Rubriken har inget med något att göra. Jag fick bara ett tourette-anfall nyss och kände hur skönt det vore att skrika ut det under matsmältningen av kvällens tacos och det ofrivilliga slötittandet av Idol. Kanske lite frustration över den enerverande förkylningen och tv-programmet, men det är i så fall allt.
Under tiden jag kryar på mig kan jag meddela att länklistan till höger blivit uppdaterad. Crank It Up är en ny community som startat och som kontaktat mig för samarbete. Mer om det senare.
Det börjar dra ihop sig till årsbästanomineringarna. Jag tror att Every Time I Dies "New Junk Aesthetics" kan knipa en hög placering tillsammans med bland andra Mastodons "Crack The Skye" och The Black Dahlia Murders "Deflorate". Återkommer med nomineringarna inom kort.
Guds arbetsmoral måste ha varit sjukt låg med tanke på att han var tvungen att vila upp sig efter sex dagars jobb (!) Jag tror inte han skulle klara sig i dagens yrkesverksamma samhälle. Kommer direkt att tänka på Family Guys parodi på Skapelseberättelsen och hur Gud förlorar en pokermatch mot en stereotypisk highschool-snubbe och hela universum uppkommer efter en stor fis (otroligt roligt för ett besatt fan av Family Guy som jag).
Hursomhelst, mina söndagar brukar allt som oftast inte vara av den lättare sorten utan jag arbetar denna dag. Bra så. Jag tycker söndagen ändå är så pass lugn att jag blir rastlös av att inte veta vad jag ska göra. Några timmars jobb med dubbel lön känns alltid bra och jag gillar att jag uträttat något vettigt på en dag som någon idiot för 2009 år sedan bestämde skulle vara helig. Måndagar är skönare att vara ledig på när resten av alla karrärslyssna stockholmare stressar iväg i sina kontorsskrudar, en liten portfölj, dollartecken i ögonen och med korporativ profit som enda mål.
Fuck that! Jag skulle istället vilja utlysa söndagen till Thrash Metal Söndag. För alla er som har intresse av musik i den lite hårdare skolan; tillägna denna dag lite hederlig old-school thrash.
Som jag idag, Metallicas Ride The Lightning gick varm på jobbet. Testament likaså och nu Slayer. Det behövs inte mycket. Sätt på en låt i iPoden under söndagspromenaden eller på datorn när du ändå slösurfar och visa att du inte accepterar den religiösa överhetens påtryckningar om att helga denna rätt menlösa dag.
Mitt uppe i min flytt (ännu en gång och denna gång med destination Sundbyberg) har jag jobbat och hunnit spisa en hel del musik; både på jobbet och mellan ned- och uppackningen av mina bohemiska tillgångar. Nästa vecka kommer Isis till Stockholm och spelar på Strand. Har i dagsläget inte bestämt mig för om jag ska recensera spelningen eller inte.
Jag har hunnit med att upptäcka ny som gammal musik och även återbekantat mig med ett stort band, Iron Maiden. Det har även hunnits med lite black metal. Mina favoriter bland det nya skivorna jag kommit över är Immortals senaste som är en riktigt trevlig bekantskap samt silverrävarna i Slayer. Slayer är Slayer och låter bra. Inga överraskningar. Men mer om det senare.
Lite av det som går varmt i mitt hushåll just nu och i mina lurar denna vecka:
Iron Maiden - Dance Of Death, Brave New World & A Matter Of Life And Death Isis - Wavering Radiant King Crimson - In The Court Of The Crimson King Entombed - Wolverine Blues & Uprising Immortal - All Shall Fall Marduk - Wormwood Slayer - World Painted Blood Between The Buried And Me - The Great Misdirect
Något som förmodligen undgått de flesta (inte konstigt med tanke på att jag inte skrivit om det) är mitt senaste projekt; en sleeve på högerarmen. Jag har hållit på sedan juni och idag avslutades min fjärde och nästsista sittning. Har bara några smådetaljer kvar att färglägga och eventuella korrigeringar. Det grymmaste med dagens sittning är att man verkligen ser skillnaden. Jag är skitnöjd men känner mig dock lite mörbultad och har tryckt i mig x antal Ipren redan. Nu väntar en natt med kladd. Ogillar alltid första natten efter en gaddning.
Sittningen ackompanjerades (lustigt nog med tanke på killarnas musiksmak) med 30 Seconds To Mars.
Fy fan för att söka ackrediteringar. Arrangörerna blir alltmer giriga och alla mindre tidningar får det svårare att bli godkända alternativt får betala hutlösa summor som skribenten får punga ut med ur egen ficka.
Det var på håret att jag missade Porcupine Tree och Katatonia ikväll men efter en grov kommunikationsmiss och flertalet panikringningar till diverse branschfolk som jag aldrig fick tag på (varför har alla mobilen avstängda just ikväll?) bestämde jag mig helt sonika för att hoppas på det bästa och åkte ner till Fryshuset. En timmes väntan och en lång diskussion tog det men till slut (fråga mig inte hur det gick till för jag måste ha fått en black out) var jag inne.
Sorgligt missade jag nästan hela Katatonias framförande. Det är inte ofta jag ser fram emot ett förband lika mycket som huvudakten. Jag hann komma in mot slutet och hörde de tre sista låtarna.
Vad.
Katastrofalt.
Det.
Lät.
Vad i helvete hade hänt? Visst, det är inte rättvist att recensera ett band under dessa omständigheter och bara på tre låtar (egentligen 2,5 låt) men det lilla jag hörde lät katastrofalt. Ljudet! Sången? Akustiken! Teargas slaktades, Follower likaså. Forsaker (från det kommande albumet) lät helt ok men det kändes mest som om alla bakomliggande och förinspelade sångslingor höjde låten.
Nej, jag väljer att bortse från detta. Jag hörde inte Katatonia ikväll.
Status quo.
Porcupine Tree däremot; årets spelning, helt klart
Är på besök i min gamla hemstad nu i veckan och passar på att ta det lugnt med lite Paradise Lost. Lagom till hösten kommer nu två rakbladsvassa och mörka släpp; dels engelsmännens "Faith Divides Us, Death Unites Us" som är ute nu och även Katatonias "Night Is The New Day" som jag lyssnat intensivt på och som släpps i början av november.
Paradise Losts lilla period med Depeche Mode-flörtarna glömmer jag helst bort och även om jag inte har den största kollen på bandet vet jag tillräckligt mycket om dem för att gilla "Draconian Times". Faktum är att jag nog är ett större fan av deras nyare sound (även om det nu ska vara en viss återgång till rötterna enligt dem själva). Förra skivan "In Reqiuem" var riktigt bra och spisades varmt i min iPod. Nya alstret fortsätter i samma tongångar och har ett par riktigt mörka pärlor. Bara denna videon till singeln ger mig rysningar längs ryggraden. Otroligt bra låt. Så mörk, så dystopisk.
Lite mycket i min vardag just nu som håller mig borta från bloggen men det finns definitivt saker att skriva om och jag är inspirerad att fortsätta, trots att jag huserar på annan plats nu. Just nu laddar jag inför Raised Fists spelning på Tyrol i morgon med att köra ett..ja, Raised Fist-maraton ikväll.
Jag blev lite smått inspirerad av Jonte när jag läste hans inlägg om sin tid i Oslo. För nu är det så att även min tid har tagit slut här på Ringvägen. Imorgon går sista flyttlasset och sedan kommer jag spendera en oviss tid på min vän och framtida sambo Tobias soffa.
Jag har aldrig varit någon materialist men alltid haft lätt för att fastna för saker; människor omkring mig men i synnerhet lägenheter som fungerat som ett ankare i en annars flyktig tillvaro. Däremot har jag inte hunnit tänka igenom och känna speciellt mycket inför denna flytt trots att jag spenderat dagen helt själv flyttandes kartonger upp och nedför gatan. Tobias bor 5 minuter ifrån mig så jag har inte sett någon anledning att involvera en flyttbil i detta arrangemang. Men jag vill minnas att det tog snäppet mycket hårdare på mig när jag och min dåvarande sambo (en riktig sådan) flyttade ut ur vår mysiga tvåa i Västerås. Äventyr väntade och ett liv i Sydney. Vårt hem hade verkligen blivit vårt och även om jag aldrig haft den känslan med den här lägenheten i Stockholm var den otroligt mysig att vistas i stundtals.
15 månader har spenderats i denna lägenhet och det har varit en tid som varit ömsom kaosartad ömsom ljuvlig. Jag vill inte påstå att det känns som om det var igår jag flyttade in för det känns faktiskt som evigheter sedan. Det var ett stort steg jag hade tagit. Efter ett abrupt slut i Australien bodde jag hemma hos föräldrarna innan jag åkte till Stockholm på en inflyttningsfest hos ett par kompisar och aldrig återvände. Jag gled på en räkmacka; fick både boende och jobb nästan direkt men det tog mig en tid att våga flytta in i lägenheten trots att jag hade fått nycklarna en vecka innan. Jag kan ärligt talat säga att jag var skraj. Jag hade aldrig tidigare bott själv trots att jag då var 25 år gammal. Åren innan spenderade jag boendes i diverse kollektiv utomlands och tiden innan dess var jag sambo. Jag har synnerligen lärt mig att bo ensam och även om jag hellre föredrar att välja mina ensamma kvällar när jag helst känner för det istället för att få dem påtvingade har jag behövt detta.
Jag gjorde allt för min egen skull.
Men nu känner jag faktiskt för att ta den annalkande hösten och vintern tillsammans med någon; en riktigt bra vän. Privatlivet kommer säkerligen ta lite stryk och det kommer säkerligen uppstå diskussioner mellan två människor där den ena föredrar The Beatles och den andra vill dra på Cannibal Corpse. Men vi är två intensiva, impulsiva och kreativa individer som tänkte göra detta till ett kreativt kollektiv.
Eller för att citera Tobias 03.45 i fredags: “Vår lägenhet ska bli värre än Mötley Crües turnébuss!”
Bra så, återstår att se.
Dagens skiva till ära: Every Time I Die - New Junk Aesthetic.
Snart så släpps Hatebreeds nya och självbetitlade album. Jag har redan hört skivan och det låter bra. Jag var lite orolig om bandet kunde toppa vad i mitt tycke den stentuffa "Supremacy". Det är för tidigt att säga nu men det finns redan några självklara favoriter på den kommande fullängdaren men även en del utfyllnandslåtar.
Totalt Jävla Mörker - Söndra & Härska The Black Dahlia Murder - Deflorate Threat Signal - Vigilance Black Sabbath - Sabbath, Bloody Sabbath Devildriver - The Last Kind Words Earth Crisis - Gomorrah’s Season Ends The Eyes Of A Traitor - A Clear Perception Have Heart - Songs To Scream At The Sun Katatonia - Night Is The New Day Neurosis - Times Of Grace Pink Floyd - Dark Side Of The Moon Porcupine Tree - The Incident Raised Fist - Veil Of Ignorance Rancid - Let The Dominoes Fall Sick Of It All - Built To Last Skitsystem - Stigmata
