the paper, the pen, my eyes

Kan man kalla sig författare när man får sitt första verk publicerat? Eller är det kanske så pass enkelt att kalla sig författare bara för att man skriver. I så fall har jag varit författare sedan 15 års ålder då jag fick för mig att skriva min första lyrikrad. Den kände författaren (och på senare tid även en av mina stora inspirationer) Paul Auster uttrycker sig så här om den saken:

"Becoming a writer is not a ‘career decision’ like becoming a doctor or a policeman. You don’t choose it so much as get chosen, and once you accept the fact that you’re not fit for anything else, you have to prepared to walk a long, hard road for the rest of your days."

Lever jag efter denna novis har jag varit en författare så länge jag levt. Det är inte förrän på senare tid (och med lite hjälp av alkohol och en god vän) som jag började ta detta på större allvar. Jag har alltid haft en naturlig fallenhet för det skrivna språket (till skillnad från hur jag ibland uttrycker mig verbalt. Fråga bara Kristoffer, Johan eller min flickvän Marie. De har hört det mesta). När det handlar om skrivandet har det aldrig varit något problem för mig. Jag har aldrig behövt sitta alltför länge stirrandes på en blank skärm eller ett tomt vitt papper. Orden har oftast bara kommit och jag har skrivit av bara farten så fort något dykt upp i mitt huvud. Ibland har det t o m varit så pass stort flöde i min hjärna att jag inte hunnit skriva ner allt och därtill alltså glömt bort många inspirerande lyrikrader eller meningar. Givetvis har jag precis som vilken annan människa även lidit av total idétorka. Dagar, veckor, ja t o m månader utan någon som helst inspiration att skriva.

Anledningen till att jag börjat ta mitt skrivande på större allvar nu är främst av den anledningen att jag började få inspiration utan att behöva må dåligt. Det gick att skriva även om jag var på bra humör. Detta är något som jag aldrig gjort (bortsett från någon enstaka gång) och bara förra veckan fick jag fyra nya texter skrivna. På två dagar!!! Det kunde ha varit den vanliga marsångesten, det totalt intentsägande vädret eller bara själva känslan av att det fortfarande är en bit kvar till värmen som inspirerade mig. Förrutom detta var jag på ovanligt bra humör (förrutom den tradionella ångesten som omgärdar tentaperioder och som griper tag i mig och förvandlar mig till ett totalt nervvrak under hela periodens varaktighet). Det spelar ingen roll eftersom det viktigaste är att jag fick något skrivet! Hurra för mig!

Jag väljer att kalla det texter men jag ser det som lyrik eftersom min största dröm är att bli sångare i och kunna sjunga mina egna texter. De som känner mig vet att jag låter som Barbapappa efter 2 flak folköl så sångkarriären är förlagd till hyllan så länge. Det är inte poesi, inga dikter. Bara texter. Rena idéer som bara fastnar lite extra länge i skallen. Det kan vara en känsla, en låt, en mening som inspirerar mig till att skriva. Det kan vara vad som helst. Normalt sett arbetar jag utifrån devisen att först ge mitt okända verk en titel. Titeln styr oftast innehållet. Ibland kan jag även bara komma på en mening eller ett enstaka ord. Detta lilla objekt kommer styra skrivandet tills processen är slut. Då får den en titel. Detta arbetssätt gynnar texten men inte dess titel. Oftast blir det så att texten får en framtvingad titel eftersom jag helst vill ha den färdig i samma stund jag satt den sista punkten. Jag väljer att skriva på engelska. Det är så pass mycket enklare. Speciellt när jag letar efter Känslan. Det svenska språket är alltför fattigt och innehållslöst för att kunna hitta denna Känsla.

Jag är uppe i 50 texter nu. Vissa sämre än andra. Vissa riktigt bra. Så bra att jag är stolt över dem och kan faktiskt tänka mig att publicera dem. Men de är bara ett fåtal. Det känns lite pinsamt att skriva. Många texter är personliga och introverta och för varje ord jag skriver utelämnar jag mig själv. Eftersom jag inte är en människa som söker bekfräftelse på ett sånt sätt vill jag inte visa texterna för någon. Det är bara några få utvalda som fått läsa dem. Kristoffer när vi skrev musik tillsammans och Marie är de lyckliga få. Men tanken att göra texterna kända för världen blir alltmer tilltalande. Speciellt nu när jag har börjat skriva på en berättelse. Det är kanske tid att sluta vara blyg och dela med mig av min erfarenhet. En varning är dock på sin plats. Mitt liv är inte alltid lika mörkt som vissa texter kan kan ge sken av. Glöm aldrig, jag är en optimist. Oftast är jag ute efter den speciella Känslan. En Känsla som många nog inte förstår. Kristoffer förstår, Paul Auster förstår. De människor som hört William Oldham eller Katatonia, läst sångarens texter från Viva Emptiness, förstått hela tanken bakom bookleten och skivomslaget förstår vad det är för Känsla.

A giant leap of faith. Jag väljer att publicera en av mina texter här och nu. Jag är faktiskt riktigt stolt över den. Skrev den i höstan när jag bodde och studerade i Växjö och den är tillägnad min älskade Marie. Den är faktiskt lite poetisk (avskyr det ordet, alltför pretentiöst):

Serenity Feathers