2009 har varit ett bra musikår och det börjar således dra ihop sig till diverse pretentiösa listor där ingen egentligen håller med den andre. Runt om i bloggosfären kommer det inom en snar framtid komma allehanda listor och diskussioner kommer säkerligen uppstå. Jag kommer inte vara sämre än att publicera min egna lista över årets tio bästa album. Däremot har mer tid i år än förra året och tänkte lägga upp det på mitt egna lilla sätt. 2008 var jag så pass upptagen på annat håll att jag bara hann publicera en topp-10 utan några som helst motiveringar. I år blir det annorlunda. Förutom att skriva ihop en likadan lista och publicera den på diverse sidor (inklusive min frilansblogg) vill jag passa på att göra det lite utförligare på denna blogg.
Just nu håller jag som bäst på att sammanställa vilka album som jag överhuvudtaget kan tänka mig nominera till årsbästaplatsen och har runt 30 stycken. Denna lista kommer revideras om åtskilliga gånger innan den slutgiltiga får se dagens ljus i slutet av året. Jag återkommer med de nominerade banden inom kort.
I januari tänkte jag köra en specialare och med jämna mellanrum publicera ett band under diverse kategorier med en mindre motivering för att göra det lite intressantare för er läsare. De kategorier jag tänkt mig hittills är:
Årets band Årets album Årets omslag Årets singel/låt Årets video Årets festival Årets konsert Årets besvikelse/sämsta Årets mest oväntade/överraskning
För att göra det lite roligare har jag även tänkt mig några alternativa kategorier. Dessa är:
Årets snabbaste/långsammaste Årets Mustaine/religiösa sopa Årets "o-metal" Årets sommar/vinterlåt Årets partylåt Årets bästa låttitel Årets text Årets dummaste Årets mest spelade Årets "det-kunde-ha-blivit-årets-skiva" Årets "jag-hann-aldrig-lyssna-mig-in-på-skivan-innan-listan-blev-färdig" Årets retro Årets sämsta/plåga Årets mest omtalade
Dessa alternativa kategorier kan komma att ändras.
Det är mycket som engagerar mig men jag har på sistone valt att inte skriva så mycket om det. Mest för att jag inte längre orkar lägga ner energi på alla de fel i samhället jag stör mig på och som jag skulle vilja skriva om. Annat var det förr för er som följt bloggen under dess snart fyraåriga existens.
Missförstå mig rätt, det finns mycket att skriva om och mycket att diskutera och jag har starka åsikter men då jag följer många andra intressanta bloggar som tar upp dessa ämnen som ligger mig kärt ännu bättre, lämnar jag helt enkelt diskussionen dithän. Jag har valt att sakta men säkert dra ur mig det krig jag fört mot världen och insett att det är lönlöst att ödsla energi på dåraktiga saker. Världen kommer inte ändras. Jag lyckats bli bättre på att välja mina strider men jag följer gärna diskussionerna och stödjer det som engagerar mig helhjärtat på andra ställen.
Däremot var det en text som fick det att bränna till i bröstkorgen och det var mer det öppna resonemanget och stora hjärtan som fick mig intresserad mer än själva innehållet i inlägget.
Bra skrivet, önskar att flera kunde tänka som du.
Mitt svar:
"Tack för att du skriver detta. Jag känner mig träffad och håller till stor del med dig. Jag jobbar själv deltid på Carlings förutom mitt frilansande. För mig är det ett jobb, som vilket annat. Nu råkar jag ha ett intresse av kläder men jag anser mig inte tillhöra Carlings Rockstars (dvs, några wannabe rockers som tror de är hur grymma som helst) men jag har stött emot fördomar. Jag avskyr dessa "Carlings rockers" lika mycket som jag avskyr alla människor som är insnöade på en viss sak (cvlt pvnk, tr00 norwegian black metal, whatever). Det är mest fundamentalismen i det hela som stör mig. Nu klär jag mig inte som den gemene Carlings-anställde i svarta kläder, bandanas och nitar och diggar Mötley Crüe. Har en rätt blandad stil, allt från street till "rutiga flanellskjortan (som även den är en fördom mot oss anställda) och jag lyssnar på det mesta. Mitt favoritband är In Flames för de var inkörsporten till tyngre musik. Jag diggar Immortal lika mycket som Morbid Angel. Lyssnar lika mycket på Cannibal Corpse som jag lyssnar på Placebo, Kings Of Leon eller Coldplay.
Jag ser mig helt enkelt inte tillhöra någon kategori eller placerad i ett fack även om man till det yttre vissa gånger skulle kunna göra det. Jag älskar hardcore och punk för samhällskritiken och det öppna sinnet men tycker det finns lika många bakåtsträvare där som i allt annat. Metalskallar ska ju "stå" ut och vara emot etablissemanget men de kan vara lika, om inte mer, konsvervativa än "vanliga" människor med alla jävla regler om hur det ska låta, vad som kan säljas och vad som inte kan säljas eller hur man ska klä sig.
Jag har en japansk sleeve för att jag gillar kulturen. Jag har en text på vänster underarm som är av hardcorekaraktär för att alltid påminna mig själv om min dröm i livet. Jag har ett skelett på vaden som påminner mig om min kärlek till thrash metal och Machine Head. Jag svävar över alla gränser och ser mig själv som en väldigt öppen individ. Jag anser att jag berikar mitt liv mer genom att vara öppen och inte följa några regler som någon satt upp. För vems skull är dessa regler uppsatta?
Jag lyssnar på bra musik. Jag skäms inte för att säga att jag även lyssnar på rap eller pop för den delen. Jag älskar musik pga texterna då jag anser att det är stort att kunna förmedla en känsla i en mening. Samma sak kan betyda så många olika saker beroende på människa och plats i livet.
Och jag anser mig även vara punkare pga av mitt politiska ställningstagande och att jag går min egen väg, ingen annans. Och det har alltid varit punk i mina ögon, oavsett musikalisk tillhörighet."
"To Write Love on Her Arms is a non-profit movement dedicated to presenting hope and finding help for people struggling with depression, addiction, self-injury and suicide. TWLOHA exists to encourage, inform, inspire and also to invest directly into treatment and recovery."
Idag är det "To Write Love On Her Arms Day" och jag visar mitt fulla stöd genom en sådan enkel sak som att skriva "Love" på armen.
Medan skivbolagen trissar upp skivpriserna och förgäves försöker bekämpa ett krig som konsumenten i slutändan ändå kommer vinna, väljer vissa band att gå sina egna vägar när det gäller skivsläpp. Vi har varit med om allt ifrån att man får en gratis digital konsertplåt vid köp av ett bands skiva, tillgång till begränsade och "hemliga" bandsidor, massa annorlunda påskgodis och annat smått och gott som man inte kan få tag på genom att ladda ner en skiva. Statix X har schysst sätt att bemöta nutidens problem då de presenterar ett albumomslag som bara kan ses under ultraviolett ljus. Köparen får en ficklampa inkluderat med albumet. Mnemic väljer att presentera sin nya skiva "Sons Of The System" som snart släpps så här.
Jag har tidigare skrivit om bandet här. Mnemic är ett dansk progressivt thrashkollektiv som fick mig att höja ögonen med släppet "The Audio Injected Soul". Efterföljande "Passenger" var inte lika bra och bandet hade problem att hitta en värdig ersättare till Michael Bögballe (…).
Ja jävlar. Har dragits med en förkylning/"light-influensa" sedan förra lördagen. Om det är den högtidliga svininfluensan vet jag faktiskt inget om. Jag har försökt att hålla mig lugn trots medias skrämselpropaganda och statens vädjan om att vaccinera mig men blev faktiskt lite orolig igår. Letade upp information på nätet och även om jag bara hade ett av de "tydliga" symptomen för svininfluensa (ont i lungorna) kände jag mig helt ok hela tiden. Visst, lite torrhosta och jag kanske jag var inte fit för att springa Stockholm maraton men energi hade jag och kände mig riktigt bra hela dagen. Så var det hela veckan. Ingen feber, varken ont i huvudet eller lederna.
En mindre förkylning trodde jag.
Så kom lördagskvällen och jag hade en middagsbjudning för några av mina vänner då plötsligt febern slog till. Två timmar var jag febrig och sen försvann det och jag kände mig hur frisk som helst. Det snackades om utgång när jag kände mig som bäst och precis när vi skulle ut slog det till igen. Låg febrig hela natten och sov i 14 timmar. Vaknade idag och känner mig frisk på nytt förutom att jag är snorig.
Nu tar jag det säkra före det osäkra och skippar jobbet imorrn trots att jag egentligen inte har råd och skulle behöva vara på plats. Måste vara kry till tisdagens projekt. Till råga på allt är det Thrash Metal Söndag nu igen och även om jag inte pallar någon musik med vare sig dist eller dubbla baskaggar får jag hålla mitt ord och sätta på en gammal klassiker. På datorn har jag bunkrat upp med sköna filmer så först ut blir den nya Zombieland.
Rubriken har inget med något att göra. Jag fick bara ett tourette-anfall nyss och kände hur skönt det vore att skrika ut det under matsmältningen av kvällens tacos och det ofrivilliga slötittandet av Idol. Kanske lite frustration över den enerverande förkylningen och tv-programmet, men det är i så fall allt.
Under tiden jag kryar på mig kan jag meddela att länklistan till höger blivit uppdaterad. Crank It Up är en ny community som startat och som kontaktat mig för samarbete. Mer om det senare.
Det börjar dra ihop sig till årsbästanomineringarna. Jag tror att Every Time I Dies "New Junk Aesthetics" kan knipa en hög placering tillsammans med bland andra Mastodons "Crack The Skye" och The Black Dahlia Murders "Deflorate". Återkommer med nomineringarna inom kort.
Guds arbetsmoral måste ha varit sjukt låg med tanke på att han var tvungen att vila upp sig efter sex dagars jobb (!) Jag tror inte han skulle klara sig i dagens yrkesverksamma samhälle. Kommer direkt att tänka på Family Guys parodi på Skapelseberättelsen och hur Gud förlorar en pokermatch mot en stereotypisk highschool-snubbe och hela universum uppkommer efter en stor fis (otroligt roligt för ett besatt fan av Family Guy som jag).
Hursomhelst, mina söndagar brukar allt som oftast inte vara av den lättare sorten utan jag arbetar denna dag. Bra så. Jag tycker söndagen ändå är så pass lugn att jag blir rastlös av att inte veta vad jag ska göra. Några timmars jobb med dubbel lön känns alltid bra och jag gillar att jag uträttat något vettigt på en dag som någon idiot för 2009 år sedan bestämde skulle vara helig. Måndagar är skönare att vara ledig på när resten av alla karrärslyssna stockholmare stressar iväg i sina kontorsskrudar, en liten portfölj, dollartecken i ögonen och med korporativ profit som enda mål.
Fuck that! Jag skulle istället vilja utlysa söndagen till Thrash Metal Söndag. För alla er som har intresse av musik i den lite hårdare skolan; tillägna denna dag lite hederlig old-school thrash.
Som jag idag, Metallicas Ride The Lightning gick varm på jobbet. Testament likaså och nu Slayer. Det behövs inte mycket. Sätt på en låt i iPoden under söndagspromenaden eller på datorn när du ändå slösurfar och visa att du inte accepterar den religiösa överhetens påtryckningar om att helga denna rätt menlösa dag.
Mitt uppe i min flytt (ännu en gång och denna gång med destination Sundbyberg) har jag jobbat och hunnit spisa en hel del musik; både på jobbet och mellan ned- och uppackningen av mina bohemiska tillgångar. Nästa vecka kommer Isis till Stockholm och spelar på Strand. Har i dagsläget inte bestämt mig för om jag ska recensera spelningen eller inte.
Jag har hunnit med att upptäcka ny som gammal musik och även återbekantat mig med ett stort band, Iron Maiden. Det har även hunnits med lite black metal. Mina favoriter bland det nya skivorna jag kommit över är Immortals senaste som är en riktigt trevlig bekantskap samt silverrävarna i Slayer. Slayer är Slayer och låter bra. Inga överraskningar. Men mer om det senare.
Lite av det som går varmt i mitt hushåll just nu och i mina lurar denna vecka:
Iron Maiden - Dance Of Death, Brave New World & A Matter Of Life And Death Isis - Wavering Radiant King Crimson - In The Court Of The Crimson King Entombed - Wolverine Blues & Uprising Immortal - All Shall Fall Marduk - Wormwood Slayer - World Painted Blood Between The Buried And Me - The Great Misdirect
Något som förmodligen undgått de flesta (inte konstigt med tanke på att jag inte skrivit om det) är mitt senaste projekt; en sleeve på högerarmen. Jag har hållit på sedan juni och idag avslutades min fjärde och nästsista sittning. Har bara några smådetaljer kvar att färglägga och eventuella korrigeringar. Det grymmaste med dagens sittning är att man verkligen ser skillnaden. Jag är skitnöjd men känner mig dock lite mörbultad och har tryckt i mig x antal Ipren redan. Nu väntar en natt med kladd. Ogillar alltid första natten efter en gaddning.
Sittningen ackompanjerades (lustigt nog med tanke på killarnas musiksmak) med 30 Seconds To Mars.
Fy fan för att söka ackrediteringar. Arrangörerna blir alltmer giriga och alla mindre tidningar får det svårare att bli godkända alternativt får betala hutlösa summor som skribenten får punga ut med ur egen ficka.
Det var på håret att jag missade Porcupine Tree och Katatonia ikväll men efter en grov kommunikationsmiss och flertalet panikringningar till diverse branschfolk som jag aldrig fick tag på (varför har alla mobilen avstängda just ikväll?) bestämde jag mig helt sonika för att hoppas på det bästa och åkte ner till Fryshuset. En timmes väntan och en lång diskussion tog det men till slut (fråga mig inte hur det gick till för jag måste ha fått en black out) var jag inne.
Sorgligt missade jag nästan hela Katatonias framförande. Det är inte ofta jag ser fram emot ett förband lika mycket som huvudakten. Jag hann komma in mot slutet och hörde de tre sista låtarna.
Vad.
Katastrofalt.
Det.
Lät.
Vad i helvete hade hänt? Visst, det är inte rättvist att recensera ett band under dessa omständigheter och bara på tre låtar (egentligen 2,5 låt) men det lilla jag hörde lät katastrofalt. Ljudet! Sången? Akustiken! Teargas slaktades, Follower likaså. Forsaker (från det kommande albumet) lät helt ok men det kändes mest som om alla bakomliggande och förinspelade sångslingor höjde låten.
Nej, jag väljer att bortse från detta. Jag hörde inte Katatonia ikväll.
Status quo.
Porcupine Tree däremot; årets spelning, helt klart
Är på besök i min gamla hemstad nu i veckan och passar på att ta det lugnt med lite Paradise Lost. Lagom till hösten kommer nu två rakbladsvassa och mörka släpp; dels engelsmännens "Faith Divides Us, Death Unites Us" som är ute nu och även Katatonias "Night Is The New Day" som jag lyssnat intensivt på och som släpps i början av november.
Paradise Losts lilla period med Depeche Mode-flörtarna glömmer jag helst bort och även om jag inte har den största kollen på bandet vet jag tillräckligt mycket om dem för att gilla "Draconian Times". Faktum är att jag nog är ett större fan av deras nyare sound (även om det nu ska vara en viss återgång till rötterna enligt dem själva). Förra skivan "In Reqiuem" var riktigt bra och spisades varmt i min iPod. Nya alstret fortsätter i samma tongångar och har ett par riktigt mörka pärlor. Bara denna videon till singeln ger mig rysningar längs ryggraden. Otroligt bra låt. Så mörk, så dystopisk.
