the paper, the pen, my eyes

Det har hänt mycket inom mig den senare tiden. Även om jag inte blivit speciellt mycket klokare på vad jag vill börjar de små pusselbitarna som är mitt liv att sakta läggas ihop bit för bit. Grejen är den att det är inget jävla barnpussel med åtta stora enfärgade bitar utan ett gigantiskt 50,000 bitars pussel med hela världen som motiv. Hösten 2006 började saker smått ljusna och klarna i min kreativa men ack så känsliga och förvirrade skalle. Jag har inte så mycket större koll på vad jag ska göra men som jag skrev förr så vet jag vad jag inte vill göra och det blir bara klarare för varje dag som går. Jag kom på mig själv med att sitta och läsa anarkistiska handböcker och så mycket som ideologin vill mena väl är det tyvärr inget som går att omsätta i praktiken enligt min mening. Jag gillar verkligen idéen och det finns många tankar av filosofer och andra förespråkare som är rent ut sagt vackra. Just själva idéen med att klasslöst samhälle, att alla människor är lika och fallet med kapitalismen. Jag kommer aldrig springa omkring på gatan med en banderoll, knuten näve och spraya bokstaven A på husväggar men jag tycker det är dags för någon slags förändring. Jag är egentligen ingenting jämfört med många människor där ute som vill göra en förändring men jag vill att min insats ska betyda något, om det så vore att få en enda iskall människa att stanna till och tänka till lite. Jag är egentligen rätt dum jämfört med många andra stora tänkare eller filosofer (även om jag själv anser mig själv vara filosof ibland) men jag ser mig själv som en observatör. Jag skriver texter utifrån min egen värld och mina egna ögon. Ingen kan säga att det är rätt eller fel eller så här eller så där. Genom mina texter får man en inblick i min värld genom mina ögon och samtidigt som det fungerar terapeutiskt för mig, hjälper det mig även att förstå mig själv och hur jag fungerar i många situationer.

Anledningen till att jag skriver detta och publicerar det så pass offentligt är väl mest för att göra upp med mig själv. Utveckla mig själv, få större kännedom om varför jag gör som jag gör. Jag ser mig själv som en känslig, omtänksam och lojal människa med ett gott hjärta som bara vill mena väl men alltför ofta kantas mina vardag av frustration, ilska och hat. Ibland även ren misantropi. Varför? Jo, det är denna fråga som är den sista pusselbiten i mitt 50,000 som gör motivet ofullständigt. Varje dag försöker jag arbeta med mig själv och komma underfund med vem jag är och vad jag vill göra. Alltför ofta har jag tagit fel vägar och även om jag inte ångrar mig (jag hade aldrig varit där jag är och med denna insikt om det inte vore för alla misstag och lärdomar) så börjar dessa omvägar till slutdestinationen ta ut sin rätt eller manifestera sig just genom frustration och liknande irritationsmoment.

Tillbaka till anarkismen. Jag är nog mer punkare än vad många lama posörer är som springer omkring på gatorna i skinnpajar och skriker "Reclaim the street" samt är emot allt vad djurplågeri heter. Förändring kan inte uppnås genom tvång eller vandalism som många av dessa råbarkade idioter tror. Vad fan är det för sätt att uttrycka sig och skapa rättvisa genom att vandalisera en hel stad? Tänker på de senare upproren i Danmark och även det som skedde i Göteborg för några år sen. Hur tänker människor? Jag är urless på kapitalismen och människans jävla konsumerande utan någon som helst eftertanke på vad vi lämnar kvar åt nästa generation. Säg vad du vill om Al Gore’s "An Inconvenient Truth" och alla forskares domendagsprofetior men det går inte att kringå att vi lever i ett högkonsumerande samhälle. Det är seriöst något fel på klimatet och jorden år 2007 och det lär ju inte bli bättre. Jag är trött på människans jävla apatiska inställning eller att de inte bryr sig. Varje mänsklig insats räknas, hur liten den än är. Men det är de store kapitalistiska företagen som man måste göra något åt. Det är dessa som är boven i dramat. Företagen måste föregå med gott exempel för att vi andra ska fatta. Men likväl styr profit ändamålen och inget annat. Detta leder i sin tur till en ond spiral som sträcker sig ner till den individuella människan.

Jag är trött och less på allt maktmissbruk. På allt som har med hierarkiska strukturer att göra och som begränsar den fria människan. Vare sig det är ett multinationellt företag, den enskilde chefen eller någon religiös fundamentalistisk struktur. I det långa loppet är dessa institutioner inget annat ett redskap för att hålla den lilla människan på plats och kunna styra denna. Alltför ofta har jag stött på en massa idioter till chefer (nej, jag tänker inte hålla käft om dessa!) som missbrukar sin position för egen vinnings skull. Jag anser mig själv vara en fri människa och andlig, eller t o m spirituell på många plan och just frihet är oerhört viktigt för mig, oberoende om det är på arbetsplatsen, i en relation eller liknande. Just nu känner jag mig som en utrotningshotad tiger som sitter inlåst i en liten metalbur på 2 kvadrat och som bara vill ut och strida men glöden börjar sakteligen slockna i ögonen. Mycket av det jag just skriver är på grund av att årets kunde ha börjat bättre arbetsmässigt. Jag har svårt att se mig om 20 år sittandes slavandes mellan 8-17 på ett företag och fjäska för chefen när jag egentligen skulle vilja köra häftapparaten i ansiktet på jäveln!

Jag vet, världen och livet är inte rättvist och det är just detta som gör mig så jävla förbannad! Det går inte en dag utan att jag ser någon form av orättvisa. I dessa stunder får jag svårt att hålla käften och kanske borde jag göra det. Kanske borde jag lära mig att välja mina egna strider på ett bättre sätt. Då kanske jag hade haft jobb kvar längre perioder. Men jag blev inte uppfostrad till att vara någons nickedocka. Jag kan inte hålla käften och jag kommer inte göra det heller!

Som sagt, små bitar faller på plats även om det är långt kvar till målet. Jag kommer göra någon insats på något sätt. Just nu försöker jag allt jag kan med texter och mitt skrivande. Jag är som en öppen oskriven bok som bara vill ha sidorna fulla med nyttiga och viktiga saker. Jag insuper varenda liten detalj som jag anser vara av värde. Jag vill utvecklas som människa och på andliga plan (vad fan det nu betyder). Det finns så mycket bra här i livet bland all skit och det är just dessa guldklimpar jag vill åt. Det finns så många människor som lever sina liv i totalt mörker utan att fatta vad allt handlar om. Det finns så många människor som drömmer om att göra saker men aldrig vågar. Vart finns istället alla människor som är som jag? Vart finns ni som vågar stå upp för er själva? Ni som inte håller käft och säger precis vad ni tycker? Ni som inte följer flocken som blinda får? Jag ser mig omkring bland alla människor runtomkring mig i vardagen och jag vill bara skrika. Alla ytliga, hjärndöda typer som jag gärna skulle meja ner om jag bara fick chansen. Fan, vad tröttsamt det kan vara att vara den enda med ryggrad! Ibland känns det förjävligt ensamt och tomt också…

Jag håller på att kolla upp olika sätt att göra min insats här och min bästa vän Johan och jag funderar på att sticka iväg och köra något voluntärarbete snart. Göra något som är större en det egna lilla egot man har. Något betydelsefullt. Alla vill vi på något sätt lämna kvar något avtryck till eftervärlden när vi dör. Vissa gör det genom att knulla i direktsändning på bästa sändningstid, jag gör genom att uttrycka mig skriftligt. Jag är en artist och min kreativitet måste jag få utlopp för.

NOW PLAYING: The Haunted - Who Will Decide