Soilwork - A Predator’s Portrait (1999)
1. Bastard Chain
2. Like The Average Stalker
3. Needlefeast
4. Neurotica Rampage
5. The Analyst
6. Grand Failure Anthem
7. Structure Divine
8. Shadowchild
9. Final Fatal Force
10. A Predator’s Portrait
11. Asylum Dance (bonus track)
Ett mästerverk, sen gick det nedför! Ja, hårdrockskollektivets dom mot bandet och detta album var rätt hård! Många av Soilworks fans tycker än i dag att bandet nådde sin topp i och med släppet av A Predator’s Portrait. Även om detta är ett helt klockrent album håller jag faktiskt inte med. Bandet lyckades nå upp till minst sagt samma klass med Natural Born Chaos (2002) som var producerat av galningen Devin Townsend samt förra årets bästa släpp Stabbing The Drama. Det är egentligen bara Figure Number Five (2003) som inte håller måttet. Ett album som enligt egen mening saknar dynamik och drunknar helt och hållet i sin egna grötiga produktion. Ett klassiskt fall av överproduktion.
Detta är i alla fall ett konceptalbum som behandlar seriemördare. Emellertid tycker jag varje låt står bäst individuellt och de behöver inte nödvändigtvis sammanflätas av en röd tråd. Det går dock att urskilja ett sammanhang lyrikmässigt. Musikaliskt är detta ett album hur bra som helst för alla älskare av melodisk thrash. Sångaren Björn "Speed" Strid testar för första gången på att sjunga rent och han gör det faktiskt riktigt bra på denna skiva. Jag kan dock poängtera att jag gillar hans rena sång betydligt mer på bandets senare album där han får till riktigt bra melodier och poppiga refränger.
Den första låten är den enda som faktiskt inte har någon ren sång utan öppnar mest albumet med en riktig käftsmäll och maffigt riffande. Några låtar som verkligen står ut ur mängden är min personliga favorit Grand Failure Anthem. Lyssna bara på refrängen. Vilka jäkla blastbeats! Jag älskar verkligen ljudet av raid-cymbalen! Hur bra som helst. En annan riktigt bra låt är Shadowchild som står ut lite med sina riktigt sköna "Allsång på Skansen-refräng". Ett litet gästspel hinns det även med i form av Mikael Åkerfeldt från Opeth. Pinsamt att säga detta, men än i dag vet jag inte riktigt vart hans bidrag är någonstans på skivan.
Produktionsmässigt kunde skivan vara bättre. Jag gillar verkligen inte överproducerat eller välpolerat ljud. Eller rättare sagt, det gör jag i rätt sammanhang, men jag önskar att denna skiva hade kunnat producerats bättre. Ibland är det svårt att höra bastrumman. Samtidigt tror jag inte att albumet hade varit vad det var idag på grund just av att produktionen är som den är. Ett mästerverk? Nej, men den kommer väldigt nära! Jag rekommenderar skivan starkt till alla som gillar riktig tyngd och hårt riffande samtidigt som ni får några riktigt sköna melodier på köpet!