the paper, the pen, my eyes

Machine Head – The Blackening (2007)

1. Clenching The Fists Of Dissent
2. Beautiful Mourning
3. Aesthetics Of Hate
4. Now I Lay Thee Down
5. Slanderous
6. Halo
7. Wolves
8. A Farewell To Arms

Årets möjligtvis största hype är ett faktum. Machine Head är tillbaka med ett blixtrande nytt alster. Förväntningarna har varit skyhöga sedan monstersläppet ”Through The Ashes Of Empires”. Ett album som i mitt tycke återgav bandet sitt forna rykte som ett av Bay Area-thrashens främsta giganter sedan mindre lyckade framgångar med de mer kommersiella verken ”The Burning Red” och ”Supercharger”. Är detta det album som Machine Head alltid velat göra men inte kunnat? Är detta höjdpunkten på deras musikaliska karriär? Otvivelaktigt låter fallet som sådant då det säkert inte undgått en enda själ den omisskännliga och juvenila glädjen som strålar ur Rob Flynn så fort ”The Blackening” kommit på tal.

”The Blackening” är en episk och obskyr historia där lyssnaren dessvärre bara hittar åtta spår. Misströsta dock ej eftersom de flesta av låtarna klockar in runt nio minuterssträcket och den totala spellängden sträcker sig strax över timmen. Vi har alltså att göra med ren och skär thrash metal som aldrig har haft avsikten att användas för kommersiellt bruk. Då många av låtarna är oerhört invecklade har t o m vederbörande haft svårt att komma in i musiken. Ju mer komplicerad musiken blir, desto mer gillar jag den. Dock tog det mig flertalet genomlyssningar innan jag kunde sätta ett finger på skivan och till dags dato har jag fortfarande svårt att urskilja hälften av spåren. Det största frågetecknet på detta släpp och som fortfarande gnager längs bak i min primitiva hårdrockshjärna är om Machine Head inte gjort ”The Blackening” till något pretentiöst? Sträckte inte bandets ambitioner för vidsträckt och är inte den lägsta nivån satt för högt? Som bekant innebär inte långa låtar automatiskt bra musik och likväl går det inte att sätta ett likhetstecken mellan riff-fest och skoningslös hårdrock. Jag kan inte skaka av mig känslan att låtarnas längd och karaktär är skapad enbart för att det går att göra långa låtar och inget annat. Fyller de sitt syfte eller blir det mest utfyllnad? Nja, jag kan fortfarande inte svara på det. Är skivans komplexitet skapad enbart för att återfå sin cred i scenen och visa folk vilka metalskallar de är? Vem vet? Utan att gå in på vidare djupare analyser, säger jag detta; det är hårt, brutalt och jävligt bra! Det räcker väl? Resten lämnar jag åt er att bedöma.

”Clenching The Fists Of Dissent” börjar lugnt med ett akustiskt intro, inte helt olikt “Imperium” på föregångaren innan ett böneutrop avbryts skoningslöst i ett inferno av riff och snabba baskaggar. ”Beautiful Mourning” vill inte vara sämre och går i samma spår. Ett tydligt argsint ”Fuck you all!” från Flynns vrålande strupe markerar nivån för denna låt. Som ett gigantiskt tåg ångar bandet på genom skivan utan att tempot sänks nämnvärt eller stannar till vid någon hållplats. ”Now I Lay Thee Down” skulle kunna sägas vara albumets vaggvisa utan att för den delen kallas ballad. Det är fortfarande en riktigt hård pärla på Machine Heads svarta himmel. Skivans absoluta klimax är ”Halo”. Lika vacker som namnet antyder blir låten även låten mot slutet då riff avlöser varandra på rad och många riktigt vackra gitarrleads och solon gör denna lång till något som skulle kunna ha gjort av Metallica under deras glansdagar. Bandet har själva sagt att detta är deras ”Master Of Puppets” och om de menar karriärmässigt vågar jag inte uttala mig om, men sanningen är den att många influenser från just ovan nämnda band samt en rad andra akter från 80-talet gör sig påminda på skivan. Textmässigt, går ”The Blackening” i mörkare tongångar och ”Aesthetics Of Hate” handlar om medias roll efter mordet på Dimebag Darrell. ”A Farewell To Arms” avslutar skivan lika episkt som första spåret inleder skivan. Cirkeln blir fulländad.

Bandet har verkligen pressat sig själv till det yttersta för att göra den maximala metalplattan och till stor del har Machine Head verkligen lyckats. Det moderna i dagens metal kan skönjas på ”The Blackening” samtidigt som det finns något för er som diggar deras första verk ”Burn My Eyes” och ”The More Things Change”. Eller för att citera herr Flynn själv:

“UNLEASH THE KRACKEN!!!!!!!!!!!!!!!!! We’ve got 3 mixes done at this point and as my friend Sir Sparks-A-Lot put it, Jesus H. Fucking Christ on a crutch!!!!!!!??????… SICK!!!!!!! Colin Richardson is KILLING it!!! Guitars are massive!!!!!!!!!”