the paper, the pen, my eyes

Andra gången jag ger min lilla historia en chans. Sitter här och filar och rättar till det jag hade skrivit sist. Kan inte säga att jag gjort några större framsteg i handlingen utan jag sitter fortfarande fast där jag lämnade min huvudkaraktär förra gången, vid köksbordet, deprimerad och självmordbenägen. Det gör mig verkligen inget. Jag har lovat mig själv att (för första gången någonsin kanske) sluta försöka sätta press på mig själv och mest skriva för sakens skull. Det är ju inte så att jag har någon deadline eller annan press på att utge ett nytt verk snart. Det jag däremot är glad över är att jag gett storyn en djupare dimension. Jag hade lite väl bråttom med att komma fram i handlingen att jag slarvade med djupet. Nu har jag istället gett min karaktär ett namn och en mindre historia som förklarar hans tankar och den allmänna bitterheten som omger honom. Självfallet kommer jag utveckla detta. Jag är aldrig nöjd, kommer aldrig bli det heller så jag lär ju inse snart att storyns handling ska skrida framåt och inte bara utvecklas på djupet. Just nu vet jag inte hur jag ska fortsätta. Hela tanken bakom storyn är att den ska handla kring huvudkaraktärens tankar och en idé han får. Grejen är att jag inte vet hur jag ska avslöja hans "idé". Ska den avslöjas direkt i början, i mitten eller mot slutet? Jag röstar själv på alldelles i början. Fast då måste det göras snittsigt och däri ligger problemet. När läsaren får reda på idén ska denne få en aha-upplevelse. Det är ju iofs svårt om man börjar storyn med att avslöja detta. Antar att jag vill vara alltför dramatisk. Men som jag sa tidigare, ingen press. Sätt dig ner och skriv när du känner för det, om än för 10 minuter eller för att bara skriva ner en mening. Det är för min skull enbart.

Arbetstiteln väljer jag att kalla "Beslutet" men det är en alltför tråkig och intentsägande titel. Emellertid har jag inte kommit på något bättre. Ett litet utdrag av historien som den ser ut nu:

"…Jag hade faktiskt lekt lite med tanken några månader innan men avfärdat den rätt fort när den väl började få för stort fäste i min hjärna. Nu när jag satt vid köksbordet och blickade ut genom fönstret möttes jag av en likblek himmel. Gråvita nyanser av snön smälte sakta när de bekantade sig med asfalten för första gången någonsin. Denna gång lät jag tankarna sväva fritt kring min idé och jag gjorde inget som helst avstamp att förneka bitterheten som omgav den. Kanske var det den allmänna dysterheten som omgärdar nyårsdagar, kanske var det insikten att detta skulle bli ett år liknande alla andra eller bara själva känslan av ännu ett år med tomma löften…"

För en tid sedan hade jag ett givande samtal med en vän till mig angående musikscenen och vår syn på den. Vi var båda överens om att det finns något som skulle kunna uttryckas som "musikalism elitism". Denna term har haft en växande effekt bland mina tankar om dagens musikscen. Vår diskussion sträckte sig så pass långt att vi började utarbeta teorier och skissa på modeller för att få bättre klarhet. Nu sitter jag alltså här med en modell över vårt samtal. Nu tänker jag inte gå så pass långt och skissera upp vår teori i form av diagram eller modeller. Jag tycker det räcker gott och väl med enbart en muntlig beskrivning då denna teori inte ter sig speciellt avancerad. Det hela rör sig om en musikalisk hierarki bland alla människor som på ett eller annat sätt är involverade och har ett intresse av musik (detta behandlar även den enskilde slentrianlyssnaren som sätter på Rix FM en kvart om dagen). Mer uttryckligen rör det sig om fans av artister. Låt mig presentera….*trumvirvel*…"Den Musikaliska Hierarkin"…

Denna hierarki eller musikaliska trappa som man även kan uttrycka sig består av 4 nivåer. Den fjärde nivån är den lägsta, den tredje är den näst lägsta osv. Trappan avslutas med den översta och första nivån:

Nivå 4: Denna nivå är även känd som "Den breda massan". Under denna kategori kan majoriteten av jordens befolkning placeras. Alla människor som har minsta lilla intresse av att lyssna på musik hamnar här. Nivå 4 kännetecknas av musik som betecknas bland denna majoritet som "normal". Denna "normala" musik är oftast den kommersiella och som går att höra på radio och tv. Menlös pop med ett enda syfte att vara inkomstbringande för artisten och skivbolagen. Vill man bli ännu mer avancerad kring denna teori kan den lägsta nivån delas in i subnivåer. För enkelhetens skull påstår jag följande: Pop/rock/hiphop/r&b/soul och sådan musik som på inget sätt är banbrytande eller orginellt och som spelas om och om och om och om på komersiella radiostationer världen över och på alla musikanaler hamnar här. Det är lite vilt påstått "den vanliga musiken som vanliga människor lyssnar på".

Nivå 3: Den nästlägsta nivån. Denna tredje kategori är ämnad för något som jag väljer att kalla spontant "vanlig musik som lyssnas av den allmänna massan men som fortfarande kan anses vara okonventionell för den traditionella lyssnaren". Denna musik utmärker sig oftast genom att vara kommersiell med få undantag. Det finns något som skiljer denna musik från Nivå 4. Band som Linkin Park, Limp Bizkit, Evanescence är bra exempel på artister som hamnar här. De är allmänt accepterade av jordens befolkning med det finns en minoritet (ofta äldre personer eller föräldrar som inte är insatta i vad deras barn lyssnar på) som finner denna musik "stötande" eller "skränig/hård". Människor som lyssnar på denna musik anser ofta att den musik de lyssnar på är den bästa och den hårdaste. Det finns inget hårdare än detta…Ha i åtanke att denna "hårda" musik fortfarande är oerhörd kommersiell och värdsligt accepterad. Dessa musiklyssnare kan även se ner på människorna i den undre kategorin. Människorna här har ingen kännedom/kunskap om den musik som finns längre upp i hierarkin (den "riktiga" hårdrocken).

Nivå 2: Lagomnivån. Anledningen till att jag kallar den lagomnivån är för att människorna här har nog mest kunskap på denna och den översta nivån. Kunskap om olika musikgenrer alltså. Människorna här är "massan av hårdrockslyssnarna". De flesta hårdrockare finnes här som ofta opponerar sig emot mindre "värd" och kommersiell musik. De är fortfarande inte helt främmande mot att band eller artister gör vidoes som spelar på tv eller släpper singlar för radion. Här finns genrer som rock,hardcore, punk glamrock, metalcore, trash metal, dödsmetal, power metal, heavy metal, ja det mesta med ändelsen metal eller musik med dist. Lyssnarna på denna nivå ser ofta ner på de andra nivåerna och de människor som huserar där. Linkin Park och liknande musik är ofta kommersiellt skräp och de skrattar åt folk som tycker att sådana band är "hårda". Samtidigt så väljer de vilken genrer de vill lyssna på och utelämnar alltså andra musikfack som kanske är aggressivare. Det finns däremot en sista nivå som de rädds för..

Nivå 1: Elitisterna/Undergroundscenen. Detta är den högsta nivån och här huserar de "riktiga (eller som den även kallar sig "true") musiklyssnarna. Denna nivå är väldigt smal när det kommer till genrebeteckning. Oftast är det bara en genre som rymms här och det är Norges black metalscen. Den välkända norska svartmetalscenen alltså. Genrens grundare är Venom. De allra första banden som grundade genren var inte norska men på senare tid blev scenen känd för att skönja många framgångsrika norska band . Artister såsom Darkthrone, Enslaved, Burzum. Mayhem, Immortal och Emperor representerar denna scen och dess oerhört starka "integritet". Band som vägrar sälja sig, göra videos eller liknande. Deras fans är många och ser alltså ner på alla andra nivåer, även den nästhögsta. Man får inte sälja sig, helst av allt bo i skogen, inte göra vidoes eller på något sätt tjäna pengar för att banden ska behålla sin artistiska integritet. Detta är givetvis en paradox. Ett helt annat tema jag tänkte ta upp i framtida artiklar. Musik kan nog inte bli extremare än på denna sista nivå. Allt ska hållas så enkelt som möjligt med enbart fokus på musikalisk minimalism och artistisk integritet (gärna musik med dålig produktion för att ge den ännu mer "undergroundcred").

Så, en liten redogörelse och fackindelning av människor kan alltid vara på sin plats. Givetvis är även här gränserna flytande som i vilken musikgenre som helst. Får att hårddra kan man se på musiken på detta sätt. Givetvis finns det människor som rör sig mellan alla nivåerna och bara de ska ha creds för att de inte vill bli placerade i fack.

Slutligen har min vän och jag alltså bara fört diskussioner om denna teori och det var ungefär så som vi såg världens musiklyssnare. Detta är självklart ingen absolut idé utan bara ett litet resonemang. En hel avhandling skulle kunna ägnas för att bara behandla den norska metalscenen eller allmänt "musik som är underground" och dess paradoxer men det väljer jag att publicera i framtiden.

Just nu sitter jag här och lyssnar på Bullet For My Valentine och deras senaste släpp "The Poison" och är minst sagt kluven i min egna lilla recension av bandet och skivan. Just dessa artister ligger verkligen på gränsen vad jag kan kalla "Bra musik" eller "Ytterligare ett jävla plagiat. Sluta snegla på alla band i USA utan gör något eget"…Låt mig förklara. Dagens hårdrockscen är verkligen översvämmad med band som låter exakt lika. Denna musicscen härstammar främst från USA där det nya fenomenet "New Wave Of American Heavy Metal" brutit ut på senare tid. Jag är verkligen inte som gillar kategorisering av band men för enkelhetens skull har jag ingen annan utväg än att använda mig av detta för att redogöra min syn på scenen. Som bekant, uppkom i början av 80-talet fenomenet "New Wave of British Heavy Metal" där begreppets stora flaggskepp och grundare är inga mindre än Iron Maiden. Ett grymt band! De har verkligen influerat många av artisterna jag lyssnar på. Men som vanligt när något nytt skapas händer det sedvanliga; en massa imitatörer ska efterapa och försöka hänga med i "den nya svängen".  Detta är fallet med det nya fenomenet i USA. 80-talet lade grund för en mängd av band som blev oerhört stora och som fortfarande idag kan anses vara det. Några, mindre lyckligt lottade band, försvann i skuggan av de stora eller lyckades släppa en singel - en one hit wonder - innan de för alltid förpassades till Det Eviga Landet För Integritetslösa Band…

Under mitten av 90-talet (någonstans efter den fruktansvärda grungevågen som lyckligtvis tog slut ganska fort när Kurt Coban fick för sig att måla en fondvägg i vardagsrummet med sin hjärnsubstans. Ett enda band i mitt tycke kom till under denna era, Pearl Jam med deras makalösa klassiker "Ten") började plötsligt Sverige bli ett land att snegla på gällande hårdrock. Göteborg blev hårdrockens Mecka när band såsom Dark Tranquillity, In Flames, At The Gates och många andra plötsligt fick respons av allmänheten. Många andra band tillkom också under denna tid, bl a Messhuggah och även The Haunted efter att At The Gates la ner sin verksamhet och till sist fantasymetal med Hammerfall. Många av dessa band kom att skapa en musikstil som än idag kallas "Göteborgssoundet. Även om banden själva inte medvetet skapade denna stil är den känd bland alla kritiker och hårdrocksälskare.

Det är lite denna stil som influerat den nya vågen av amerikans hårdrock, eller metalcore som det kallas (vill ännu en gång poängtera att jag bryr mig inte om genrebeteckningar, vissa av de här bandet är oerhört bra och talangfulla samtidigt som vissa bara borde lägga ner). Denna genre har tagit mycket av sina idéer från Göteborgscenen när den var som mest betydelsefull. Inget fel i sig. Alla har rätt till inspiration men när banden börjar låta exakt som sina riktiga föregångare blir det bara pinsamt. Det blir ännu mer pinsamt när alla banden kommer från USA, grundas samtidigt (runt 2000), har namn som består av tre stavelser (It Dies Today, Single Bullet Theory osv) och låter exakt likadant. Det finns en gemensam formell för hur dessa band skapar musik:

1. "Fan grabbar, vi måste ha ett schysst namn. Är det någon som har en ordgenerator som kan slumpa fram 3 från varandra helt skilda ord så vi låter tuffa och coola?"

2. "Nu jävlar ska vi vara hårda. Vi namnger våra låtar efter avancerade ord vi hittar i ett lexikon. Då kommer alla tro att vi är talangfulla och kan vår sak."

3. "Ok, om du bankar på trummorna allt vad du kan så kör vi två 3 ackord på gitarren som låter tunga och du kan dra nån basslinga. Vi hyr en kille på synt som kan ge lite melodi. Alternativt tar vi nån brud så vi får lite ‘goth’ känsla i musiken."

4. "Alla målar sig svarvita i ansiktet och ser ut som arga tvättbjörnar. Vi köper skitmånga Kalle Anka tatueringar om vi klistrar på armarna. Det får oss att se ännu ondare ut och kidsen kan relatera till oss."

5. "Vi sjunger bara om hur pissigt det är att leva. Hur varje dag är full av ångest. Hur mycket vi hatar skolan och att utbildning och kunskap är överreklamerat. Sådär, tror vi har täckt in 70% av USA’s ungdomar. Skitbra! Vi kommer bli stenrika. Fan. Glöm inte att skrika om ångest så mycket du kan i verserna och så sjunger du rent om hur din brud dumpade dig eller hur mamma drog in studiebidraget förra helgen i refrängerna. Vers=hård. Refräng=mjuk. Glöm för fan inte dubbla baskaggar som smattrar som aldrig förr. Vi kanske kan ta in en trummaskin så har vi en mindre att dela på pengarna med?"

6. "Vi tar in nån pretentiös artist som designar omslaget till skivan. Lite blod, någon som skär sig. En klocka för att symbolisera något skit. Toppen, var det allt?"

Överdrivet? Jodå men ibland känns det verkligen som om det är på detta sätt musik skapas. Hastigt, för att producera något fort som fan och tjäna på det. Ingen tanke på innehållet. Det värsta är att folk går på det och köper skräpet.

Nu ska jag inte hacka totalt på denna genre. Den har även skapat något innovativt och det finns band som givetvis utmärker sig. Killswitch Engage sägs vara genrens ledare och skapare enligt många. Vet inte om jag håller med. Har aldrig riktigt fastnat får dem. Sångaren får först bestämma sig om han ska sjunga mjukt, growla, skrika, gnälla eller tala. Det blir för mycket på en och samma gång…

Band som faller mig i smaken är Cataract och Chimaira. Det sistnämnda blev talangfulla över en natt. Efter att först ha släppt tre nästan värdelösa plattor med ovan nämnda formel släpper de ett album jag aldrig hört maken till förrut? Längre låtar, talanfullare och bara riktigt bra musik! Cataract är ett annat band som är riktigt tunga.

Slutligen, Bullet For My Valentine (britter med fyra stavelser i sitt bandnam) är fortfarande ett band jag har en väldigt kluven relation till. Nästan en hat/kärleksrelation. De uppfyller alla givna klyshor som ett band i dagens scen bör göra för att bli framgångsrikt men de har vissa (ett fåtal) låtar som verkligen sätter sig i skallen på en. Det känns emellertid en aning pinsamt att lyssna på dem. Jag är faktiskt inte en fjortonårig pojke med Marilyn Manson t-shirt, svart mascara under ögonen och svarta naglar och hår och med ångest över min existens…

Ett axplock av den musik som flitigt cirkulerar i etern hos mig:

Katatonia - The Great Cold Distance
Tool - Lateralus
In Flames - Come Clarity
Snow Borne Sorrow - Nine Horses
Heather Nova - Redbird

Kan man kalla sig författare när man får sitt första verk publicerat? Eller är det kanske så pass enkelt att kalla sig författare bara för att man skriver. I så fall har jag varit författare sedan 15 års ålder då jag fick för mig att skriva min första lyrikrad. Den kände författaren (och på senare tid även en av mina stora inspirationer) Paul Auster uttrycker sig så här om den saken:

"Becoming a writer is not a ‘career decision’ like becoming a doctor or a policeman. You don’t choose it so much as get chosen, and once you accept the fact that you’re not fit for anything else, you have to prepared to walk a long, hard road for the rest of your days."

Lever jag efter denna novis har jag varit en författare så länge jag levt. Det är inte förrän på senare tid (och med lite hjälp av alkohol och en god vän) som jag började ta detta på större allvar. Jag har alltid haft en naturlig fallenhet för det skrivna språket (till skillnad från hur jag ibland uttrycker mig verbalt. Fråga bara Kristoffer, Johan eller min flickvän Marie. De har hört det mesta). När det handlar om skrivandet har det aldrig varit något problem för mig. Jag har aldrig behövt sitta alltför länge stirrandes på en blank skärm eller ett tomt vitt papper. Orden har oftast bara kommit och jag har skrivit av bara farten så fort något dykt upp i mitt huvud. Ibland har det t o m varit så pass stort flöde i min hjärna att jag inte hunnit skriva ner allt och därtill alltså glömt bort många inspirerande lyrikrader eller meningar. Givetvis har jag precis som vilken annan människa även lidit av total idétorka. Dagar, veckor, ja t o m månader utan någon som helst inspiration att skriva.

Anledningen till att jag börjat ta mitt skrivande på större allvar nu är främst av den anledningen att jag började få inspiration utan att behöva må dåligt. Det gick att skriva även om jag var på bra humör. Detta är något som jag aldrig gjort (bortsett från någon enstaka gång) och bara förra veckan fick jag fyra nya texter skrivna. På två dagar!!! Det kunde ha varit den vanliga marsångesten, det totalt intentsägande vädret eller bara själva känslan av att det fortfarande är en bit kvar till värmen som inspirerade mig. Förrutom detta var jag på ovanligt bra humör (förrutom den tradionella ångesten som omgärdar tentaperioder och som griper tag i mig och förvandlar mig till ett totalt nervvrak under hela periodens varaktighet). Det spelar ingen roll eftersom det viktigaste är att jag fick något skrivet! Hurra för mig!

Jag väljer att kalla det texter men jag ser det som lyrik eftersom min största dröm är att bli sångare i och kunna sjunga mina egna texter. De som känner mig vet att jag låter som Barbapappa efter 2 flak folköl så sångkarriären är förlagd till hyllan så länge. Det är inte poesi, inga dikter. Bara texter. Rena idéer som bara fastnar lite extra länge i skallen. Det kan vara en känsla, en låt, en mening som inspirerar mig till att skriva. Det kan vara vad som helst. Normalt sett arbetar jag utifrån devisen att först ge mitt okända verk en titel. Titeln styr oftast innehållet. Ibland kan jag även bara komma på en mening eller ett enstaka ord. Detta lilla objekt kommer styra skrivandet tills processen är slut. Då får den en titel. Detta arbetssätt gynnar texten men inte dess titel. Oftast blir det så att texten får en framtvingad titel eftersom jag helst vill ha den färdig i samma stund jag satt den sista punkten. Jag väljer att skriva på engelska. Det är så pass mycket enklare. Speciellt när jag letar efter Känslan. Det svenska språket är alltför fattigt och innehållslöst för att kunna hitta denna Känsla.

Jag är uppe i 50 texter nu. Vissa sämre än andra. Vissa riktigt bra. Så bra att jag är stolt över dem och kan faktiskt tänka mig att publicera dem. Men de är bara ett fåtal. Det känns lite pinsamt att skriva. Många texter är personliga och introverta och för varje ord jag skriver utelämnar jag mig själv. Eftersom jag inte är en människa som söker bekfräftelse på ett sånt sätt vill jag inte visa texterna för någon. Det är bara några få utvalda som fått läsa dem. Kristoffer när vi skrev musik tillsammans och Marie är de lyckliga få. Men tanken att göra texterna kända för världen blir alltmer tilltalande. Speciellt nu när jag har börjat skriva på en berättelse. Det är kanske tid att sluta vara blyg och dela med mig av min erfarenhet. En varning är dock på sin plats. Mitt liv är inte alltid lika mörkt som vissa texter kan kan ge sken av. Glöm aldrig, jag är en optimist. Oftast är jag ute efter den speciella Känslan. En Känsla som många nog inte förstår. Kristoffer förstår, Paul Auster förstår. De människor som hört William Oldham eller Katatonia, läst sångarens texter från Viva Emptiness, förstått hela tanken bakom bookleten och skivomslaget förstår vad det är för Känsla.

A giant leap of faith. Jag väljer att publicera en av mina texter här och nu. Jag är faktiskt riktigt stolt över den. Skrev den i höstan när jag bodde och studerade i Växjö och den är tillägnad min älskade Marie. Den är faktiskt lite poetisk (avskyr det ordet, alltför pretentiöst):

Serenity Feathers