Mina vapenbroder som huserar här tog upp ett intressant tema nyligen. Jag kunde inte göra något annat än att spinna vidare i samma spår; nämligen sexismen som fortlever i dagens musik i en alltför stor utsträckning. Jag anser att sexismen i sin tur bara är en stor kugge i ett led av kommersialism och ett lyckat koncept för profithungrade skivbolagsvargar som kan tänkas gå över lik bara för att stilla sina maktlystna begär. Kommersialism ja, denna musikens nemesis. Nu tänker jag gå så pass långt och fördöma hela den lobotomerade och totalt urvattnade MTV-kulturen där svarta feta arslen som skakas till ett beat är adelsmärket och där ett gäng pårökta ungdomar anser att göra en omelett av sina egna spyor är TV för 2000-talet (och detta ska mina barn växa upp till…).
Det är av en mängd olika anledningar jag lyssnar på den musik som jag gör (metal om det lyckats undgå någon) men den främsta är egentligen ganska banal. Det är lätt för mig som person att identifiera mig i musiken och de artister jag lyssnar på. Detta är sin tur inget konstig då säkert en stor majoritet av människorna gör det.
För mig handlar det om några enkla företeelser i hårdrocken som alltid gripit tag i mig och hållit ett järngrepp ända sedan jag gick upp på lördagsmorgnarna under tidigt 90-talet, inte för att titta på Skurt, utan för att se Guns & Roses och Metallica (på den tiden då MTV fortfarande var någorlunda vettigt). Känslan! Musik utan känsla är inte musik! Det går att förmedla så pass mycket vare sig det är toner, riff, textrader eller sång. Budskapet! Nu anser jag inte att varje enskilt låt eller artist måste ha ett budskap i sin musik men det är faktiskt ett koncept som tilltalar vederbörande mycket. Hårdrocken har ju här setts som antitesen mot allt vad populärkultur heter. Det har varit anti att vara hårdrockare sedan urminnes tider (emellertid är denna samhällsklass lika vanlig idag som Kalle Anka på julafton). För mig som författare tilltalar mig texterna specifikt. Det kan vara allt från ett konceptalbum till ren samhällskritik. Visst, på många sätt (även fast jag inte alltid erkänner det) var hårdrocken en katalysator för mig under min uppväxt och jag använde den mest för min upproriska anda. Det skulle vara det värsta, det grövsta, det snabbaste och det hårdaste som fanns. Då var det bra. Lyckligtvis har jag vuxit upp och insett att det finns rent ut sagt mycket skit även i denna genre. Genom musiken lyckades jag till stor del finna mig själv samtidigt som sökandet efter jaget fortgår än idag.
Något jag dock inte kan identifiera mig med och som jag inte kan göra annat än att avsky är som tidigare nämnt musiken på ovan nämnda kanal. Hur ungdomar får sina ögon penetrerade av i stort sett bara sexism som kvinnoförnedring samt våld i varenda rap-video. "Sex sales" som sagt. Vad är tanken med denna typ av musikalisk profilering? Jag som man blir ju inte direkt upphetsad av att se detta (det är väl det som är tanken dock) utan detta fungerar istället omvänt på mig. Jag kommer att tänka på en specifik situation för ett tag sedan då Eric Prydz kom med videon till "Call On Me". På varenda förfest jag var på under tiden låten var populär drog alltid ett gäng grabbar upp videon på en projektor och flämtade och skrek till något så trivialt som kvinnor som stretchar och kör body pump halvt nakna. Jag tycker synd om alla dessa kvinnor som utmålas som sexobjekt och egentligen bara syftar till att ge en enskild artist en bättre inkomst. Men visst, de blir ju kända på kuppen, pengasuktande luder! Musiken förlorar ju totalt i känsla och urholkas till något oigenkännligt.
Visst, det finns en machokultur inom hårdrock också. Alla form av metal spelas i stor utsträckning av bara män. De fåtal kvinnor som finns huserar oftast i något stereotypt goth rockband. Med få undantag (tänker främst på Angela Gossow i Arch Enemy samt Christina Scabbia i Lacuna Coil som i sin tur är unika för sin genre) är det få kvinnor i metalvärlden. I hårdrocken finns en väldigt utbredd sexism (Manowar någon?) och jag finner det tragiskt när band såsom The Donnas eller Crucified Barbara (rockband bestående enbart av kvinnor) börjar spela hårdrock om sex, droger och rock & roll som ett manifest bara för att visa att även kvinnor kan supa, knulla och vara lika sviniga som männen. Jag har aldrig tyckt att det varit ok när män sjungit om det! Varför skulle jag tycka att det är ok med kvinnor? Här är det alltså någon könsfråga utan helt enkelt en fråga om att sexismen blivit det främsta för den musikaliska kreativiteten.
Jag vill passa på att avsluta denna plädering med några minnesvärda rader från Porcupine Tree’s "The Sound Of Muzak"
Hear the sound of music
Drifting in the aisles
Elevator prozac
Stretching on for miles
The music of the future
Will not entertain
It’s only meant to repress
And neutralise your brain
…
Now the sound of music
Comes in silver pills
Engineered to suit you
Building cheaper thrills
The music of rebellion
Makes you wanna rage
But it’s made by millionaires
Who are nearly twice your age
One of the wonders of the world is going down
It’s going down I know
It’s one of the blunders of the world that no-one cares
No-one cares enough
Jag har inga problem egentligen med att supa och knulla, men det är det sviniga beteendet runt omkring som kan bli problematiskt.
Tycker dock det är ganska stor skillnad på när män och kvinnor säger/gör samma saker. Våra handlingar måste tolkas kring hur kontexten ser ut. Att som tjej bete sig på ett okvinnligt sätt kan ses som motstrategi och ett sätt att arbeta mot könsroller. Att visa på att kvinnor inte behöver följa de normer som normalt råder kring kvinnlighet. Sexismen bör ses som något som finns i vår kultur och genomsyrar allt i den.
Jag efterlyser också bra musik som handlar om sex. Tycker det mesta är rätt tråkigt, men det borde kunna vara annorlunda. Musik är ju ett jävla starkt uttrycksmedel.
Lite saknar jag också politiken i hårdrocken. Snackade med ett gäng fulla hårdrockare om det i helgen. De menade att punken fick stå för det och att man var på konserter för musiken och inte för att lyssna på föredrag (Dennis Lyxén fick sig en känga…) Rent generellt är det väl punken som står för det upproriska, både musikaliskt och textmässigt.
Comment by SeeYouInHell — January 29, 2007 @ 9:39 am
SeeYouInHell: Hade ditt inlägg flaggat som spam men har godkänt det. Konstigt…
Hursomhelst har inte jag heller några problem med att supa och knulla för den delen. Båda aktiviteterna är faktiskt rätt roliga. Med risk att jag låter som en 2-talist som tycker att ungdomar är för lössläppta. Det är precis som du säger, beteendet runtomkring och när människor hamnar i sina stereotypiska roller (speciellt könsroller). Att bara våga vara annorlunda och bryta mot allt vad trångsynthet och fördommar heter är något som jag utlyser. Tyvärr saknar många människor civilkurage att vara annorlunda och följer hellre strömmen än att vara unika.
Apropå musik som handlar om sex, vore skönt att höra något nytt och fräscht. Du får säga till om du lyckas komma över något. När det gäller politik så har jag alltmer börjat intressera mig för det. Tänker främst på The Haunted’s “rEVOLVEr” som är ett politiskt ställningstagande i sig samt Khoma som har en väldigt stor politisk agenda. Annars så sägs det just nu att black metal är 2000-talets punk. Tydligen har det aldrig varit så punk som att lyssna på Carpathian Forest, Darkthrone och andra norska band. Black metal är ju vår tids upproriska genre även om jag personligen tycker att sjunga om Satan är lika extremt som en vaggvisa.
Comment by MarathonMan — January 30, 2007 @ 6:18 pm
Men gör inte t ex Crucified Barbara det när de sjunger om att knulla runt och supa ned sig? De bryter väl mot hur kvinnor förväntas vara?
Sen tror jag det där med att vara unik vs att följa strömmen är lite väl
liberalt. Ang. den fria viljan har Redundans skrivit en riktigt bra grej:
http://redundans.wordpress.com/2006/12/13/rokning-dodar-%e2%80%93-om-den-liberala-demokrati/
Tach för tipset om Khoma, ska kolla upp det.
Comment by SeeYouInHell — January 30, 2007 @ 9:34 pm
Jovisst, de bryter mot strömmen men som jag nämnde tidigare är jag inte riktigt förtjust i det temat överhuvudtaget. Det känns framtvingad i min mening.
Jag ser inte alls något fel i att vara unik. Kanske mest för att jag själv varit väldigt utanför. Jag har iofs varit i en annan situation som en andra generationens invandrare och aldrig haft min “grupp” att tillhöra. Ju äldre jag blir desto mer känner jag av att jag inte vill vara det heller och är glad för att jag inte varit det.
Comment by Tomczek — January 30, 2007 @ 9:48 pm
Jag menar inte riktigt så. Jag tror de flesta känern sig ganska unika men att vi i alla sammanhang vi befinner oss i blir en del av någon form av grupp för andra vi möter. Och vi är lika mycket det som vi blir hos andra som vi är själva om du förstår.
Jag kan också ibland känna att det verkar framtvingat men det är nog bara hur jag påverkats att se kön och att lägga in olika värdering beroende på om personen som utför handlingen är man eller kvinna.
Comment by SeeYouInHell — January 31, 2007 @ 11:56 am
Jag tänkte faktiskt på mycket av vår diskussion på väg till jobbet imorsse. Det är ju oundvikligt att inte tillhöra en grupp. På något sätt stämplas man eller placeras oavsett om man är “outsidern” eller någon annan. Det jag menar är att människor tenderar att lyssna mycket på andra istället för att själv tänka till och skapa sig sin egna uppfattning oberoende av vad för politiskt ställningstagande man har, ideologier, religion eller andra tillhörigheter. Jag har haft oturen att få en kompis totalt hjärntvättad och som nu hamnat i klorna på en religiös sekt. Innan detta han denna kille vara både punkare/anarkist/nationalist/hårdrockare, ja allt möjligt. Det känns lite för invecklat för att förklara men förenklat menar jag att ma ska vara kritisk även till den “grupp” man tillhör.
Inga fler strul med spam eller att du blivit bannad?
Comment by Tomczek — January 31, 2007 @ 1:11 pm
Kritisk ska man alltid vara det tycker jag med. Särskilt om man är med i en politisk grupp eller liknande, gruppen får ofta ett egenvärde den aldrig förtjänar. Jag har varit med om det flera gånger tidigare.
Nope, inga banningsproblem nu iallafall. Men jag har iofs två olika ställen jag skriver från så det kanske är svårare på det andra stället.
Comment by SeeYouInHell — January 31, 2007 @ 3:25 pm
otroligt bra skrivet. hårdrocken har alltid stått lite utanför övriga musikgenrer och för mig har den varit en enormt skön fristad från te x sexism . precis som för dig har den varit en viktig part i identitetsfinnandet också. det som är fruktansvärt är att sexismen nu även börjat infiltrera hårdrocken , te x In flames - deras video till touch of red har flera hiphopvideoliknande sekvenser.
skönt att flera känner som jag! läs gärna min krönika MTV - ett farligt hot, nominerades till lilla augustpriset för den, den finns på min blogg.
Comment by isabelle — February 3, 2007 @ 5:58 pm
Isabelle: Kul att du uppskattade mitt inlägg och att du hittade hit. Alltid roligt att kunna nå ut till flera. Ska verkligen läsa ditt inlägg. Du vet väl förresten att IF’s video till Touch Of Red bara vara en plojgrej för att uppreta alla stereotyper inom hårdrocken?
Comment by Tomczek — February 3, 2007 @ 10:42 pm