the paper, the pen, my eyes

Köpte ett minneskort till min SE k800i och har lagt över lite ny schysst musik som man kan lyssna på på jobbet. Klarar inte av en enda dag till av P3 Star eller Street. Har återupptäckt lite gamla godingar bland min skivsamling samt en massa ny musik som gått mig obemärkt förbi. Håll till godo!

Tool - Lateralus
Khoma - The Second Wave
Coldplay - X & Y
Cataract - Kingdom
Iron Maiden - A Matter Of Life And Death

Även jag har sålt min konstnärligt lidande själ till djävulen och reggat min blogg på bloggkartan bara för att nå ut till allmänheten med mitt raljerande!

/Tomzcek - jag rear ut min själ, allt ska bort!

Mina vapenbroder som huserar här tog upp ett intressant tema nyligen. Jag kunde inte göra något annat än att spinna vidare i samma spår; nämligen sexismen som fortlever i dagens musik i en alltför stor utsträckning. Jag anser att sexismen i sin tur bara är en stor kugge i ett led av kommersialism och ett lyckat koncept för profithungrade skivbolagsvargar som kan tänkas gå över lik bara för att stilla sina maktlystna begär. Kommersialism ja, denna musikens nemesis. Nu tänker jag gå så pass långt och fördöma hela den lobotomerade och totalt urvattnade MTV-kulturen där svarta feta arslen som skakas till ett beat är adelsmärket och där ett gäng pårökta ungdomar anser att göra en omelett av sina egna spyor är TV för 2000-talet (och detta ska mina barn växa upp till…).

Det är av en mängd olika anledningar jag lyssnar på den musik som jag gör (metal om det lyckats undgå någon) men den främsta är egentligen ganska banal. Det är lätt för mig som person att identifiera mig i musiken och de artister jag lyssnar på. Detta är sin tur inget konstig då säkert en stor majoritet av människorna gör det.

För mig handlar det om några enkla företeelser i hårdrocken som alltid gripit tag i mig och hållit ett järngrepp ända sedan jag gick upp på lördagsmorgnarna under tidigt 90-talet, inte för att titta på Skurt, utan för att se Guns & Roses och Metallica (på den tiden då MTV fortfarande var någorlunda vettigt). Känslan! Musik utan känsla är inte musik! Det går att förmedla så pass mycket vare sig det är toner, riff, textrader eller sång. Budskapet! Nu anser jag inte att varje enskilt låt eller artist måste ha ett budskap i sin musik men det är faktiskt ett koncept som tilltalar vederbörande mycket. Hårdrocken har ju här setts som antitesen mot allt vad populärkultur heter. Det har varit anti att vara hårdrockare sedan urminnes tider (emellertid är denna samhällsklass lika vanlig idag som Kalle Anka på julafton). För mig som författare tilltalar mig texterna specifikt. Det kan vara allt från ett konceptalbum till ren samhällskritik. Visst, på många sätt (även fast jag inte alltid erkänner det) var hårdrocken en katalysator för mig under min uppväxt och jag använde den mest för min upproriska anda. Det skulle vara det värsta, det grövsta, det snabbaste och det hårdaste som fanns. Då var det bra. Lyckligtvis har jag vuxit upp och insett att det finns rent ut sagt mycket skit även i denna genre. Genom musiken lyckades jag till stor del finna mig själv samtidigt som sökandet efter jaget fortgår än idag.

Något jag dock inte kan identifiera mig med och som jag inte kan göra annat än att avsky är som tidigare nämnt musiken på ovan nämnda kanal. Hur ungdomar får sina ögon penetrerade av i stort sett bara sexism som kvinnoförnedring samt våld i varenda rap-video. "Sex sales" som sagt. Vad är tanken med denna typ av musikalisk profilering? Jag som man blir ju inte direkt upphetsad av att se detta (det är väl det som är tanken dock) utan detta fungerar istället omvänt på mig. Jag kommer att tänka på en specifik situation för ett tag sedan då Eric Prydz kom med videon till "Call On Me". På varenda förfest jag var på under tiden låten var populär drog alltid ett gäng grabbar upp videon på en projektor och flämtade och skrek till något så trivialt som kvinnor som stretchar och kör body pump halvt nakna. Jag tycker synd om alla dessa kvinnor som utmålas som sexobjekt och egentligen bara syftar till att ge en enskild artist en bättre inkomst. Men visst, de blir ju kända på kuppen, pengasuktande luder! Musiken förlorar ju totalt i känsla och urholkas till något oigenkännligt.

Visst, det finns en machokultur inom hårdrock också. Alla form av metal spelas i stor utsträckning av bara män. De fåtal kvinnor som finns huserar oftast i något stereotypt goth rockband. Med få undantag (tänker främst på Angela Gossow i Arch Enemy samt Christina Scabbia i Lacuna Coil som i sin tur är unika för sin genre) är det få kvinnor i metalvärlden. I hårdrocken finns en väldigt utbredd sexism (Manowar någon?) och jag finner det tragiskt när band såsom The Donnas eller Crucified Barbara (rockband bestående enbart av kvinnor) börjar spela hårdrock om sex, droger och rock & roll som ett manifest bara för att visa att även kvinnor kan supa, knulla och vara lika sviniga som männen. Jag har aldrig tyckt att det varit ok när män sjungit om det! Varför skulle jag tycka att det är ok med kvinnor? Här är det alltså någon könsfråga utan helt enkelt en fråga om att sexismen blivit det främsta för den musikaliska kreativiteten.

Jag vill passa på att avsluta denna plädering med några minnesvärda rader från Porcupine Tree’s "The Sound Of Muzak"

Hear the sound of music
Drifting in the aisles
Elevator prozac
Stretching on for miles

The music of the future
Will not entertain
It’s only meant to repress
And neutralise your brain
…
Now the sound of music
Comes in silver pills
Engineered to suit you
Building cheaper thrills

The music of rebellion
Makes you wanna rage
But it’s made by millionaires
Who are nearly twice your age

One of the wonders of the world is going down
It’s going down I know
It’s one of the blunders of the world that no-one cares
No-one cares enough

The Harvest And Salvation

One seed will be sawn
You will reap the harvest of times
At a halt and in wait for dawn
Caressed by the sweetest of hands

The skyline so empty
Left immaculate imprints in me
No vacant shelter offered
I bathe beneath the lowering sky

I sealed her kiss deep in my chambers
With the matters at hand
The venom, the vile
I wrap it up nicely for some day to use it

She spoke to me, only to break the rhyme
Words marked in stone
I am the impossibility
The end of your mortality
I am the love to bear
The cross upon your shoulders
I am the blood and chalice
The smile of malice
I am chastity
Salvation in its appearance
But also your innermost atrocity

Måndag kväll och jag är på jobbet. Januari månad fortsätter i motsatt tempo jämfört med stormen Per, alltså riktigt segt och trist (kass liknelse där). Försäljningen av mobila tjänster är inte på topp men samtidigt ska man kanske inte kräva mer eftersom januari är den segaste månaden på året och då december är den starkaste. De flesta av våra julkampanjer samt rea-erbjudanden börjar ta slut så då står vi här helt handfallna utan något speciellt erbjudande att ge kunden. Dagarna blir i sin tur riktigt långa och trista. Det finns inte mycket att göra efter att man läst alla nättidningar, kollat igenom alla mina favoritbloggar, kollat in nöjessidor eller kollat alla musiksidor jag annars är inne på. Börjar bli skapligt less på skitmusiken i butiken oxå. P3 Star går på högvarv och jag hör varje låt minst 5 gånger om dagen. Just nu är mitt absoluta hatobjekt Akon med den otroligt enerverande låten "Smack that". Sån jävla skitlåt! Jag kan inte låta bli att bli förbannad när den går igång och till råga på allt är den 5 min lång, minst! Måste stänga av radion då… Just nu fördriver jag tiden med att lyssna på P3 Rockster. Står själv i butiken och pumpar lite rock och metal. Gäller bara att sänka volymen när kunderna kommer in så dom inte blir rädda.

Har fått lite insikt i den kommande mobila marknaden och de nya produkterna som kommer lanseras snart. Mycket nytt och många coola grejer utlovas. Dock är informationen ytterst begränsad och det lilla jag vet får inte lämna organisationen. Men riktigt schyssta telefoner kommer, det kan jag lova! Gäller bara att vänta tålmodigt.

Över till något helt annat och något som är denna bloggs kännetecken, nämlig musik; det kommer bli ett spännande år musikalist som jag skrev tidigare. Nu har Machine Head släppt lite mer info om sitt kommande släpp "The Blackening". Enligt bandet själva kommer albumet bestå av 8 låtar, dock snäppet längre än vanligt. Projektet verkar väldigt ambitiöst och jag hoppas bara musiken inte blir pretentiös med 40 olika riff och massa taktbyten mest för "sakens skull". Så länge musiken är bra och allt passar spelar låtlängden ingen roll. De flesta låtar ska ligga på mellan 7-10 minuter. Omslaget bara det är i en klass för sig och kan beskådas nedan.

Andra släpp under året är ju bland annat Dimmu Borgirs konceptplatta om religion och kätteri i Europa under 1500-talet och som släpps under namnet "In Sorti Diaboli". Verkar riktigt spännande och bör komma under första kvartalet. Nästa vecka offentliggör Dark Tranquillity lite mer information om sitt album med bland annat albumtitel, låtar och omslag. Progrockarna i Porcupine Tree släpper sin "Fear Of A Blank Planet" under våren och som även den är ett konceptalbum om sex, droger, internet och MTV-kulturen. Mycket av hur samhället ser ut idag. Gillar redan det! Soilwork lär släppa något om än sent på året samt att Blackfield (Porcupine Tree’s Steven Wilsons sidoprojekt) bör komma här i dagarna och är innovativt benämnt "Blackfield II". Mycket emo där kan jag utlova. Debuten "Blackfield" är suverän och en blandning mellan melankoli, rock, emo och akustiskt. Rekommenderas varmt! 

Denna veckas playlist består av följande:

Audioslave - Revelations (plötsligt har jag börjat gilla bandet jag starkt ifrågasätte hypen från)
In Flames - Colony (gamla pärlan från 99. Fortfarande ett riktigt bra album!)
Porcupine Tree - In Absentia (grymt och åter grymt från nörden Wilson. Musik med känsla kan han göra)
Raised Fist - Sound Of The Republic (får tacka P3 Rockster för att jag kom in i deras senaste skiva)
Valfritt The Haunted album - Det kan nog inte ha undgått någon att jag gillar Peter Dolving

Då var det dags att publicera en text igen. Är faktiskt väldigt nöjd med denna. Tog mig ett tag att skriva denna men samtidigt skiljer den sig onekligen från mina andra texter genom att vara mer poetisk. Emellertid är det genomgående temat detsamma, uttryckt lite annorlunda. Inspirationen kom främst från Paulo Coelho. En av mina absoluta favoritförfattare och som har en stor inverkan på mitt liv. Han har fått mig att inse mycket och ger med dagligen mycket inspiration genom sina böcker. Denna text skrev jag under samma tidpunkt jag läste Zahiren. En bok som jag rekommenderar varmt. Få se vad ni själva kan skönja ur dunklet? För mig är svaret lätt funnet.

The Blade And The Vow

Born blindfolded
Brought here without a sight
Yet the all-seeing eye
Rests upon these shoulders 

Set against the hardest trial
But denial will serve its cause
And defiance in my spirit
What are the prospects?
To triumph or to fall?

The reason for struggle
In every adversary therein
A victory lies to grasp
The way of the soul and the knight

We are the dissents
The margin on which truth balances on
The blood spilled here
Our battle left us with a sacred scent 

As the longing hours take fast
An infinity
The battle will surely last
Seamlessly

There is no sleep to serve the dream
Radiant is the way of my heart
But dependant
On the fight between light and dark

Through the dark corridors of solitude
Towards the archway, the golden hall
The means for an end, the struggle for cause

This is the blade that I’ve earned
And this is the vow I have chosen

Det har hänt mycket inom mig den senare tiden. Även om jag inte blivit speciellt mycket klokare på vad jag vill börjar de små pusselbitarna som är mitt liv att sakta läggas ihop bit för bit. Grejen är den att det är inget jävla barnpussel med åtta stora enfärgade bitar utan ett gigantiskt 50,000 bitars pussel med hela världen som motiv. Hösten 2006 började saker smått ljusna och klarna i min kreativa men ack så känsliga och förvirrade skalle. Jag har inte så mycket större koll på vad jag ska göra men som jag skrev förr så vet jag vad jag inte vill göra och det blir bara klarare för varje dag som går. Jag kom på mig själv med att sitta och läsa anarkistiska handböcker och så mycket som ideologin vill mena väl är det tyvärr inget som går att omsätta i praktiken enligt min mening. Jag gillar verkligen idéen och det finns många tankar av filosofer och andra förespråkare som är rent ut sagt vackra. Just själva idéen med att klasslöst samhälle, att alla människor är lika och fallet med kapitalismen. Jag kommer aldrig springa omkring på gatan med en banderoll, knuten näve och spraya bokstaven A på husväggar men jag tycker det är dags för någon slags förändring. Jag är egentligen ingenting jämfört med många människor där ute som vill göra en förändring men jag vill att min insats ska betyda något, om det så vore att få en enda iskall människa att stanna till och tänka till lite. Jag är egentligen rätt dum jämfört med många andra stora tänkare eller filosofer (även om jag själv anser mig själv vara filosof ibland) men jag ser mig själv som en observatör. Jag skriver texter utifrån min egen värld och mina egna ögon. Ingen kan säga att det är rätt eller fel eller så här eller så där. Genom mina texter får man en inblick i min värld genom mina ögon och samtidigt som det fungerar terapeutiskt för mig, hjälper det mig även att förstå mig själv och hur jag fungerar i många situationer.

Anledningen till att jag skriver detta och publicerar det så pass offentligt är väl mest för att göra upp med mig själv. Utveckla mig själv, få större kännedom om varför jag gör som jag gör. Jag ser mig själv som en känslig, omtänksam och lojal människa med ett gott hjärta som bara vill mena väl men alltför ofta kantas mina vardag av frustration, ilska och hat. Ibland även ren misantropi. Varför? Jo, det är denna fråga som är den sista pusselbiten i mitt 50,000 som gör motivet ofullständigt. Varje dag försöker jag arbeta med mig själv och komma underfund med vem jag är och vad jag vill göra. Alltför ofta har jag tagit fel vägar och även om jag inte ångrar mig (jag hade aldrig varit där jag är och med denna insikt om det inte vore för alla misstag och lärdomar) så börjar dessa omvägar till slutdestinationen ta ut sin rätt eller manifestera sig just genom frustration och liknande irritationsmoment.

Tillbaka till anarkismen. Jag är nog mer punkare än vad många lama posörer är som springer omkring på gatorna i skinnpajar och skriker "Reclaim the street" samt är emot allt vad djurplågeri heter. Förändring kan inte uppnås genom tvång eller vandalism som många av dessa råbarkade idioter tror. Vad fan är det för sätt att uttrycka sig och skapa rättvisa genom att vandalisera en hel stad? Tänker på de senare upproren i Danmark och även det som skedde i Göteborg för några år sen. Hur tänker människor? Jag är urless på kapitalismen och människans jävla konsumerande utan någon som helst eftertanke på vad vi lämnar kvar åt nästa generation. Säg vad du vill om Al Gore’s "An Inconvenient Truth" och alla forskares domendagsprofetior men det går inte att kringå att vi lever i ett högkonsumerande samhälle. Det är seriöst något fel på klimatet och jorden år 2007 och det lär ju inte bli bättre. Jag är trött på människans jävla apatiska inställning eller att de inte bryr sig. Varje mänsklig insats räknas, hur liten den än är. Men det är de store kapitalistiska företagen som man måste göra något åt. Det är dessa som är boven i dramat. Företagen måste föregå med gott exempel för att vi andra ska fatta. Men likväl styr profit ändamålen och inget annat. Detta leder i sin tur till en ond spiral som sträcker sig ner till den individuella människan.

Jag är trött och less på allt maktmissbruk. På allt som har med hierarkiska strukturer att göra och som begränsar den fria människan. Vare sig det är ett multinationellt företag, den enskilde chefen eller någon religiös fundamentalistisk struktur. I det långa loppet är dessa institutioner inget annat ett redskap för att hålla den lilla människan på plats och kunna styra denna. Alltför ofta har jag stött på en massa idioter till chefer (nej, jag tänker inte hålla käft om dessa!) som missbrukar sin position för egen vinnings skull. Jag anser mig själv vara en fri människa och andlig, eller t o m spirituell på många plan och just frihet är oerhört viktigt för mig, oberoende om det är på arbetsplatsen, i en relation eller liknande. Just nu känner jag mig som en utrotningshotad tiger som sitter inlåst i en liten metalbur på 2 kvadrat och som bara vill ut och strida men glöden börjar sakteligen slockna i ögonen. Mycket av det jag just skriver är på grund av att årets kunde ha börjat bättre arbetsmässigt. Jag har svårt att se mig om 20 år sittandes slavandes mellan 8-17 på ett företag och fjäska för chefen när jag egentligen skulle vilja köra häftapparaten i ansiktet på jäveln!

Jag vet, världen och livet är inte rättvist och det är just detta som gör mig så jävla förbannad! Det går inte en dag utan att jag ser någon form av orättvisa. I dessa stunder får jag svårt att hålla käften och kanske borde jag göra det. Kanske borde jag lära mig att välja mina egna strider på ett bättre sätt. Då kanske jag hade haft jobb kvar längre perioder. Men jag blev inte uppfostrad till att vara någons nickedocka. Jag kan inte hålla käften och jag kommer inte göra det heller!

Som sagt, små bitar faller på plats även om det är långt kvar till målet. Jag kommer göra någon insats på något sätt. Just nu försöker jag allt jag kan med texter och mitt skrivande. Jag är som en öppen oskriven bok som bara vill ha sidorna fulla med nyttiga och viktiga saker. Jag insuper varenda liten detalj som jag anser vara av värde. Jag vill utvecklas som människa och på andliga plan (vad fan det nu betyder). Det finns så mycket bra här i livet bland all skit och det är just dessa guldklimpar jag vill åt. Det finns så många människor som lever sina liv i totalt mörker utan att fatta vad allt handlar om. Det finns så många människor som drömmer om att göra saker men aldrig vågar. Vart finns istället alla människor som är som jag? Vart finns ni som vågar stå upp för er själva? Ni som inte håller käft och säger precis vad ni tycker? Ni som inte följer flocken som blinda får? Jag ser mig omkring bland alla människor runtomkring mig i vardagen och jag vill bara skrika. Alla ytliga, hjärndöda typer som jag gärna skulle meja ner om jag bara fick chansen. Fan, vad tröttsamt det kan vara att vara den enda med ryggrad! Ibland känns det förjävligt ensamt och tomt också…

Jag håller på att kolla upp olika sätt att göra min insats här och min bästa vän Johan och jag funderar på att sticka iväg och köra något voluntärarbete snart. Göra något som är större en det egna lilla egot man har. Något betydelsefullt. Alla vill vi på något sätt lämna kvar något avtryck till eftervärlden när vi dör. Vissa gör det genom att knulla i direktsändning på bästa sändningstid, jag gör genom att uttrycka mig skriftligt. Jag är en artist och min kreativitet måste jag få utlopp för.

NOW PLAYING: The Haunted - Who Will Decide 

Nu är jag är arg igen. Året kunde ha börjat bättre. Nåja, det är väl bara att rida ut stormen…