the paper, the pen, my eyes

Ja, precis vad innebär frihet? Detta begrepp slog mig häpen när jag hade lyckats peaka min berusning som bäst i lördags, ståendes inne på en "exklusiv" och "fin" krog i stan och bevittnade en fenomenalt dålig live-spelning med Basic Element. Eller rättare sagt, jag vet inte om det var dåligt, jag bara antar det rakt av för i ärlighetens namn kommer jag inte ihåg en enda ton från spelningen. Så totalt identitetslös var musiken, så homogen att den bara rann av mig utan att gripa tag, skaka om mig eller för den delen provocera. Det enda jag har kvar från kvällen är ett smått tinnitustjut i öronen men jag får skylla mig själv som glömmer öronpropparna hemma. Det mest tragiska som skulle kunna hända mig är att bli döv till tonerna av en Basic Element spelning där känslan av playback var mer påtaglig än något som helst "live-framträdande".

Det är stunder som dessa, när humöret är på topp och kreativiteten är som störst och då jag önskar jag hade mitt svarta anteckningsblock i läder till hands. Dessvärre fick jag nöja mig med att plita ner några rader och stödord i telefonens anteckningsfunktion - med ena ögat stängt för att kunna koncenterara mig bättre - för att kunna skapa ett någorlunda kreativt inlägg att publicera här. Just frihet och kreativitet är två nyckelord som ofta genomsyrar min vardag. Friheten att kunna göra precis vad jag vill och kreativiteten som föds ur denna. Just frihet för mig är ett oerhört viktigt begrepp och som jag inte tar för givet för den kan lika gärna vara som bortblåst en vacker dag. Men vad innebär det? Säkerligen är det en högst individuell föreställning för många. Anledningen till att jag tar upp det är som jag skrivit i mina tidigare inlägg hur jag vardagligen ser folk begränsa sig själva eller människor i deras närhet. Det är allt från svartsjuka i diverse relationer, begränsning av sig självt och vad man kan uppnå för sig själv i livet, begränsning av sina mål eftersom man i egenskap av rädsla att misslyckas inte vågar följa sina drömmar. Det är även begränsningar i sitt eget tänkande och ett inrutat vardagsliv. Det är den enkla företeelsen som jag får höra i mitt yrkesliv då oftast män inte vågar ta ställning till att köpa en telefon eller inte utan ursäktar sig med den banala och oerhört patetiska frasen "måste kolla med chefen där hemma". Visst, många familjer har gemensam ekonomi och jag förstår att man inte vill ta spontana eller förhastade beslut när man köper dyra elektroniska prylar men jag tycker det blir löjeväckande. Som om dessa människor inte hade modet nog att själva bestämma. Det är precis samma människor som mer än gärna underordnar sig hierarkier och får samhällets alla normer och regler fint inslagna i ett litet paket. Människor som lever enligt redan fastställda etiketter och får allt serverat i små lådor. Människor som låter sig själva placeras i fack och blir inget annat än en stereotyp. Jag menar ju att det är ju ändå DU, kunden som uppsökt mig i butiken och frågat mig om hjälp. Vad händer härnäst? Ska din partner bestämma vad du ska ha för kläder på dig idag? Ska du låta folk i din närhet tala om vad du ska göra mot din vilja? Ska du låta samhället slutligen styra dig? Utan att låta för elitistisk så ser jag dessa människor som offer för konsumtionssamhället. För många säljare (vederbörande exkluderat) är sådana här kunder ett lovligt byte. De är försvarslösa, sårade antiloper på lejonens territorium. De låter sig själva bli intalade att materialistiska prylar förbättrar deras ack så komplicerade vardag. Det är även sådana kunder som, innan ett köp inte har kollat upp vad som gäller och sedan, dagarna efteråt, när köpet sjunkit in i deras primitiva reptilhjärna uppsöker mig i butiken och bokstavligen kastar telefonerna på mig, kallar mig för lögnare och lurendrejare. I sådana här lägen har vi en tumregel på jobbet. Ju argare kunderna blir och ju mer de höjer rösten, desto lugnare ska du prata tills du slutligen kommit ner till en sån låg samtalsnivå att det känns som om du konverserar pedagogiskt med ett dagisbarn. Tyvärr tar jag dessa företeelser personligt eftersom jag lever mer efter devisen "öga för öga" och tyvärr inte känner för att vara trevlig tillbaka mot en kund som precis använt min skalle som ett bollpank för sitt växande missnöje. Detta har jag verkligen behövt ventilera då jag haft många sådana situationer den gågna veckan och det förbryllar mig till den grad att jag måste skriva om det när människor tänker så oerhört trångsynt och innanför den säkra lilla sandlådan de befínner sig i.

Eftersom jag skriver detta inlägg på dötimmarna på jobbet och mellan kundernas annalkande intåg i butiken vill jag passa på att berätta detta. Alldelles nyligen kom det in en kille och vår konversation artade sig på följande sätt:

Jag: "Hej, kan jag hjälpa till med något?"
Ung kund, ca 22 år: "Nej, det är lugnt. Jag har precis blivit lurad"
Jag: "Jaså? Varför då? Varför har du blivit lurad? Av vem?"
Ung kund, ca 22 år: "Jo, av er! Nej, skojar bara. Orkade inte tjafsa emot säljaren."
Jag: "…"

Den eminenta slutsatsen är alltså att denna kund hade en av de dyraste telefonerna med ett av de dyraste abonnemangen på grund av att denne lät sig luras. Nu är han alltså missnöjd över ett felaktigt beslut av telefon och ett dyrt abonnemang till den grad att han uppsöker mig för att klaga. Grattis, konsumtionsoffer! Vad vill du blir påprackad nästa gång?

Tillbaka på spåret efter min lilla utsvävning. Frihet och kreativitet var det va? Som sagt, två företeelser som passar varandra bättre än något annat. Genom att känna mig fri och att inte försöka begränsa mig vare sig det är personligt eller genom yttre omständigheter i min vardag känner jag hur kreativiteten spirar genom mig och hur de bästa av idéer växer fram. När jag är som mest pressad hämmas jag och jag har märkt att jag behöver denna frihet (kanske mer än andra) för att kunna vara lycklig som person. Det har jag tydligt redogjört för folk i min närhet och det är förmodligen (utan att gå in på djupare analyser) varför resan till Umeå resulterade i en miniatyrversion av helvetet skala 1: 200 000 i min skalle. Nu är jag absolut inte bättre än människan jämte mig, för även om tongången i detta inlägg låter aningens kaxigt menar jag på att jag inte är perfekt utan lyckas falla likväl i samma fällor ibland. Det jag menar är att jag försöker hålla sinnet skarpt och vässat genom att inte låta mig trilla dit så pass enkelt.

Vidare känner jag att jag måste redogöra för min helg. Det var en riktigt trevlig tillställning med fyra andra trevliga kompisar som har en gemensam faktor med varandra, Nasum. Kvällen gick i ölens, Jack Daniels, No Limit Texas Hold ‘Ems och hårdrockens tecken innan allt abrupt avbröts av ostiga synthar, tunga monotona basdunk och en live-spelning på krogen. Vi alla kände oss som utbölingar när vi stod på Pluto och dansade med alla meterosexuella inne-människor. Det är helt sjukt hur dessa…subjekt ser ut. Kvinnor som ser ut som män, män som ser ut som kvinnor. Det har blivit en enda stor, metrosexuell tillställning där androgyna individer är identiska med varandra. Begreppet har verkligen tagits till sin spets. Tänk er tjejer och killar som er ut som nakna skyltdockor på H&M utan några som helst personlighetsdrag, bara intetsägande blickar i deras lakoniska bleka ansikten. Colgate-leenden, Atkins-kroppar, L’orel-because-I’m-worth-it-frisyrer och Oil Of Ulay-hud som luktar perfektion från lång distans.

"Hej, mitt namn är Linda. Jag är 22 år gammal, blond och helt utan personlighet!"

Förr, i yngre år blev jag alltid arg av detta och även om det fortfarande irriterar mig ofta har jag försökt att skaka av mig detta. Jag tycker faktiskt inget annat än synd om dessa människor. Strävan efter att vara samhällets normer till lags och det tysta skriket inombords som varje av dessa människor bär och bara vill ventileras ut i en enda lång hysterisk utandning.

"Titta på mig!! Ge mig uppmärksamhet och stilla mitt bekräftelsebehov!!"

Jag vill bara klappa dem på axeln och säga att det kommer ordna sig. En vacker dag kommer du också till den insikten kära vän.

"Washed out, dumbed down crash site
No brain conceptional straight faced lies
An army of well-dressed mannequins
House-broke clones without a clue as to why and what for…"
- Dolving, The Haunted

Slutligen, såg Idol-Marcus nya video imorrse. Jag vill oxå ha ett prefix framför mitt namn!!! Denna kille har en sak gemensamt med Shakira och Beyonce. Att alla dessa tre människor spelar på sig själva så pass mycket att man tröttnat första gången man sett dem. Shakira ska hålla på med sin magdans i varenda en av sina videos, Beyonce skakar rumpan hela tiden och Marcus spelar på sin rockiga, fyllekåta och ångestladdade attityd. Visst, jag såg Idol, det erkänner jag och tyckte att han var bäst och verkligen hade talang men nu blir det för mycket. Snacka om att göra riktig knullrock inom ramarna för vad som är tillåtet. Det kittlar inte min fantasi att lyssna på sådan musik. Så radiovänlig, så lågmält tråkigt. Bon Jovi för 2000-talet när han var som allra smörigast och skrev ballader som gjorde varje kvinna våt. Det är sån här musik man knullar till om man vill vara lite farlig och spontan. I helgen lyssnade vi på följande klassiska grindcoreakt.

Nasum - Shift
Nasum - Helvete
Nasum - Human 2.0
Nasum - Inhale/Exhale
Nasum - Grind Finale