I skrivande stund har jag precis avslutat läsningen av Iron Maidens officiella biografi. Boken bjuder på 366 intensiva sidor läsning som sträcker sig från bandets små intima pubspelningar i slutet av 70-talet till deras allra största turnéer (däribland Rock In Rio 2001 och den efterföljande Dance Of Death-turnéen).
Som författare står ingen mindre än Mick Wall, även känd för biografierna om Black Sabbath och Guns N’ Roses. För den som letar efter smaskiska detaljer över medlemmarnas sexvanor eller roliga anekdoter från diverse fyllor (liknande Mötley Crüe’s självbiografi) finns inget annat än besvikelse att finna. Detta är en gedigen och professionellt utförd författning över bandets backkatalog och vad de åstadkommit under hela sin långa karriär. Redogörelser över de olika albumen finns nogrannt nedskrivna samt alla konserter bandet gjorde när de var som mest populära. Vidare får vi även en inblick i själva bandet, hur alla medlemmar arbetar och bidrar med sitt men även skildringar över motsättningarna bandmedlemmarna emellan och vad som slutligen fick både Paul Di’Anno och Blaze Bayley att sluta samt Bruce Dickinsons comeback. Boken rekommenderas till alla som har något intresse av Iron Maiden och även om jag inte kan stoltsera med att vara deras största fan, fann jag lika mycket av intresse jag också.
Jag rekommender den engelska utgåvan men då den hade utgått för egen del var jag tvungen att nöja mig med en svensk översättning. All kritik åt översättaren som dessvärre gjort en tafatt översättning och alldelles för många triviala stavfel. Detta bidrog bara till irritation och ett oproffessionellt intryck då det känns som om den svenska förlagan totalt struntat i de svenska marknaden och dess fans.
tycker om när hårdrocksband och hårdrock beskrivs ur ytterst seriös synsätt. musiker är liksom minst lika seriöst yrke som allt annat, trots rykten och mytifieringen av det.
Comment by isabelle — June 4, 2007 @ 10:09 pm
Hehe, jag har haft boken i flera år och fortfarande inte läst den. Skäms nästan lite, får ta den nåndag i parken nu under sommaren. Jag reagerade lite på att du skrev att Blaze slutade från bandet. Jag har alltid trott att de indirekt gav Blaze sparken så fort det blev klart för en återförening från Bruces håll. I mitt tycke så är Bruce Dickinson på många sätt Iron Maiden. Blaze-åren var de lägsta i bandets historia. Blaze är visserligen skitbra på att sjunga, men hans röst passar inte till Maiden. Jag läste någonstans om att David Coverdale var aktuell efter att Bruce hoppade av. DET hade varit grejer!
Comment by Mikael — June 5, 2007 @ 10:11 am
Isabelle: Visst är det så. Jag gillar band som tar sitt musicerande seriöst och inte lajjar omkring med rockstjärneattityd. Man undrar hur mycket i Mötley Crues biografi som är fabricerat. Visst, de levde extrema och ansvarslösa liv men nånstans får man dra gränsen.
Micke: Jo, det var ett gemensamt beslut av bandet att sparka Blaze. Han slutade faktiskt inte men hans personliga problem samt att de övriga bestämde sig för att byta sångare gjorde att de avbröt sammarbetet där utan några fientliga inställningar till varandra. Håller med om att Dickinsson är mycket Iron Maiden faktiskt. Boken bjuder iaf på spännande läsning så ta tag i det! Hoppas du har den engelska upplagan för den svenska är bedrövlig.
Comment by Tomczek — June 5, 2007 @ 10:17 am