the paper, the pen, my eyes

Då var detta år snart till sin ända. Helt sjukt hur fort 2006 har gått. Det bara susade förbi utan den minsta koll bakåt. Känns som om mycket har hänt men ändå inte. Musikaliskt så har det varit ett bra år och förhoppningsvis kommer 2007 att fortsätta i samma anda. Året verkar börja bra med lovande släpp från bland annat Machine Head och Dark Tranquillity. Även Soilwork, Porcupine Tree, Blackfield och en rad andra massa nya klassiker finns att vänta på. Ska bli spännande att få ta del av allt. Jag har bestämt mig för att ha med fem album på min årsbästalista. Fem album som jag tycker utgjorde själva essencen av det musikaliska 2006 och som förmodligen ska kunna spegla året på rätt sätt retrospektivt. Slutligen finns det några värdiga band som tål att omnämnas men som hamnade utanför denna gång.

Katatonia - The Great Cold Distance
Soundtracket till den nya istiden. Förmodligen kommer sådan här musik spelas den dagen världen fryser till ännu en gång. Ett iskallt och mörkt album som inte lämnar mycket kvar att önska, eller något hopp för den delen heller. Sista låten Journey Through Pressure är det vackraste bandet skrivit hittils. En låt som man faktiskt kan dö till, med ett leende på läpparna. Skivan släpptes i februari i år men många kritiker (mig inkluderat) var rörande överens om att det redan var årets album och att inget annat band skulle kunna slå högre.

The Haunted - The Dead Eye
Dolving är minst lika förbannad som tidigare, denna gång mer på sig själv än någon annan. Om föregångaren var en spark rakt i skrevet på samhället så är detta album en ensam liten tår nedför en rosenröd kind. Bara det simpla konceptet med att alla låtar heter något med "The" framför tycker jag är ballt och värt en listplacering.

Mastodon - Blood Mountain
I en intervju nyligen läste jag att Mastodon vill göra musik som är svårlyssnad men simpel på samma gång. Detta är musik som kommer slå världen med häpnad (kolla bara hur hajpade dom är) men som samtidigt inte vem som helst kan ta åt sig. Okommersiell progressiv rock/metal/flum. Ibland så genialiskt att man baxnar. Jag tror att att detta band går en stor och ljus framtid till mötes.

In Flames - Come Clarity
En mycket stark återgång till det lite äldre stuket. Nu är inte jag den som önskar att bandet kunde göra en The Jester Race II men alla schyssta gitarrer är tillbaka. Detta är hårt, vackert och grymt bra producerat! Schlagerdöds som lätt skulle sopa golvet med konkurrenterna i nästa Eurovision Song Contest. Sångaren Fridén har årets skägg!

Slayer - Christ Illusion
Bandet som aldrig förnyar sig. Säg vad du vill om 40-åriga gubbar som skriver och spelar om religiös fundamentalism. Med låtar som Jihad (skriven ur en arabisk självmordsbombares perspektiv), Cult (religion är hat, religion är rädsla, religion är krig, religion är våldtäkt) samt Eyes Of The Insane som handlar om unga amerikanska soldater i Irak (lite Bush-kritik där). Slayer förnyar sig inte, men dom kommer aldrig göra dig besviken heller. Detta är bandet som kommer undan med de mest kontroversiella texterna men ändå hyllas.

Hedersomnämningar:

Threat Signal - Under Reprisal
Om Soilwork är metal för dagiskidsen är detta metal för fritidsgården. En aning hårdare och galnare. Mycket stark debut.

Hatebreed - Supremacy
Ännu ett band som aldrig sviker, men som aldrig heller utvecklar sig. Detta album låter precis som föregångaren, och albumet före det, och albumet innan, och även debuten. Kan bli monotont i för stora doser. Hade jag haft en lista över album man bäst styrketränar till, hade Supremacy varit en ohotad listetta. Mansgrisig, testosteronstinn die-hard hybrid mellan hardcore och metal.

Tool - 10,000 Days
Albumet börjar bra för att hamna i nån sorts musikalisk överpretentiös dvala och för att sedan avslutas ännu bättre. Nu i efterhand kommer jag på mig själv att bara lyssna på vissa låtar från denna platta, resten hoppar jag över. Emellertid är dessa låtar så förbaskat bra.