the paper, the pen, my eyes

Har precis packat ner det sista inför min lilla minisemester till Umeå med mina vänner Stocken och Christian. Vi åker tidigt imorrn (torsdag) och kommer hem sent på söndag. Samtidigt har min flickvän åkt till Åre och vi ska hämta hem henne på tillbakavägen. Får återkomma med lite mer intressanta nyheter nästa vecka när saker har lugnat ner sig. Minneskortet i luren är laddat till fullo med 1 GB musik samt FM-sändaren nedpackad. Kan bli en rätt så angenämnt biltrip, dessa 65 mil till Umeå.

Playlist för Umeå:

Metallica - …And Justice For All
Ra - From One
Slayer - Christ Illusion
Intronaut - Void
Queensryche - Operation Mindcrime
Turbonegro - Apocalypse Dudes
The Haunted - The Dead Eye
Slipknot - Vol 3: The Subliminal Verses
Raised Fist - Sound Of The Republic

Slutligen, kom tvåa i månadens säljtävling. Vet inte om jag ska vara nöjd med insatsen eller gråta…? 

Undrar om jag lider av det? Samma psykiska "sjukdom" som huvudrollsinnehavaren i Prison Break. Ett tillstånd där man har en låg känslotröskel och tar in för många impulser som gör att man känner sig ansvarig för andra människors känsloliv. I vilket fall skulle det inte förvåna mig…

Börjar jobba snart. Var tvungen att hoppa in för en kamrat idag men det tackar jag och tar emot. 6 timmars övertidsarbete plus provision på det. Ännu mer pengar att lägga undan på mitt sparkonto för att fullfölja mina framtida planer. Känn er blåsta, mobilkunder, mhuahaha (min själ dog lite av att skriva det där)!

Annars händer det fortfarande inget på skrivfronten. Samma gamla torka och jag kan inte förmå mig själv till att trycka en enda svart bokstav på ett vitt ark. Det står stilla, ett blankt tomrum av inget alls, en öken som suktar efter vatten, en oskuld som vill inget annat än bli sexuellt förudmjukad, en muslimsk fundamentalism som väntar på sina 70 oskulder i paradiset, ja ni fattar! Ikväll ska jag dock på födelsedagsfest och jag vet alkoholhaltiga drycker i lagom mängd brukar hjälpa mig. Har dock ingen som helst lust att sitta på vardagar och dricka bara för att skriva. Det måste komma naturligt. Vissa kan tvinga sig att skriva som vilket 9-5 arbete som helst. Det funkar inte för mig. Har börjat recensera mina promoskivor jag fått och har slutfört en samtidigt som jag har det tuffaste uppdraget framför mig, att recensera Neal Morses senaste skiva…ett musikaliskt epos om Martin Luther och protestantismen.

Nästa vecka bär det av på en roadtrip till Umeå. Ska hälsa på en kompis och för första gången uppleva den norrländska kulturen. Denna vecka har jag bland annat lyssnat på följande:

Stone Sour - Come (What)ever May
Katatonia - The Great Cold Distance
Bloodbath - Resurrection Through Carnage
Chimaira - Resurrection
Fear Factory - Transgression

Andra bloggar om: Prison Break, Martin Luther, Oskulder, Neal Morse

Ingen.Inspiration.Alls.

Länge leve det bräckliga skalet. Ett fyrfaldigt leve för tomheten! Vakuumet, det leve…

The Arcane Shape

Beckoning silently, I dear
In the outmost private space
A product for the victorious masses
The grudge it grows but will it bear?

But knowing this
An open mind speaks of no fear
The most honorable cause will justify the means
Hidden underneath it all
The shadows of the fall

Redeem this but learn
The burden will take its toll and cause your fall
The failures, the stains
The remnants are all a part of the game

Turn it off , the prejudice disconnects
Are you safe and sound?
Burn it long before it disaffects you
Every impulse that drives you gone wrong

The stealth of my highest hope
To stand glorious in a weary age
But in ruins I lay thee down
There’s nothing here to overcome

Tycker det är tid att uppdatera bloggen med den positiva nyheten att jag blivit erbjuden jobbet som skribent på werock.se. En i dags dato fortfarande relativt okänd metalzine men som strävar efter att bli störst i Sverige. Hjälp oss gärna att nå denna nationella dominans genom att kika in på sidan, bli medlem, diskutera allt mellan hårdrockshimmel och jord i vårt forum samt att sprida budskapet om sidan! Så småningom kommer det tryckas lite t-shirtar, banners och posters som kan hjälpa oss att marknadsföra sidan. Fram tills dess så håller vi oss till skivrecensioner samt tävlingar. Tanken att bli mer omfattande ligger inom en snar framtid. Möjligtvis åker jag till Örebro för att spana in The Haunted på lördag och recenserar konserten. Denna månad har jag hursomhelst fått den ärofyllda uppgiften att recensera Manowars nya skiva, Hammerfalls tributealbum samt det hett efterlängtade konceptalbumen In Sorte Diaboli från Dimmu Borgir.

Annars har det inte hänt så mycket på sistone. Hela förra veckan låg jag däckad i influensa och förlorade mycket arbetstid samt annan tid till att bara ligga i sängen och inte kunna resa på mig. Nu börjar jag bli på bättringsvägen och försöker hinna ikapp på jobbet och tjäna en hacka (inte hjälpte det att jag brände mycket pengar på kläder i söndags när jag råkade spontanshoppa lite för mycket. Men va fan, det var dags för en liten belöning tycker jag själv). Ska försöka ta tag i textförfattandet igen och publicera lite här så fort jag får något färdigt. Allt i mån av tid. Samtidigt känner jag att jag behöver träna. Var ett bra tag sen jag var på gymmet. Det positiva med att vara sjuk är att man får se mycket film. Några filmer jag varmt rekommenderar är Apocalypto, Blood Diamond och The Prestige.

Andra bloggar om: The Haunted, Manowar, Hammerfall, Dimmu Borgir, Film

Blackfield - Blackfield (2004)

1. Open Mind
2. Blackfield
3. Glow
4. Scars
5. Lullaby
6. Pain
7. Summer
8. Cloudy Now
9. The Hole In Me
10. Hello

"The days go bye
and nothing brings me joy
the glow was strong
when i was a boy
but it’s gone"

Egentligen borde jag recensera Blackfields nya album som släpps i dagarna men anledningen till att jag väljer debuten är enkel; det är skiva som betytt oerhört mycket för mig och som fortfarande har en stor plats i mitt vardagliga liv. Ibland hittar man en sån där speciell skiva, ett magiskt album som griper tag om dig på ett känslosamt sätt och aldrig släpper taget. Blackfield är ett tydligt exempel på detta. För många människor är bandet fortfarande en gömd musikalisk skatt. På många sätt vill jag att det förblir så därför att det skulle få mitt hjärta att brista ut i gråt om denna musik nådde allmänheten. Jag vill bara ha den för mig själv och det känns faktiskt som om det är min skiva, ingen annans. Ändock är det musik som kan gillas av alla för vi pratar inte om någon hårdrock här utan en lågmäld, nedstämd och melankolisk blandning av akustisk pop och rock. Samtidigt är denna skiva så vacker att jag nästan vill att alla i min omgivning ska lyssna på den just på grund av dess kraft att totalt avväpna lyssnaren och ge inre ro.

"Its a beautiful thing
when it starts to rain
a man who drinks just to drown the pain
and i can’t stop from dreaming
there’s something else"

Blackfield är samarbetet mellan Porcupine Tree’s Steven Wilson och den folkkäre israeliske singer/songwritern Aviv Geffen. Albumet släpptes 2004 men jag lyssnar fortfarande på det ofta och vid speciella tillfällen. För det är precis vad man ska göra med denna skiva, ta fram den vid de där stunderna när du är och vill förbli ensam och bara låta dig omsvepas av musikalisk magi. Från öppningsspåret Open Mind till skivans absoluta höjdpunkt Hello kommer du tas på en resa genom dyster romantik, längtan efter kärlek samt brustna hjärtan. Är du någorlunda mänsklig och i kontakt med dina inre känslor går det inte att ogilla denna skiva.

"While I’m melting in the rain, deep in pain, she is so far
Will we ever meet again as friends, after so long?"

Jag kan i all ärlighet säga att jag delat mina värsta stunder i livet tillsammans med tonerna av Blackfield men samtidigt aldrig skrattat lika öppenhjärtligt. Jag har gråtit fler gånger än jag än kan minnas till låtar som Pain och Cloudy Now men aldrig känt mig så levande som människa när jag lyssnat på Summer, Glow och Scars. Det som gör skivan så oerhört personlig för min del är att det finns inte en enda känsla undangömd i min själs vrå som inte undkommit kraften i detta album och som inte lämnats oberörd. På månget sätt är detta soundtracket till min födelse, mitt liv och slutligen min död. För säkrare än så blir det inte, detta album ska spelas på min begravning och mina nära ska då få skratta och gråta tillsammans till Blackfield på samma sätt jag gjorde en gång i tiden.

"Hello, hello, hello, hello
Is it gonna last?
Why dont you come and take me with you?
And so I know you had to go
I’m dreaming of the past
An echo of the years we passed through"  

 
Andra bloggar om: Blackfield, Porcupine Tree, Steven Wilson, Aviv Geffen

Då jag ligger nere med den värsta febersjukan på flera år tänkte jag bara uppdatera bloggen med ett tänkvärt citat. Något att begrunda och leva efter i min mening. Få se om jag lyckas få ner detta rätt, kan knappt sitta upprätt, än mer se vad jag skriver…

"Musicians must make music, artists must paint, poets must write if they are to be ultimately at peace with themselves. What human beings can be, they must be. They must be true to their own nature"

- Abraham Maslow, 20th century humanistic psychologist

Andra bloggar om: Maslow, psykologi

Mastodon - Blood Mountain (CD)
Katatonia - The Great Cold Distance (CD)
Blackfield - Blackfield II (CD)
Chimaira - Resurrection (CD)
Dark Tranquillity - Focus Shift (Spår-CD)

Here it goes…

Sitter här helt ensam i mörkret där bara en ensam vit skärm lyser upp mitt kala vardagsrum. Jag kan inte sova. Jag vill sova men jag är så trött att jag skulle ge mitt liv för en god natts sömn. Kom nyss hem från en förfest men eftersom jag är totalt slutkörd både fysiskt och psykiskt följde jag aldrig med sällskapet ut. Min flickvän är däremot ute så jag ska hämta upp henne om ett par timmar.

Det finns så mycket som jag vill få ut känner jag ikväll. Så pass mycket av allt möjligt att jag inte ens vet vart jag ska börja. Allt blir bara en stor röra. Ångest, tankar, frustration. Känslor och funderingar som är rutin för min hjärna. Jag behöver dopaminer! Ge mig Prozac, D-vitamin, solljus, en artificiell värld där det inte finns några gråskalor utan allt är bara regnbågsskimrande vackert i rosa och lila pastellfärger. Där söta små bruna teddybjörnar springer omkring och skuttar på böljande gröna slätter med gula ballonger.

Eller som Nalle Puh sa; ingen kan väl vara nere med en ballong?

Det finns en känsla i allt detta. En känsla så pass obeskrivlig men så vacker och positivt att jag gör allt för att hålla kvar vid den. En känsla så oförklarig att jag inte vet hur jag ska kunna beskriva den för min omgivning.

So i speak to you in riddles
Cuz my words get in my way

Jag blir inspirerad. Jag blir inspirerad vart jag än går. Jag blir inspirerad vad jag än gör. Människor inspirerar mig. Människors dumheter inspirerar mig. Min dröm inspirerar mig. Min dröm att någon gång kunna göra inget annat än att skriva. Kunna dela med mig av mina erfarenheter, mina tankar och bidra till en bättre värld. Naivt? Kanske…

Ok, ett försök till att skriva någorlunda sammanhängande. Ikväll har jag blivit inspirerad - precis som så många gånger tidigare - att skriva om människor kyla mot varandra. Hur vi behandlar varandra och människor vi älskar och bryr sig om. För det är inte säkrare än så, man sårar de man älskar mest. Jag har blivit sårad och jag har sårat, det är ett som jag är säker på. Jag vill inget annat än vara positiv och fri som individ. På så många sätt är jag fri. Jag har min individualism och det är något som jag håller hårt vid. Jag har min självkänsla och min innersta tro på mig själv och min dröm även om självförtroendet har sviktat mycket på sistone. Jag har ett jobb som inspirerar mig så mycket till att skriva eftersom jag möter hundratals personer varje dag och pratar med minst ett tiotal. Detta inspirerar mig till att skriva om hur dumma människor är generellt sätt. Hur trångsynta vissa kan vara och framför allt, hur fängslade människor är och i total brist på individualism. Jag måste faktiskt skatta mig lycklig då jag i mitt förhållande till min omgivning och i min relation till min flickvän faktiskt är väldigt fri. Jag har sällan behövt kompromissa men samtidigt har jag gjort det klart och tydligt för Marie att jag måste kunna ha min frihet att göra vad jag vill. Hon har aldrig någonsin hindrat mig. Detta är en egenskap som jag älskar henne obegränsat för. Vi vet vart vi båda står och vi har aldrig någonsin hindrat varandra från att göra något. Vi har aldrig hindrat varandra från att följa våra drömmar, oavsett vad detta kommer innebära i framtiden. Nu försöker vi på något sätt koordinera vår framtid och vårt förhållande så bägge kan gynna på detta. Vad resultat blir kan inte ens jag sia om.

Hur kan människor vara så pass egoistiska och självcentrerade att de begränsar varandra, vare sig det är i förhållanden eller i yrkeslivet? Jag ser på par jag möter i mitt jobb som lever som katt och råtta med varandra. Jag ser kontrollbehov, egoism och svartsjuka (en dödssynd som jag inte tolererar och ser på som ett stort tecken på svaghet) som genomsyrar vänners förhållanden och där människor accepterar de villkor de tvingas leva i. "Det är så här livet är" är en kommentar jag får höra när folk klagar och gnäller på sina jobb, sina relationer och sitt liv i allmänhet. Nej! Inget behöver vara på det sättet! Du har bara accepterat ett nederlag och har ingen styrka att göra något åt det. Du, ingen annan än Du har möjlighet att ändra på framtiden och livet. Precis som min stora inspirationskälla Paulo Coelho skrev till mig i ett personligt brev:

"The great blessing of life is the existence of tomorrows, and having dreams to realize. The magic moment is that in which a ‘yes’ or a ‘no’ may change the whole of our existence."

Industriarbetaren som drömmer om att bli fotbollsstjärna, sekreteraren som drömmer om att bli artist. Kirurgen som inte vill vara något annat än skådespelare. Du har alla möjligheter att förverkliga din dröm.

No fate, only the power of will 

Nej, istället låser vi in oss i våra perfekta små IKEA-hem och låter materialismen och alla andra oviktiga saker komma i vägen och göra oss slavar under kapitalismen. Vi tror att vi behöver så mycket och skapar oss behov för struntsaker. Tro mig, jag jobbar inom mobilbranschen, där får jag se det dagligen. När en rosa 3G-telefon är det hippaste du kan ha på mellanstadiet och där 12-åringar rånar sina kamrater för att komma åt dessa. Den vuxna människans statussymboler såsom bilar, jobb, kläder har genomsyrat samhället och spritt sig till våra barn.

I allt detta tror jag att jag lyckats hitta en förklaring för min positiva känsla. Hur mina arbetskamrater och alla övriga människor jag möter dagligen verkligen tror att de vet vem jag är. Det är med ett flin på läppen (ibland ett hånleende) jag möter mina kamraters reaktioner på jobbet. Hur de stressar över att försäljningen går dåligt. Hur de oroar sig för helt obetydliga saker som de ändå inte kan påverka. Hur de tror att de hamnat i någon form av gemenskap bara för att de lyckats dra iväg en massa abonnemang på en dag. Hur lyckliga de blir när de vunnit en obetydelselös säljtävling eller blir högt rankade i försäljningsstatistiken. Hur alla tror att jag på något sätt hamnat i denna gemenskap och tycker det är lika häftigt. Visst, jag har spelat på deras känslor men i verkligheten skulle jag aldrig kunna bry mig mer. Ge mig pengar till mat och hyra. Allt annat är en bonus som jag sparar undan. De tror att de har listat ut mig men i verkligheten är jag en bok som aldrig går att läsa. Jag skrattar inombords varje gång jag pratar med en kund som hatar försäljare eftersom han tror att jag är den stereotypiske försäljaren (vi vet alla hur hatade vi är). I verkligheten skulle jag inte kunna bry mig mer men jag har press på mig att få dig - ont anande - att köpa ett jävla abonnemang oavsett hur jag går till väga.

Idag ställdes jag inför mitt svåraste beslut på jobbet hittills. Är det moraliskt försvarbart att sälja abonnemang till utvecklingstörda människor som säger "ja" på varje sak? Kommentera gärna för jag har så dåligt samvete över att jag drog iväg värstingtelefonerna som är de dyraste med det dyraste abonnemanget till två utvecklingsstörda personer i medelåldern. Jag känner mig som en riktigt dålig människa och i vilket annat fall som helst hade jag vägrat sälja till dem. Jag förklarade så pedagogiskt (äntligen, jag visste att mina 40 högskolepoäng i pedagogik skulle betala av sig) och tydligt för dem och avslutade varje mening med "förstår ni?". Frågan är om de förstod när de svarade "ja" på allt. Jag diskriminerar inte på något sätt och jag tror säkert att de är tillräckligt kapabla till att fatta egna beslut (de hade körkort och var kreditvärdiga) men jag hade lika väl kunnat lägga på en massa onödiga extratjänster som skulle ha givit mig extra provision utan de hade fortfarande svarat "ja". Dessvärre har jag hamnat i en sits på sistone där jag slits mellan mitt samvete att inte sälja telefoner till vissa kunder som jag anser inte behöver det senaste och att jag måste göra mitt jobb. Har blivit pressad från högre instans att jag måste sälja och idag slog jag rekord med åtta sålda abonnemang på en dag. Provisionen sitter fint i plånboken, statistiken ser suverän ut och chefen tycker jag gjorde ett toppenjobb. Emellertid känner jag mig inte det minsta glad…

Nu till en sista fråga. Varför begränsar JAG MIG SJÄLV av mina prestationsångest och varför slutar det alltid med att jag tycker att mina inlägg är rent skit? 

Min dröm behöver sömn om den ska realiseras…

Whatever, I talk silly tonight

Andra bloggar om: Prozac, Paulo Coelho, 3G, Materialism, Kapitalism

Idag lanserar Tre X-Series. Skype, mobil-TV och andra Internetrelaterade prylar såsom sökmotorer ingår i telefoner som stödjer denna mjukvara. Ska bli intressant att se om marknaden är mogen för detta. Möjligtvis i storstäderna i de länder där detta lanseras i (Storbrittanien, Irland, Österrike, Australien m.fl). Kanske att det kommer finnas intresse för det i Stockholm men knappast Västerås. Tror inte många människor varken har råd eller intresse för abonnera på en så pass dyr tjänst. Coolt som fan är det iaf! Nu börjar den mobila revolutionen sakta expandera även om det är en bra bit till innan allt tar fart på riktigt. Bara det att ha Skype i telefonen och ringa obegränsat till utlandet är fräckt.

Annars är det rätt dött på jobbet. Första dagen i denna månad och jag hoppas innerligt att det förflyter bättre än vad föregående gjorde. Januari kändes som en evighet…

Lyssnar på Cult Of Luna - Somewhere Along The Highway och drömmer mig bort till varmare breddgrader.

Andra bloggar om: X-Series, Cult Of Luna