Andra gången jag ger min lilla historia en chans. Sitter här och filar och rättar till det jag hade skrivit sist. Kan inte säga att jag gjort några större framsteg i handlingen utan jag sitter fortfarande fast där jag lämnade min huvudkaraktär förra gången, vid köksbordet, deprimerad och självmordbenägen. Det gör mig verkligen inget. Jag har lovat mig själv att (för första gången någonsin kanske) sluta försöka sätta press på mig själv och mest skriva för sakens skull. Det är ju inte så att jag har någon deadline eller annan press på att utge ett nytt verk snart. Det jag däremot är glad över är att jag gett storyn en djupare dimension. Jag hade lite väl bråttom med att komma fram i handlingen att jag slarvade med djupet. Nu har jag istället gett min karaktär ett namn och en mindre historia som förklarar hans tankar och den allmänna bitterheten som omger honom. Självfallet kommer jag utveckla detta. Jag är aldrig nöjd, kommer aldrig bli det heller så jag lär ju inse snart att storyns handling ska skrida framåt och inte bara utvecklas på djupet. Just nu vet jag inte hur jag ska fortsätta. Hela tanken bakom storyn är att den ska handla kring huvudkaraktärens tankar och en idé han får. Grejen är att jag inte vet hur jag ska avslöja hans "idé". Ska den avslöjas direkt i början, i mitten eller mot slutet? Jag röstar själv på alldelles i början. Fast då måste det göras snittsigt och däri ligger problemet. När läsaren får reda på idén ska denne få en aha-upplevelse. Det är ju iofs svårt om man börjar storyn med att avslöja detta. Antar att jag vill vara alltför dramatisk. Men som jag sa tidigare, ingen press. Sätt dig ner och skriv när du känner för det, om än för 10 minuter eller för att bara skriva ner en mening. Det är för min skull enbart.
Arbetstiteln väljer jag att kalla "Beslutet" men det är en alltför tråkig och intentsägande titel. Emellertid har jag inte kommit på något bättre. Ett litet utdrag av historien som den ser ut nu:
"…Jag hade faktiskt lekt lite med tanken några månader innan men avfärdat den rätt fort när den väl började få för stort fäste i min hjärna. Nu när jag satt vid köksbordet och blickade ut genom fönstret möttes jag av en likblek himmel. Gråvita nyanser av snön smälte sakta när de bekantade sig med asfalten för första gången någonsin. Denna gång lät jag tankarna sväva fritt kring min idé och jag gjorde inget som helst avstamp att förneka bitterheten som omgav den. Kanske var det den allmänna dysterheten som omgärdar nyårsdagar, kanske var det insikten att detta skulle bli ett år liknande alla andra eller bara själva känslan av ännu ett år med tomma löften…"