Det har varit en riktigt skön semester i Polen men samtidigt väldigt annorlunda. Jag har gått igenom så många känslomässiga intryck och bara känt att jag måste skriva ner allt. Nedan följer bara en simpel tragikomisk redogörelse av en andra generationens polack som har en svaghet för hårdrock och Daim.
Mina vistelser i hemlandet blir allt oftare sporadiska och de senaste åren har jag åkt ner i tre årsintervaller och bara stannat i några dagar. På det sättet börjar Polen kännas allt mer avlägset och distant för mig om man jämför med att jag som barn åkte dit varje år och vistades i flera veckor. Dock så känner jag en viss saknad nu, det gör jag alltid efter hemkomsten erkänner jag men samtidigt, känslan att inte höra hemma någonstans, den är riktigt frustrerande. Jag blir tokig av att känna att jag lever i ingenmansland. Ett skymningsland som inte tillåter varken det ena eller det andra. Mina patriotiska känslor till trots, i Sverige är jag en andre generationens polack. I Polen däremot, är jag Tradionelle Stele Midsommar-Sven som kan polska. Det blev extra tydligt denna gång då jag såg extra skandinavisk ut när jag gick där på strandpromenaden och såg ut som en levande reklampelare för Carlings och hela rock & roll-kulturen. Många blickar höjdes över mitt utseende och många pekade på mig och skrattade öppet eller fnittrade när jag kom gående i min Axl Roseutstyrsel. Ett utseende som inte skulle väcka speciellt stor uppmärksamhet här hemma men som är oerhört excentriskt där nere förmodar jag. När jag klev in i Carlingsbutiken fick jag en smärre chock att se samma mode som i Sverige 70 % billigare. Under tiden jag slet ner kläderna från galgarna och blev uppassad av två butiksanställda kände jag hur adrenalitet pumpade i min kropp och hur hjärtat slog fort. Jag har nog aldrig varit närmre känslan av ett missbruk. Jag gick stolt ut med flertalet plagg och tusen kronor fattigare, fast med vetskapen om att det hade kostat mig flera tusen mer i Västerås. Butikspersonalen bockade och bugade som artigast under hela min vistelse i affären och jag svär på att jag hörde en duns i metallgolvet på väg ut. Måste ha varit den stackars tjejen som fick för lite blod till skallen av allt bockande och svimmade.
Jag passade på att observera den polska ungdomen på plats. Modet ligger några år efter och de flesta ungdomar ser likadana ut med rakade skallar. Hårmodet har stått i stiltje sedan 1995. Stora t-shirts och baggy jeans levererar ett försök till hip-hopstil men dessvärre skiner det igenom. Det är bara vanliga McGordon-jeans i några storlekar större. Det polacken aldrig heller kommer lära sig är att sluta använda speedokallingar på stranden! Det är riktigt lustigt att se alla möjliga hunkar stå och spänna på sig så där lite halvtufft medan de sneglar bakom sina solglasögon av märket Najkeey (köpt av en zigenare på samma strand för 10 kr), troendes att de är helt osynliga och ensamma med sina muskler och mikroskopiska stereoidpittar! Varför ser de polska männen ut som engelska fotbollshuliganer? Visst, många emigrerar till England men de behöver ju inte anamma modet helt! Tjejerna vid kusten är däremot riktigt vackra och många har faktiskt ett nordiskt utseende, även om det typiska slaviska/östeuropeiska finns kvar. En säker källa säger däremot att det bara finns sju vackra tjejer i Wroclaw. Resten ser ut som haggor…Samtidigt märkte jag en stor skillnad hur alla dessa människor demonstrerar sin kärlek till varandra och skillnaden mellan Sverige och Polen är att det är mer öppet. Det är inte samma stela och kalla gång par har bredvid varandra utan där håller verkligen människor handen riktigt hårt eller så lägger de armen kring sin käresta. Det var lite sött att se att det nästan inte fanns några undantag. Mycket av detta kan ju bero på den stränga katolska uppfostran som genomsyrar landet samt att familjen är det primära. Detta är vanligt i alla åldrar och inte enbart hos ungdomarna.
Samtidigt är känslan speciell när man kommer in i ett äldre bostadsområde. Gigantiska gråa apokalyptiska hus sträcker sig flera meter högt upp i luften och skapar känslan av en stor betongbest med sina spruckna fasader och numreringar. Jag bodde i lägenhetskomplex nummer 82, där jag, när jag klev in i trapphuset, plötsligt färdades rakt in i 80-talet när trapphuslukten trängde in i mina näsborrar och framkallade visioner av en trist och grå vardag med människor sittandes i sina hem, begränsade i sin frihet och utan framtidshopp, bara en liten pamflett i handen som berättar om en ung och okänd Walesa. Lukten, den är verkligen speciell och framkallar rysningar hos mig när jag fortsätter min färd genom trapphuset där gigantiska hål gapar ur väggarna (bor det betongmullvadar i de polska husen eller är det verkligen skotthål?) och trappstegen framkallar en plötslig fara genom att vara halvt raserade. En fara, nästan lika påtaglig som när jag kliver in i hissen. Metalliska, svarta bokstäver, skrivna i den där typiska militäriska fonten man ser på militärfordon i amerikanska filmer och som avslöjar att endast fem personer får vistas i hissen. Jag trycker på de flagnade hissknapparna där jag har svårt att urskilja vilken våning jag kommer hamna på. Jag hade lika gärna ha kunnat kasta tärning. De första brummande ljuden som når mina trumhinnor när hissen startar gör att jag sväljer en extra gång. Med livet som insats försöker jag ta mig upp till den allra högsta våningen. Givetvis skulle vi bo på våning tio. Min höjdrädsla skrattar skadeglatt åt mig. Färden, den blir ranglig och skakig och mina tinnituskänsliga öron protesterar mot allt buller.
Nej, den här hissen går sidledes…
Jag stiger in i lägenheten efter att tappert ha kämpat mig igenom tre ståldörrar som skulle klara av ett sprängdåd från självaste Kemikalie Ali och känner att jag skulle behöva gå på toaletten. Men något tar emot. Kanske det faktum att efter att nöden trängt på och jag insett att jag verkligen måste tömma tarmen, kommer ha en liten kaka som ligger på en hylla i själva toalettstolen och ler åt mig, samtidigt som jag antingen skrapar rent avföring från under mina naglar eftersom toapappret är så tunt att fingrarna bara slinker igenom eller plåstrar om rövhålet för att jag nyss torkat mig med sandpapper av hårdheten fem…Givetvis är även styrkan i vattenledningarna inte tillräckligt stark för att skölja ner skandinaviska bajskorvar. Vattnet träffar min stolthet men har inte styrka nog att skjutsa ner allt i det lilla lilla hålet utan delar sig istället i två små vattenfall. Jag tvättar händerna, går ut i köket för att laga mat. Nu börjar det bli riktigt farligt och svettpärlorna lägger sig på rad på min panna. Här ska gasen tändas. Att laga mat blir plötsligt en extremsport. Jag lyckas antingen koka vattnet eller så spränger jag ett helt jävla kvarter åt helvete. Jag som bara är törstig och inte har vatten på flaska hemma…
Jag stänger av gasen och bestämmer mig istället för att köpa vatten. Jag går följaktligen ut i trapphuset och känner mig smått hög efter att ha inhalerat drogen "Kommunistiskt Trapphus # 82" och trotsar all fara med hissar och trappsteg och knatar mig ner till den lokala närlivsen. Jag stiger in i ICA Treblinka och delikatesser i alla mängder och former möter mig när jag spanar efter vattenflaskorna. Korvar, kött och alla möjliga kreatur hänger i all sin elegans i köttdisken, så fräscha så man undrar om de inte fötts upp och slaktats i rummet bredvid. Färska frukter och grönsaker som är odlade på gammalt hederligt sätt och inte är KRAV-märkta. Men fan, vad smakrika de är! Fuck you miljömärkning! Jag fortsätter min färd genom kak och godishyllorna där säkert varenda farmor i hela Polen bakat en egen kaksort och fått den döpt efter sig. Väl framme efter de oändliga kakkorridorerna och ståendes vid kyldisken kollar jag in ostarna. Mmmm, inte en skymt av någon LIGHT-märkning, OMEGA 3-fettsyror eller en smal ung blond tjej som står och poserar med en macka på förpackningen. Här snackar vi gammla feta, smutsiga bönder utan tänder som står och poserar bredvid en lika fet och ful kossa. Förmodligen redan galen. Osten ja, den stoltserar med "Nu, med 25 % mer fleromättat fett"! Jag går lika nöjd förbi alkoholdisken och konstaterar ännu en gång att jag faktiskt kan köpa mig en flaska vin denna söndag kl 19 om jag känner för det. Jag kan lika väl välja att supa mig redlös på den polska potatisvodkan utan att ruinera mig. Sista anhalten innan jag betalar för mina varor blir bröddisken. Nybakat bröd direkt från ugnen och som faktiskt bara kostar ören. Fuck you fullkorn, fibrer och gröna nyckelhål! This is the real shit, straight out of the oven!
Jag kommer fram till kassörskorna. Dessa människor måste vara framavlade i stora fabriker och på löpande band. En lite medelålders gumma (åren har gått hårt åt henne. Hon ser redan ut som 105 fastän hon bara är 40) som sitter dagarna i ända på sin stol vid kassan och ler lika ofta som det polska hockeylaget vinner en match i B-VM. Dessa kassörskor är framavlade med en kassörstol som förlängning av svanskotan. Man kan tro att de aldrig gjort något annat än att arbeta där. Med världens suckar och motvilja låter kassörskan varorna passera streckodsavläsaren som ensamt står för all positivitet i butiken med sitt monotona men glada "piiip". Lika nöjd över bemötandet som kassörskan, traskar jag hem. Inte utan fara, för jag har redan varit på väg att bryta foten flera gånger på alla kullerstenar som saknas i sina rättmätiga platser på vägen. Ibland tror jag att vägarbetarna leker Domino med kullerstenarna för plötsligt står alla på högkant.
Vad är kilopriset på Ursula på charkavdelningen?
Törsten är släckt och jag är riktigt glad över att jag inte sprängt upp ett kvarter. Jag väljer att sätta mig framför teven för att bara slappa de sista timmarna av kvällen. Jag bläddrar bland alla statliga kanaler där debatter avlöser varandra. Antingen handlar det om politiska och kyrkliga debatter, eller rent vardagliga saker som att en av karaktärerna i Teletubbies har en lila handväska och kan dölja en sublim homosexuell läggning. Givetvis prioriteras detta på agendan av TV-Ombudsmannen för vi kan ju inte ha en liten missfärgad utomjordning som omvandlar alla småbarn till bögar. Förklara för dem att vi har en homosexuell man vid namn Mark Levengood som gör rösten till Mumintrollet…Argt bläddrar jag vidare och går igenom några insamlingsprogram till behövande människor. Mycket sånt i Polen. Människor hjälper varandra i nöd. Efter år av förtryck är det inte konstigt. Dessa människor kan slåss för sin sak. Konserter på TV anordnas överallt, musikvideos spelas på polska versionen av MTV (lika roligt när VJ’en ska deklarera den senaste videon från The White Stripes men uttalar det Dä Vaaajt Strajpzzz) innan jag slutligen kommer till de regelrätta filmkanalerna. Just denna kväll visas en sunkig amerikansk actionrulle med Chales Bronzon och jag blir lika förvånad som alltid när dubbningen kommer igång. Här snackar vi inte en sådan dubbning som tyskarna eller spanjorerna har, utan en man som ensamt och monotont läser alla dialoger helt uttryckslöst oberoende om filmens karaktärer är kära, skriker glåpord eller är av olika kön. Den polska televisionens framsteg är häpnadsväckande. Hur länge kan man skylla på att landets befolkning är analfabeter. Fler ungdomar än någonsin studerar engelska och Polishtown-distrikt ploppar upp överallt i Storbritannien och Irland. Förstår inte varför det ska vara så svårt att texta. Ännu ett bevis på konservativt bakåtsträvande. Nej, jag vill ha känsla när Bruce Willis skriker "Yippie-kay-ey motherfucker" i Die Hard men istället blir det ett alldagligt "Spierdalaj sukinsynu" (fritt översatt; "knulla iväg dig din son av en hynda").
Dagen därpå tar jag bilen in till stan och oavsett när jag åker på dagen, kommer jag få vara med om ett Deathrace 2000. Ingen framförhållning av polska förare finns överhuvudtaget och regeln att köra defensivt kan inte ampliceras utan det är snarare tvärtom, ju offensivare du åker desto bättre. Kvaliteten på de polska vägarna samt att hastighetsbegränsningen ofta ses som ett riktmärke istället för en riktig begränsning bidrar bara till ännu en rolig dödslek för de adrenalinstinna förarna. Tänk dig att du skuttar upp och ner i baksättet som en haschpåverkad groda med ADHD medan bilen flyger fram på 40-vägarna i en hastighet av det tredubbla. När/om du kommer fram till din destination är det givetvis helt ok att parkera precis där du vill. Vare sig det är lagligt på höger sida på en enkelriktad gata eller bland damunderkläderna på H&M.
Just denna dag känner jag för att handla en fin parfym till mig själv och givetvis går jag in i en exklusiv (dock tom affär, eftersom den tradionella polacken inte vill lukta Cannes och filmfestival kl 10 en måndagmorgon utan hellre svett, rök och rutten salladskål). Väl inne i butiken, där jag äntligen lyckas döda lukten av "Kommunistiskt Trapphus #82", möts jag istället av hela åtta (!) anställda i en butik, inte större än ett vanligt vardagsrum. Två polacker står vid kassan (oftast sura om det inte är ungdomar, de är riktigt trevliga. Kanske för att inte fick sina favoritböcker brända på bål under 80-talet?), två som jobbar ute på lagret och de restererande fyra står strategiskt utplacerade i butikens alla hörn. Med sin Securitaspondus och falkögon som borrar sig in i kundens själ observerar de varenda lilla rörelse och får mig att känna mig skyldig bara för att jag är inne i deras butik och stjäl dyrbar luft.
The root to all evil & the solution to all world’s problem
Givetvis har jag redan hunnit dra i mig en och en annan öl innan frukosten. Ingen nolltolerans finns utan en rätt slapp attityd till alkohol och bilkörning. Tragiskt, de årliga rapporterna över omkomna i trafiken är lika chockerande som alltid.
Så, har jag inte dött i trapporna, i hissen, i köket, i trafiken eller på grund av butikspersonalens dödliga blickar, kommer jag garanterat dö av den billiga och ack så supergoda inhemska ölen. 15 spänn för en stor stark! Helvete, varför dog jag inte redan i onsdags!
Piotrus, förlåt mig ödmjukast för rubrikstölden!
