the paper, the pen, my eyes

Det är svårt att vara förbannad när du umgås med dessa goa grabbar! Efter att ha laddat ner alla säsonger och som en besatt heroinpundare tittat på varenda avsnitt vid minsta lilla tillfälle ligger jag nu i paritet med de amerikanska tittarna. Det gick inte en morgon eller kväll utan att jag tittade på serien och jag plöjde igenom alla säsonger på mindre än två veckor. Det var egentligen min flickvän som fick in mig på serien och jag var skapligt skeptisk till den och all ytlighet Entourage handlar om. Till slut fick jag vackert kapitulera och även jag drogs in i Vince och hans vänners sjukt sköna liv. Ja, detta är min nya drog och den eskapism jag känner varje gång jag sätter på ett nytt avsnitt är oumbärlig. Under de 22 minuter som serien pågår glömmer jag alla vardagliga bekymmer, den gråa slentriana vardagen och bara njuter. Visst, jag erkänner, jag skulle faktiskt inte ha något emot att leva ett likadant liv som dessa grabbar. Om det sen är en riktig inre önskan eller bara något som ligger så utanför min verklighet vet jag inte. Rekommenderas varmt i vilket fall som helst!

Handlingen i korhet:
"Vince Chase, en ung kille uppvuxen i Queens med sin brorsa Jonny "Drama" Chase, bästisen E och Turtle blir stjärna över en natt när han får huvudrollen i en stor film. Vince blir killen på allas läppar och det hetaste i Hollywood. Härifrån är det endast nedförsbacke då de största bekymret i killarnas liv är vilka fester de ska gå på, vilka bilar de ska köpa och vart de ska få tag på gräs när förrådet har sinat samt hitta nya spännande filmer att medverka i."

Det intressanta är att serien bygger delvis på Mark Wahlbergs tidigare erfarenheter när han försökte slå sig fram som en relativ okänd skådespelare. Vissa hintar till samma filmer som Wahlberg själv var med i görs i de filmer Vince väljer att medverka i. Många skådespelare gör även gästroller som sig själva men seriens stora behållning är ändå den judiske agenten och tillika narcissiten Ari Gold. Jeremy Piven har fått axla det stora ansvaret att porträttera denna enormt coole och elaka personligheten. Piven har slagit igenom stort med denna roll och gör faktiskt serien till vad den är. Utan honom skulle jag förmodligen inte tycka att Entourage är lika roligt. Ett mannens Sex & The City har serien beskrivits som och till viss del är jag beredd att hålla med. Tur att den går på HBO så man slipper all konservativ censur. Nu blir det bara ett avsnitt i veckan men som tur fortgår serien hela sommaren utan avbrott.

Let’s hug it out bitch!

Idag önskar jag att hela ingången utanför 3 butiken var minerad med hundratals klusterminor som bara går av på mänsklig dumhet. Då skulle varenda jävla idiot som försöker ta sig in sprängas…

Har inte så mycket att skriva om. Inspirationen att skriva på bloggen är som bortblåst, samtidigt som det inte har hänt särskilt mycket i mitt liv eller på musikfronten. Anledningen till att denna månad känns som en enda transportsträcka begränsad till 30km/h är alla förväntningar som byggts upp på den närmsta framtiden. Samtidigt håller min bästa kompis S förhållande att rasera. Min andra bästa vän, J fick ett rejält slag i ansiktet när han fick reda på att han inte kommer in på Polishögskolan. Har aldrig sett killen så nere. Hans dröm är verkligen raserad eftersom han inte får söka förrän tidigast hösten ‘09. Tänk att få sina visioner krossade av två uniformerade maktmissbrukande arslen som sitter med beslutet i sina händer. Han skulle bli en grym snut. Rättvis och lojal men tydligen föll han i sista omgången på två riktigt dumma frågor som enbart har med personliga värderingar att göra. Han flyttar nu tillbaka till Umeå under sommaren samtidigt som min spanska vän flyttat till Spanien och en sista kompis flyttat till Stockholm. Från att vara ett stort gäng som hängde tillsammans nästan varje dag blir det inte många kvar här. Jag och min flickvän. Känns inte lika ensamt dock när alla stack och pluggade 2004. Då var man verkligen singel och ensam. Nu kom de flesta tillbaka, om än för en kort stund innan vi splittras på nytt.

Tackade förresten nej till fast tjänst på jobbet förra veckan vilket kändes bra. Nu velar jag fram och tillbaka hur man ska göra med lägenheten. Säga upp den eller hyra ut i andra hand? Samtidigt var en australiensare inne i butiken så jag passade på att utbyta lite erfarenheter med honom. Tydligen är det låg arbetslöshet och mycket goda chanser att få ett jobb bara man är något så vettig. Har man dessutom utbildning som jag har man chansen på ett välbetalt jobb. Få se, jag ska ner och leva och följa upp en dröm, inte harva på ett och samma ställe…

Kan det inte bara vara juni nu så jag får åka på semester till Polen och sjunga mig hes på Metaltown? Förresten är jag som kedjad vid Entourage. Vilken känsla att under 22 minuter få drömma bort sig till en helt främmande värld! Återkommer med en liten redogörelse för er som inte känner till serien. Rekommenderas varmt!

Playlist:

Mnemic - Passenger
Black Sabbath - Headless Cross
Porcupine Tree - Fear Of A Blank Planet
Soilwork - Stabbing The Drama
Slayer - God Hates Us All

Nej, jag tänker inte posta ett ord om det. Ni vet vad jag menar. Jag låter spektaklet tas upp av berörda och upprivna fanatiker. Detta är framför allt en musikblogg om hårdrock, inget annat.

Det händer inte så mycket nu. Valborg var lyckad med en berusningsgrad jag inte haft sen jag var 16 år gammal. Tydligen tyckte snuten det också när de kommenterade mig med "Wow, du är kvällens rekord" och kände sig sådär halvt auktoritära och maktberusade när de förblindade mig med en ficklampa rakt i ögonen. Vaknade upp med ett leende på läpparna dagen därpå och med känslan att man i alla fall åstadkommit något i sitt onyktra tillstånd. Tydligen är det inte så populärt att sjunga allsång på offentliga platser. Att de ville bura in mig över natten lyckades min bästa vän och tillika aspirerande polisstudent undvika genom att klargöra att han tar hand om mig. Jag bara skrattade vilket jag tydligen hade gjort hela kvällen. Ingen ågren, bara känslan av att jag varit fri och gjort vad fan jag velat. Jag är lika harmlös som en nedsövd och senil gammal hamster utan ett ekorrhjul.

Hoppas även på att en till kompis till mig lyckas få arslet ur vagnen och följer med till Australien. Det hade varit riktigt häftigt att få med honom. Hans förhållande verkar strula så det återstår att se om det blir något för hans del.

Slog till förra veckan och köpte mig en riktigt schysst bärbar dator. En arbetsdator för alla mina recensioner och texter. Allt i linje med höstens mål. Möjligheten att kunna koppla upp sig med wlanet och skriva vart jag vill känns strålande. Just nu snyltar jag på grannens okrypterade lina.

Varför kommer jag inte in i Porcupine Trees nya skiva? Alla säger att det finns något extra för den som lyssnar in sig på deras senaste album och väntar tålmodigt på bandets komplexa musik. Jag hittar inte det…Det känns bara som om de upprepat sig själva och tappat inspiration eller glöd. Recension kommer hursomhelst i slutet av månaden. I slutet av månaden kommer Katatonia med en riktigt schysst live-DVD; Live Consternation. Rekommenderar starkt alla att lyssna på deras nya låt Unfurl från singelsläppet July.

Dagarna går i slentrian och allt känns som en hjärtfrekvens som slutat låta. En enda lång rak linje. Kanske lika bra det. Känner mig bara lite oinspirerad och likgiltig. Ser dock fram emot Metaltown så långt som i juni och närmast fredagens avskedsfest för min spanska vän. Killen flyttar till Spanien. Där skulle jag också vilja bo. Slippa stressen, den svenska mentaliteten och känna lite värme för omväxlingsskull. Inte från vädret, utan från medmänniskorna. 

Hatesphere är förresten det grymmaste band jag lyckats undvika…fram tills nu! På kvällarna dödar jag annars tid med mina nya favoritserie Entourage. Jag vill också vara ytlig, åka feta bilar, ha miljoner på kontot och bara allmänt röka gräs och se livet som en stor fest!

Playlist för en maj, gråzonen:

Hatesphere - Serpent Smiles & Killer Eyes (CD)
Katatonia - Unfurl (CD-spår)
Kwan - Decadence Of The Heart (CD-spår) 
Stone Sour - Bother (CD-spår)
Dark Tranquillity - The Mundane And The Magic (CD-spår)

Nya recensioner finns publicerade nu. På Rockharder Reviews finner ni bland annat den franska döds -och thrashplutonen Scarve samt finnarna i Mors Principium Est. Vidare hittas även Impious konceptalbum Holy Murder Masquerade.

På Werock hittar ni min alldeles egna dom över Dark Tranquillitys nya opus Fiction, hardcoremoshande Poison The Well samt ny och menlös progrock från Porcupine Trees egna Steve Thorne.

Fel årstid för att försöka experimentera med black metal men för att trotsa alla fördomar kör jag ett race med några av de stora releaserna hittills samt förra årets släpp.

Playlist för maj:

Marduk - Rom 5:12
Watain - Sworn To The Dark
Mayhem - Ordo Ad Chao
Celtic Frost - Monotheist
Satyricon - Now, Diabolical

Ibland kommer det bara när du minst anar det. Insikten om din självkännedom. Antingen slår den ner som en blixt från klar himmel. Ibland hittar du den kryptiskt skriven i en bok eller i låttext. Emellanåt kommer det en människa och bokstaverar det rakt i ansiktet på dig. Det senare fallet stämmer in på mig. Jag är en notorisk läsare av Peter Dolvings blogg och följer hans tankar både när han är på turné eller vilar upp sig hemma. Denna man är en stor inspiration för mig och mitt egna skrivande. Samtidigt har han varit med om mer i sitt trettisjuåriga liv än en vanlig människa hinner med under en hel livstid. Vissa saker man själv bara drömmer om, vissa saker som man helst av allt inte själv skulle vilja uppleva. Saker som finns i ens mardrömmar.

Anledningen till att jag publicerar ett citat från hans senaste inlägg är att det träffade rätt hårt i hjärtat på mig. Sannare ord har aldrig skrivits. Jag vet att det finns många människor som känner likadant men detta var så träffande att jag bara var tvungen att ta med det här. Dolvings ord förklarar mitt egna beteende och varför jag uppför mig som jag gör i vissa situationer. Samtidigt har jag även kommit till en tydligare insikt om min mörka sida. Den sida jag gillar allra minst men som under min uppväxt funnits som en vakande skugga strax bakom ryggen på mig. En sida som jag kämpar med varje dag och som förstör för mig ofta. En sida som även vuxit sig allt svagare på senare tid i och med att mitt liv, mina mål och drömmar blir tydliga för varje dag som går. Läs detta och begrunda!

"I think there´s a part of me that will never grow out of oppositional rage against bullies, supremascist assholes and people who honestly in their hearts believe they are some kind of authoritarian little elite. I know I´d probably stand to gain a great deal of peace inside if I did, and I really wish I wouldn´t feel as much rage as I do. But I do. The violence in me is always there, thankfully I have a channel for it through the music and words. I know I´m not alone with feeling the way I do. That blind blistering rage reflects how fucking sad I get when I see people disrespect other people. Knowing it´s there helps me understand how important love is. And the only thing that can flow right through the rage and soothe it; Love. The one thing that touches me through the electrified numbness of the fury I carry inside." 

 - Peter Dolving, The Haunted 2007-05-04