the paper, the pen, my eyes

Jag vet, jag är en fruktansvärd individ. Jag kunde inte hålla mig. Med bara två veckor kvar innan det högst efterlängtade släppet till 2003 års Through The Ashes Of Empires är Machine Head tillbaka, om möjligt med ännu ett större musikaliskt opus, The Blackening. Skivan släpps den 28/3 och jag har varit en stygg människa och trotsat skivbranschens ordinationer om att musik SKA köpas och istället laddat ner skivan. Jag lyckades hålla mig i tre veckor innan jag slutligen satte på skivan på jobbet igår. Å alla artister, musikvänner och laglydiga individer som mer än gärna stödjer det kapitalistiska och profithungrade skivbolagssystemet vill jag härmed be om ursäkt och lugna er alla med att jag kommer köpa skivan i samma stund den släpps! Och, jag lovar, jag köper alla möjliga utgåvor, vare sig det är begränsade upplagor med och utan digi-pack och bonuslåtar! Jag önskar bara jag kunde undkomma alla onödiga mellanhänder och distributionskanaler och göra en egen insättning på artisternas konton tillsammans med en liten notis med formuleringen "I luv u guys, you f00king rock! =)"

[Sarkasm off]

Det måste påpekas att skivan verkligen är något extra och jag kommer antingen att recensera den för werock.se eller för egen del. Känner faktiskt i hela kroppen att jag skulle kunna skriva en riktigt gedigen och bra recension. Redan nu har jag börjat göra anteckningar. I vilket fall som helst låter jag meddela detta på bloggen. I ett annat hårdrocksrelaterat sammanhang har jag bestämt mig för årets upplaga av Metaltown i Göteborg. Festivalen hålls under en hel dag den 30:e juni i år, börjar 13.30 och skön hårdrock i alla möjliga artistiska och konstnärliga former kommer kunna upplevas in på småtimmarna. Visserligen kostar en plåt 570 kr, men det känns som en droppe i havet när man får möjligheten att bevittna sådana fenomenala och klassiska akter som Slayer, Meshuggah, Mastodon, Stone Sour och Machine Head (ännu inte bekräftat på festivalens hemsida men jag hoppas innerligt på dem). Lite berusningsdrycker och kamera kan verkligen göra detta till en minnesvärd kväll. Som ni märker är förväntningarna redan höga…

Måste få tjata om Katatonia igen. Igår kväll när jag låg i sängen och i sedvanlig och rutinmässig anda lyssnade på lite musik strax innan jag skulle somna började jag tänka på detta band som jag gjort så många gånger tidigare och vad deras musik innebär för mig personligen. The Great Cold Distance släpptes i februari/mars förra året och jag har lagon till årsdagen av släppet lyckats återupptäcka bandet igen. Redan när skivan släpptes var den fenomenal men eftersom det är en skiva som man inte gärna lyssnar på när man grillar kielbasa och dricker Pripps Blå med sina vänner, la jag ner den för att återigen börja lyssna lagom till den mörka hösten gråa månader och vinterns nalkande, iskalla andetag. Jag är fullkomligt tagen av det eminenta spåret Journey Through Pressure och måste få marknadsföra den lite. Det finns så mycket underbart att säga om låten, inte minst det faktum att det är ett perfekt avslut på en mycket bra skiva. Hade inte låten legat sist tror jag inte ens att jag hade skrivit dessa rader som jag nu i hög extas gör. Just nämnda avslutning försätter nämligen vederbörande i ett tillstånd av total trans. Ett musikaliskt, omsvepande koma som varar i precis 4 minuter och 20 sekunder, varken mer eller mindre. Det är så majestätiskt och episkt på samma gång att jag fumlar i mörket efter ännu fler superlativ att beskriva detta opus. Visst, nu när ni läser detta låter jag kanske som om jag gått på en syratripp oavbrutet i tre dagar men just att själva låten levererar en sån känsla av total giltighet av aldrig förr skådat slag, i positiv bemärkelse!. Jag brukar fantisera upp en bild på en äldre herre som ligger på dödsbädden i samma stund som Jonas. P Renkse sjunger första versen "Pushing the will/Being alive/Well I have been/I came far/The process of trying/It will fade out" och hur ovan nämnda man helt likgiltigt accepterar det faktum att han ska inom en väldigt snar framtid möta sin död. Precis innan han viker ner kepsen tänker han på hur han levt, inte uträttat något speciellt i livet, bara levt och kommer på att han faktiskt ändå kommit långt på att bara vara. Det finns inga ord som kan beskriva känslan i denna låt utan det måste upplevas personligen. Min beskrivning gör inte ens någon rättvisa. Visserligen kanske låten är mer personlig för mig än för andra, men det går inte förneka att det är en väldigt vacker och mörk, om än simpel avslutning på skivan. Just grejen med att den är placerad sist gör att känslan bara förstärks. Där ser man, det är visst viktigt att ha en speciell ordning på låtarna på en skiva. Så, med detta sagt, passa på medans det fortfarande är relativt kallt och mörkt på kvällarna. Dra ner persiennerna, sätt er i en mörk vrå och krama en kudde samtidigt som ni lyssnar på låten på hög volym i ett par hörlurar och dröm er iväg till ett land där himlen är svart på dagen, blod rinner i floderna och åarna och ni står helt ensamma i ett kalt, sargat landskap med en lätt unken bris som kittlar obehagligt i näsan och smeker era kinder röda.

Andra bloggar om: Machine Head, Metaltown, Slayer, Meshuggah, Mastodon, Stone Sour, Katatonia