the paper, the pen, my eyes

Äntligen är det helg. Trodde aldrig jag skulle vara en sån person som längtar blint efter helg och lite ledighet eftersom jag gillar att hålla mig sysselsatt men jag har varit så slut denna vecka att jag måste vila ut mig. Sitter här och skriver och känner hur träningsverken håller min kropp i sitt fasta grepp. Helt sjukt, men jag har t o m träningsverk i handlederna och fingrarna så det går långsammare att skriva än nånsin tidigare.

Det har varit en blandad första vecka på jobbet om jag ska ta och summera den. Samtidigt som jag haft mycket otur hela veckan och lidit att sömnlöshet på nätterna har det ändå funnits positiva aspekter av det hela. För det första var det drygt att behöva komma in i systemet och hur allt funkar efter en månads uppehåll men det gick ändå förvånansvärt fort att göra det. Har man väl lärt sig det en gång sitter det nånstans i skallen. De första timmarna på jobbet (fram till lunchen) är relativt sega och det är inte förrän efter den som jag verkligen får energi och adrenalinet pumpar i kroppen. Då kan jag köra på som en ångvält på lagret. Fast igår kändes det verkligen att veckan tog ut sin rätt. Var helt slut i skallen och så fysiskt trött att jag inte pallade att arbeta. Förutom en liten kick som jag fick efter lunchen väntade jag mest bara på att dagen skulle ta slut. Hade ont överallt. Detta blir ju inte bättre av att man inte kan somna när man kommer hem. Kroppen är så uppe i varv att jag blir tokig av att ligga i sängen. Ligger där i flera timmar. Samtidigt vill jag lägga mig tidigt och gå upp tidigt så man gör något vettigt på sin lediga tid. Kvällsskiftet är ju förödande för det sociala livet och eftersom min flickvän jobbar i butik så går vi ofta om varandra dessa veckor. Nästa vecka blir det morgonskiftet och mer ledighet på eftermiddagen. Gillar även att gå upp 05.00. Är lite av en morgonmänniska.

Bland all otur jag haft denna vecka har jag ändå träffat på en massa nya och gamla kompisar och det känns som om man börjar lära känna några nu. Rätt intressant hur fort man kan döma en människa på håll men sen hur extremt trevlig han är när man väl börjar prata med denne. Har snackat med många riktigt intressanta och trevliga personer och sånt är jävligt kul och viktigt för mig om jag ska trivas på ett jobb.

Den otur som förföljt mig hela veckan har gällt främst truckarna. Jag har hela tiden råkat välja fel truck. Antingen en som går långsamt, nån som går sönder mitt i en order, en med dåligt batteri som konstant behöver bytas eller en truck som inte går att svänga med. Ackordet tickar iväg under tiden man måste lägga både kostsam energi och dyrbar tid på att åka och byta hela tiden. Till råga på allt har jag även lyckats hämta ut scannrar som gått sönder eller även de måsta bytas efter halva dagen…..suck! Som sagt, Murphys lag råder hos mig verkar det som och eftersom detta inte var nog så skulle givetvis jag lasta fel. Det jobbigaste var när jag lastade in 14 kollin rödbettor (12-pack) i buren bara för att märka att jag var i fel gång. Det ironiska i det hela var att jag kollade tre gånger på skärmen om gången och pallplatsen stämde och tänkte för mig själv ‘vad drygt det vore om man skulle lasta fel’…

Bland det roligaste hände nog i torsdags då P3 Rock gick igång kl 21.00 i jobbets högtalarsystem och en konsert från Stockholm med Dark Funeral kördes igång. Fan, hela lagret fick känna på en timmes rå jävla diabolisk och mörk ondhet i form av black metal. Jag var nog den enda som tyckte det var både skönt och roligt på samma gång och skuttade upp och ner på trucken. Jag har aldrig varit speciellt inne i bandet men fan vad konserten lät bra. Dom var riktigt tajta och duktiga och jag gillade det jag hörde!

Äntligen har mina föräldrar kommit hem från Polen. Det betyder lite presenter, god polsk mat och givetvis öl. Fan vad gott det ska sitta med en pilsner och en pizza ikväll!

På musikfronten har det inte hänt så mycket. Har lite uppslag till låtar och texter jag ska skriva men har inte lyssnat så mycket på musik. Detta är väl det mesta:

Playlist v.30

Threat Signal - Under Reprisal
Dark Funeral - Live P3 Rock
The Cure - Desintegration
Hatebreed - Supremacy
Silverchair - Freak Show
Pearl Jam - Ten

"Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, kommer det garanterat bli det"

Jag har länge levt efter denna devis eftersom ibland verkar det som om den enbart är skapad för att jävlas med mig! Alltså, finns det någon risk för att något skiter sig, kommer det garanterat att skita sig, och det kapitalt! Jag vet inte hur många gånger den senaste veckan som saker bara sket sig och när man väl trodde att det värsta var över, inser man att det bara är toppen av isberget! Igår slog blixten ner i någon elcentral så större delen av Västerås samt närliggande städer/hålor blev strömlösa. Vid det tillfället var jag precis uppe i ett stim på jobbet när allt plötsligt blev becksvart. Hela lagret dog och alla system var nere i två timmar. Det lustiga var att när det kusliga mörkret intog lagret i sin famn och alla anställda rörde sig utåt mot ljuset var jag den enda kvar där inne som åkte omkring på en sparkcykel och lekte Silent Hill med min laserscanner. Ja, det säger rätt mycket om mig men samtidigt var det nästan lite spännande och kusligt att åka omkring där ensam i mörkret. Jag kände mig som en 8-åring som är lite mörkrädd men samtidigt försöker gå emot sina farhågor. Vissa gånger var ju totalt nedsläckta. Just när vi trodde att vi skulle få gå hem gick strömmen igång igen!

Hursomhelst, eftersom jag fortfarande är relativt ny på jobbet tar det mig lite längre tid att köra en order jämfört med de andra. Man får en anslagen tid, säg 40 minuter, jag kör den på 60, kanske t o m 80 minuter. Givetvis skulle jag få en riktigt tung order som skulle ta tre timmar för mig att klara av, två timmar innan jag går av skiftet. Det första strulet…Försökte prata med supporten och byta till någon mindre men fick ett nej med motiveringen att det var brådskande. Ok, tänkte jag, bara köra stenhårt, skita i alla pauser och raster och börja slunga direkt. Jag fixade det till slut, t o m med 30 minuter till godo så jag fick köra två små mini-ordrar men vägen dit var allt annat än lätt. Givetvis, ska något vara lätt någon gång? Jag började direkt med att ta en vara för mycket och upptäckte det senare samtidigt som jag lastade i fel bur. Under hela orderns gång möttes jag av ompackning av burarna (eftersom jag fortfarande packar som ett jävla as och inte någonsin tycks kunna lära mig…), kollin/förpackningar som gick sönder, system som hängde sig osv osv osv osv…Givetvis var jag även tvungen att ta den låååååångsammaste trucken på hela lagret. Inte nog med att den var långsam opackad, men med fyra burar och uppemot ett ton lastat gick den inte snabbare. Min mormor hade gått om trucken snabbare en söndagseftermiddag. Till råga på allt meddelande ingen mig om lunchen så jag fick stressäta en timmer senare än vanligt. Gott med kall matlåda! Och med 30 grader ute behöver jag inte nämna hur varmt det är inne när AC’n är trasig…

Nåja, allt var inte pest och pina. Träffade på en massa gamla kompisar samtidigt. Lagret är ju så oerhört stort så man kan åka runt i dagar utan att träffa på någon man känner. Det fina var ju att jag ändå tjänade mycket igår och fick leka lite i mörkret. Föredrar att arbeta morgonskiftet eftersom man då får en massa fritid över. Lite segt att börja 14.30 och gå av 23. Lönen är förvisso bättre, mer än halva arbetsdagen är ju 50% OB men det sociala livet blir ju lidade plus att man är helt sajber när man kommer hem. För trött för att sova eller göra något annat för den delen.

Helgen spenderade jag i Strängnäs hos min flickväns föräldrar. Vi grillade och softade. Fan, vad mysigt dom bor! Skulle kunna bo själv i deras hus! Helgen innan det var jag som tidigare nämnt i Nyköping och hälsade på två riktigt sköna lirare! Även där blev jag utvilad och bodde i ett fint hus intill en sjö. Erik och jag satt vid vattenbrynet, såg solnedgången, drack lite öl och hade ett riktig Brokeback-moment som bara två killar kan ha!

Föregående vecka passade jag på att vila upp mig från jobbet på El Aros (eller EA Gruppen som det nu kallas) och låste faktiskt in mig i lägenheten och körde ett filmmaraton. Några filmer som jag verkligen kan rekommendera är V For Vendetta. Grymt cool. Hade ingen aning om att Mr. Smith från Matrix-trilogin var "hjälten". The Break Up var en annorlunda relationsfilm med Jennifer Aniston och Vince Vaughn. Inte så förutsägbar och stereotyp som de flesta amerikanska kärleksfilmer. Två dokumentärer hann jag även med, The Yes Men och The Road To Guantanamo. Verkligen sevärda filmer! Den första handlar om två killar som utger sig för att vara medlemmar i WTO och åker omkring på diverse konferenser världen runt och driver med folk i WTO’s namn. Den sistnämnda handlar om tre afghanska killar som bor i England och som åker till Afghanistan efter 9/11 2001 på en väns bröllop men får finna sig i att hamna mitt i bombningar och senare även arresterade och skickade till Guantanamo. Fy fan för Amerika alltså! Visst, det finns två sidor av historien och visserligen är filmen vinklad men vilken människa med öppet sinne kommer märka vilket skit dessa grabbar fick utstå! Mitt hat mot landet med de överfeta Chevroletägarna i väst har ju inte direkt minskat! Det är rent ut sagt sjukt vilka trångsynta och utbildade människor som lever där.

Så nu blir det verkligen att jobba arslet av sig i fem veckor framöver. Det återstår att se om jag får ett positivt svar från jobbet som teknisk specialist på VM-data. Låter onekligen som en intressant tjänst!

Till sist, lönen man fick från de två jobben var ju inget att gråta över, speciellt med tanke på att jag bara fått betalt för 2 veckor så nu har jag lagt in en beställning på en SonyEricsson k800i! Känns skönt att få bli en teknikmupp med den senaste telefonen. Rätt stor uppgradering från min nuvarande lur!

Hammerfall - Glory To The Brave (1999)

1. The Dragon Lies Bleeding
2. The Metal Age
3. Hammerfall
4. I Believe
5. Child Of The Damned
6. Steel Meets Steel
7. Stone Cold
8. Unchained
9. Glory To The Brave

Dra fram nitarna, lädret och dina gamla fantasyböcker för nu blir det åka av till det magiska landet med riddare och drakar! Detta är en suverän power metalplatta! Jag kommer väl ihåg än idag när jag hörde låten Hammerfall på en gratis-CD som följde med Close-Up för 7 år sedan. Denna skiva var faktiskt den som fick mig in på hela metalsvängen. Lyssnade lite på Silverchair och Metallica tidigare (hade precis avfärdat In Flames och The Jester Race som skrikig musik och att jag inte pallade sången, haha vad jag fick ångra mig senare) men efter den här började jag lyckligtvis upptäcka ännu bättre musik! Det här är helt enkelt klassisk power metal när den är som bäst! Med gästinhopp av Jesper Strömblad (In Flames) kan det inte gå fel heller! Öppningsspåret är riktigt bra och det blir bara bättre innan tempot saktas ner inför den riktigt härliga baladen I Believe. Sen skruvas tempot upp ännu mer innan en sista ballad får avsluta skivan. Efter denna skiva tyckte jag aldrig att Hammerfall kom upp i samma klass. Det är egentligen bara denna skiva jag fortfarande lyssnar på. Det gör jag av sentimentala skäl men när du har så pass sköna refränger och så pass mycket gitarronani kan det inte bli fel! Några personliga favoriter är Hammerfall, Child Of The Damned och Unchained.

Har äntligen slutat jobbet på verkstan och ska njuta av en veckas ledighet innan jobbet på lagret börjar igen! Har fått lite intervjuer och svar från några IT-jobb så vi får se hur det blir. Annars stannar man väl på ICA ett tag till iaf…

Sticker till Nyköping över helgen om bara några minuter för att festa med två schyssta killar jag lärde känna på Malta förra året då jag vistades där en längre period!

I veckan har jag lyssnat på följande (har stått och monterat på samma ställe hela veckan så jag har lyssnat på min iPod dagarna i ända…)

A Perfect Circle - Thirteenth Step
Turbonegro - Apocalypse Dudes
Disarmonia Mundi - Mindtricks
Trivium - Ascendancy
The Haunted - s/t

Hörs efter helgen! Skål på er!

Blackfield - Blackfield (2004)

1. Open Mind
2. Blackfield
3. Glow
4. Scars
5. Lullaby
6. Pain
7. Summer
8. Cloudy Now
9. The Hole In Me
10. Hello

Debuten från en kollaboration mellan den israeliska singer/songwritern Aviv Geffen och musikern och producenten Steven Wilson känd från Porcupine Tree. Det började bara som ett litet projekt men tog världen med häpnad. Ett andra album är på väg ut så skynda med att lyssna in er på detta. Är ju som sagt inte speciellt förtjust i singer/songwriterstuket men på detta album slipper jag lyckligtvis det. Jag undrar ens om artisterna själva kommer någonsin att kunna leverera ett andra album som når upp till denna skivas klass. Spontaniteten och lekfullheten på debuten kommer inte kännas lika självklar på nästföljande album men jag antar att det återstår att se. Musiken kan bäst beskrivas som någon form av melankolisk pop/rock utan att för den delen vara speciellt mainstream. Det är faktiskt konstigt att så pass "ordinär" musik som denna inte blivit mer känd. I och för sig är herr Geffen stor i sitt hemland och alla som hört talas om Porcupine Tree vet vad Steven Wilson kan göra och hur grymt han gör det också.

Nej, detta är ingen partyskiva, utan ett album att ta plocka fram framåt småtimmarna eller då man redan känner sig nere och inte vill piggas upp. Kanske ett album att lyssna till levande ljus och ett trevligt sällskap. Det som slog mig första gången jag hörde skivan var att den var väldigt känslomässig. Tror aldrig att en skiva har lyckats få mig att känna så pass mycket olika känslor som denna. Open Mind är av lite rockigare slaget och faktiskt den enda låten med lite tyngre tempo jämfört med de andra låtarna. Snyftaren Glow är en riktig deppig låt. Å andra sidan finns det inte så mycket här som inger hopp eller glädje då många av låtarna handlar om förlorad kärlek, svärta och smärta samt andra dysterheter. Det finns bara en låt som faktiskt lyckats få mig att fälla en tår bara så där och den finns faktiskt på denna skiva, nämligen avslutaren Hello. Vilket avslut på en ännu vackrare skiva!

Är för närvarande projektanställd på en elmonteringsfirma under "semestern" jag har på ICA-lagret och ledigheten från min kära truck. Det blir svettigt värre framåt lunchtid då det inte finns någon AC och vi arbetar under ett plåttak. Kul det måste vara på vintern…..

Veckan är i alla fall snart slut och man kan glädja sig åt lite mer fritid i helgen. Jobbar ofta själv och isolerad från omvärlden när jag lyssnar på musik i min iPod. Har väldigt mycket inspiration nu så jag passar på att skriva och har en massa olika projekt på gång och som jag arbetar med parallellt. Lite mycket att hålla reda på men som tur är har jag antingen mitt fina anteckningsblock i svart läder eller telefonen till hands. På så sätt är det aldrig någon tanke som försvinner utan antecknas direkt. Finns faktiskt inget värre än när man kommit på något riktigt schysst och sen glömmer bort det 5 minuter senare. Det har hänt ett antal gånger. Hade till och med en period där jag vaknade på natten och var tvungen att anteckna. Skapligt trött man var på morgonen efter att ha vaknat minst 5 gånger.

Det är mycket som snurrar i etern hos mig nu, bland annat följande (för övrigt rekommenderar jag fortfarande väldigt starkt Threat Signal. Fy fan vad sjukt bra och hårda dom är!!!):

Cult Of Luna - Somewhere Along The Highway
Dimmu Borgir - Death Cult Armageddon
Threat Signal - Under Reprisal
Katatonia - Viva Emptiness
In Flames - Colony

At The Gates - Slaughter Of The Soul (1995)


1. Blinded By Fear
2. Slaughter Of The Soul
3. Cold
4. Under A Serpent Sun
5. Suicide Nation
6. World Of Lies
7. Unto Others
8. Nausea
9. Need
10. The Flames Of The End

Här snackar vi en klassiker! Detta är en skiva som varje trogen hårdrockare eller metalskalle har i sin skivsamling! Jag har den, du bör skaffa den om du inte har den! Vet inte hur många ofta denna skiva har blivit omtalad som en milstolpe inom melodisk dödsmetal men jag kan inte göra något annat än att hålla med. Denna skiva definierade all liknande musik för all tid framöver och det finns nog inget metalcoreband där ute som inte sneglat åt Slaughter Of The Soul. Från stenhårda dödskrossaren och öppnaren Blinded By Fear till sista instrumentala och melankoliska The Flames Of The End bjuds på en riktigt härlig blandning av tvåtaktsdöds! Det är en synd att bandet splittrades så snart efteråt men samtidigt hade vi inte haft sådana band som Skitsystem, The Haunted eller sångarens senaste projekt The Great Deceiver. Tvillingarna Björler (som bildade The Haunted) är sanna genier. Andra låten är min absoluta favorit och en riktig hård sak! Det klassiska (och på senare tid, klyschiga ljudet av ett hagelgevär som laddas) funkar som ett riktigt grymt intro till Suicide Nation. Under A Serpent Sun är tillsammans med skivans sista låt egentligen de enda låtar som skiljer sig från mängden när de drar ner tempot med sina melankoliska och lugna melodier. Sen bär det av igen! Jag älskar verkligen trummorna på Need. Det finnns nog inget som skulle kunna göras annorlunda faktiskt. Allt är perfekt, från tyngden, riffandet till melodierna och Tomas Lindbergs vansinessattack sångmässigt! Jag verkligen älskar killens skrik och growls över hela skivan! Nåja, allt är inte perfekt, med sina 34 minuter är skivan på tok för kort. I sådana här lägen önskar man att en dags musik kunde komprimeras på en cd-skiva.