the paper, the pen, my eyes

Bland alla mina dystopiska mardrömmar jag haft i livet klassas nattens bland topp 3. Nattens skildring av jordens undergång är en av tre liknande mardrömmar jag haft på senare år (av de jag kan minnas och återspela i huvudet dagen efter) men den är i särklass den sjukaste och samtidigt mest verklighetstrogna jag haft. Världen har slagits ut av ett elakt virus, inte helt olikt senariot i filmen 28 dagar senare, och människan är förpassad att leva sitt liv i små kolonier ute till havs. Allt vatten är förorenat och fastlandet likaså. Mänskligheten driver omkring på stora gummiflottar på de sju haven. Förrutom mig själv som huvudperson utgörs drömmen av ett triangeldrama mellan vederbörande och skådespelarna John Lithow samt Julianne Moore. På dessa massiva gummiriggar pågår en diger kamp om föda och vätska. Människor dör av svält och törst samtidigt som några sporadiskt tappar fästet och ramlar i vattnet och dör direkt. Döden artar sig på det sätt att människan blir direkt infekterad av ett virus som snabbt fräter sönder dennes innandöme och kväver dem till en snabb död. Just en stillbild jag har i huvudet är när jag likt en kamerapanorering från hög höjd i luften tittar ut över havet och ser dessa tusentals flottar bredvid varandra och minst lika många lik flyta i vattnet till ett postapokalyptiskt soundtrack och en vacker men opassande solnedgång.

John Lithgow har fått höra att det finns en fristad någonstans i världen där fastlandet inte är förorenat och mänskligheten kan bo ostört. Givetvis tror jag och alla andra människor ombord på min flotte att det bara är en skröna men tydligen vet han säkert eftersom han fått mail från sin fru som han sedan länge trodde varit död. Givetvis blir Julianne Moore svartsjuk eftersom hon har känslor för honom. Samtidigt har flottarna drivit så pass lång tid till havs att vi irrat bort oss. Som tur är ser jag att det finns en mängd kryssningsfartyg (med stor Silja Line logga längs med skrovet) långt borta som är helt obebodda och har inte manövrerats på länge. Med en gemensam kraftansträngning lyckas vi styra flotten och klättra ombord kryssaren. John Lithgow som inte är sen med att vilja träffa sin fru tar tag i styrningen och lyckas få igång fartyget. Under tiden försöker Julianne och jag leta föda ombord samtidigt som vi kliver över en massa lik som ligger i gångarna, trapporna, hissarna, ja överallt men utan resultat. All mat har vidrörts av människorna som varit på kryssningen och följaktligen dött. Medan Julianne gråter ut över min tröstande axel skriker John att han ser något skymta i horisonten. Vi springer givetvis upp till däck med kikare och ser att det finns ett fastland med nybyggda hus och människor som lever i dessa. Att döma av husen ser det ut som om vi kommit till Tyrolen. Alla människor som bor där springer omkring med tyska/österrikiska nationaldräkter och joddlar. I sin bitterhet bestämmer sig Julianne för att skjuta John i bröstet på grund av hans stora svek samtidigt som hon hoppar överbord…

Huvudrollsinnehavarna John Lithgow, Julianne Moore och jag. Något för Hollywood?