Tänkte det var dags att publicera lite texter igen. Denna gång blir det inte lika dystert som förra inlägget. Min inspiration börjar flöda riktigt fritt och jag känner mig totalt fri att skriva vad jag vill. Jag känner mig obegränsad och de artistiska ådrorna pumpar frenetiskt i min kropp, nästan till den grad att jag är rädd för att mitt hjärta ska explodera. Vilken frihet att skriva! Ingen som bestämmer över dig, ingen som säger åt dig att det ska vara gjort si eller så. Ingen som någonsin kan styra dig alls förrutom din egna självkritik (hos mig är den rätt hög). Take it and leave it. Läs, begrunda, kommentera, kritisera. Inget kommer ändå att ändras. Detta är det jag vill göra, skriva. Jag ska fan ha betalt för att skriva! Bara att jag kommit till den insikten gör saker så mycket ljusare och bättre!
Through Tinted Glass
Through the barriers of glass
The old man spends his time
If you could only see him know
The look upon his weary face
The young boy was taught about love
But with time he grew tired
Now look the old man in his dry eyes
No spark to ignite
Looking inside out
By the windowpane
He once was ablaze
Living his own way
Through tinted glass
Covered up behind reality’s doors
Trapped within himself
An old man and his private hell
Counting seconds to infinity
Behind the margins of mind
The will to persist is unbreakable
The spirit to fight
The character to stand
The courage to know
The love to let go
The strength to fall
And in instance lose it all
Fin text. Fram till sista versen får man intrycket av att mannen är död, på insidan, sedan länge. Sedan står det the will to persist is unbreakable medan all text innan liksom gett intryck av att han bara skriker efter att få försvinna, som att det inte finns något kvar att “persist for”, så att säga. Haha. Det blev lite konflikt i huvet men det är så det ska vara också, antar jag. Vill du ha kritik så antar jag att du tänkte på “lose” och inte “loose” i den sista, kärnfulla raden
Happens to me all the time. Fortsätt skriva… du har något speciellt.
Comment by Mikael — November 23, 2006 @ 1:12 pm
Mikael: Fan, tackar för att du påpekar det. Har alltid svårt att skilja på de två orden. Det känns värmande att få höra uppmuntrande saker om sitt författande, det får en att fortsätta. När jag väl skriver så överväldigas jag av en stor känsla av prestationsångest och är aldrig nöjd. Efter ett tag sen så lägger den sig och då kan man koppla av. Bra analys förresten. Vi alla kan ju tolka lite hur vi vill men min tanke var väl en gammal man som precis är på väg att dö och blickar tillbaka över sitt liv i bitterhet och hur mycket han gått miste om. Nu vill han kämpa för allt och göra om det men då är han precis på väg att dö. Någonting sånt, lät mest orden bara flöda fritt. Har en ny text på g annars som jag redan nu är nöjd med. Den kräver lite bearbetning först innan jag publicerar den!
Comment by Tomczek — November 23, 2006 @ 6:46 pm