the paper, the pen, my eyes

För en tid sedan hade jag ett givande samtal med en vän till mig angående musikscenen och vår syn på den. Vi var båda överens om att det finns något som skulle kunna uttryckas som "musikalism elitism". Denna term har haft en växande effekt bland mina tankar om dagens musikscen. Vår diskussion sträckte sig så pass långt att vi började utarbeta teorier och skissa på modeller för att få bättre klarhet. Nu sitter jag alltså här med en modell över vårt samtal. Nu tänker jag inte gå så pass långt och skissera upp vår teori i form av diagram eller modeller. Jag tycker det räcker gott och väl med enbart en muntlig beskrivning då denna teori inte ter sig speciellt avancerad. Det hela rör sig om en musikalisk hierarki bland alla människor som på ett eller annat sätt är involverade och har ett intresse av musik (detta behandlar även den enskilde slentrianlyssnaren som sätter på Rix FM en kvart om dagen). Mer uttryckligen rör det sig om fans av artister. Låt mig presentera….*trumvirvel*…"Den Musikaliska Hierarkin"…

Denna hierarki eller musikaliska trappa som man även kan uttrycka sig består av 4 nivåer. Den fjärde nivån är den lägsta, den tredje är den näst lägsta osv. Trappan avslutas med den översta och första nivån:

Nivå 4: Denna nivå är även känd som "Den breda massan". Under denna kategori kan majoriteten av jordens befolkning placeras. Alla människor som har minsta lilla intresse av att lyssna på musik hamnar här. Nivå 4 kännetecknas av musik som betecknas bland denna majoritet som "normal". Denna "normala" musik är oftast den kommersiella och som går att höra på radio och tv. Menlös pop med ett enda syfte att vara inkomstbringande för artisten och skivbolagen. Vill man bli ännu mer avancerad kring denna teori kan den lägsta nivån delas in i subnivåer. För enkelhetens skull påstår jag följande: Pop/rock/hiphop/r&b/soul och sådan musik som på inget sätt är banbrytande eller orginellt och som spelas om och om och om och om på komersiella radiostationer världen över och på alla musikanaler hamnar här. Det är lite vilt påstått "den vanliga musiken som vanliga människor lyssnar på".

Nivå 3: Den nästlägsta nivån. Denna tredje kategori är ämnad för något som jag väljer att kalla spontant "vanlig musik som lyssnas av den allmänna massan men som fortfarande kan anses vara okonventionell för den traditionella lyssnaren". Denna musik utmärker sig oftast genom att vara kommersiell med få undantag. Det finns något som skiljer denna musik från Nivå 4. Band som Linkin Park, Limp Bizkit, Evanescence är bra exempel på artister som hamnar här. De är allmänt accepterade av jordens befolkning med det finns en minoritet (ofta äldre personer eller föräldrar som inte är insatta i vad deras barn lyssnar på) som finner denna musik "stötande" eller "skränig/hård". Människor som lyssnar på denna musik anser ofta att den musik de lyssnar på är den bästa och den hårdaste. Det finns inget hårdare än detta…Ha i åtanke att denna "hårda" musik fortfarande är oerhörd kommersiell och värdsligt accepterad. Dessa musiklyssnare kan även se ner på människorna i den undre kategorin. Människorna här har ingen kännedom/kunskap om den musik som finns längre upp i hierarkin (den "riktiga" hårdrocken).

Nivå 2: Lagomnivån. Anledningen till att jag kallar den lagomnivån är för att människorna här har nog mest kunskap på denna och den översta nivån. Kunskap om olika musikgenrer alltså. Människorna här är "massan av hårdrockslyssnarna". De flesta hårdrockare finnes här som ofta opponerar sig emot mindre "värd" och kommersiell musik. De är fortfarande inte helt främmande mot att band eller artister gör vidoes som spelar på tv eller släpper singlar för radion. Här finns genrer som rock,hardcore, punk glamrock, metalcore, trash metal, dödsmetal, power metal, heavy metal, ja det mesta med ändelsen metal eller musik med dist. Lyssnarna på denna nivå ser ofta ner på de andra nivåerna och de människor som huserar där. Linkin Park och liknande musik är ofta kommersiellt skräp och de skrattar åt folk som tycker att sådana band är "hårda". Samtidigt så väljer de vilken genrer de vill lyssna på och utelämnar alltså andra musikfack som kanske är aggressivare. Det finns däremot en sista nivå som de rädds för..

Nivå 1: Elitisterna/Undergroundscenen. Detta är den högsta nivån och här huserar de "riktiga (eller som den även kallar sig "true") musiklyssnarna. Denna nivå är väldigt smal när det kommer till genrebeteckning. Oftast är det bara en genre som rymms här och det är Norges black metalscen. Den välkända norska svartmetalscenen alltså. Genrens grundare är Venom. De allra första banden som grundade genren var inte norska men på senare tid blev scenen känd för att skönja många framgångsrika norska band . Artister såsom Darkthrone, Enslaved, Burzum. Mayhem, Immortal och Emperor representerar denna scen och dess oerhört starka "integritet". Band som vägrar sälja sig, göra videos eller liknande. Deras fans är många och ser alltså ner på alla andra nivåer, även den nästhögsta. Man får inte sälja sig, helst av allt bo i skogen, inte göra vidoes eller på något sätt tjäna pengar för att banden ska behålla sin artistiska integritet. Detta är givetvis en paradox. Ett helt annat tema jag tänkte ta upp i framtida artiklar. Musik kan nog inte bli extremare än på denna sista nivå. Allt ska hållas så enkelt som möjligt med enbart fokus på musikalisk minimalism och artistisk integritet (gärna musik med dålig produktion för att ge den ännu mer "undergroundcred").

Så, en liten redogörelse och fackindelning av människor kan alltid vara på sin plats. Givetvis är även här gränserna flytande som i vilken musikgenre som helst. Får att hårddra kan man se på musiken på detta sätt. Givetvis finns det människor som rör sig mellan alla nivåerna och bara de ska ha creds för att de inte vill bli placerade i fack.

Slutligen har min vän och jag alltså bara fört diskussioner om denna teori och det var ungefär så som vi såg världens musiklyssnare. Detta är självklart ingen absolut idé utan bara ett litet resonemang. En hel avhandling skulle kunna ägnas för att bara behandla den norska metalscenen eller allmänt "musik som är underground" och dess paradoxer men det väljer jag att publicera i framtiden.