the paper, the pen, my eyes

En mindre uppdatering får ni här i form av tre nya recensioner:

Porcupine Tree är nog årets största besvikelse så här långt in på 2007. Inte ens min recension gör Fear Of A Blank Planet rättvisa och i ett retrospektivt hänseende var jag nog alltför snäll med betyget.

Neurosis har misshandlat mina inre organ och arrangerat om dem med deras avgrundsmuller att min hjärna sitter i arslet (bokstavligen…).

Esoterisk och progressiv musik i all ära men skulle det inte vara för singeln Axiom hade jag inte haft mycket till övers för Akercocke.

"Trusting the ways of my vulnerable heart.
A million times before I get it right." 

Den gångna veckan har varit mitt livs känsligaste. Bland alla dominobrickor av tankar jag haft i min skalle visste jag aldrig vad som var rätt eller fel. Så många misstag begicks, inte minst från min sida. När det var som tuffast och mörkast, var jag en hårsmån från att ta den lättaste vägen ut. Så många råd jag tog från andra människor utan att lyssna till mitt eget hjärta och vad jag själv ville. Jag lyckades bli en slav under alla andras direktiv. Jag borde inte döma mig själv men blir smått frustrerad när jag förnekar min inre röst. Nu kan jag bara andas ut över att allt löste sig och ju mer distans jag får inser jag hur illa det kunde ha gått. Nu inser jag även hur lyckligt lottad jag är.

M, jag är glad över att du fick mig att inse vad jag var på väg att göra.

/T

Empty.

Fragile.

Weak.

Jag finner livets vändningar väldigt ironiska just nu

På grund av personliga omständigheter kommer jag ta en paus ifrån bloggandet. Vet inte när jag kommer tillbaka. Det kan likförbannat bli imorrn, det kan bli om en månad eller senare. Räkna emellertid med att jag kommer tillbaka med mer styrka och motivation än tidigare! Fram tills dess måste jag sortera alla tankar som ligger som plockepinn i mitt huvud.

Tack M för all denna tid. Du har varit mitt hjärta och min själ. Jag kommer alltid att älska dig. Den här texten skrev jag till dig för två år sedan.

Expressen briljerar ännu en gång med deras armé av kompetenta journalister. För ett tag sedan snubblade jag över denna recension av In Flames uppträdande på Roskildefestivalen. Givetvis rörde det upp känslor i mig och jag svarade journalisten. Till saken hör även att samma journalist gav The Ark fullt betyg nästföljande vecka. 

"Hej,

Hälsningar
/
Tomasz Swiesciak
Skribent,
Werock, Rockharder Reviews"

Imperium

Hear me now
Bearing down upon a path we choose
Chosen from the start living different rules
Existence something to cherish true
Will not succumb to doubts that I hold onto

Release the fear of my pain
In so much pain
Give me the will to fight
Every obstacle that I have inside
Release the fear and

Hear me now
Words I vow
No fucking regrets

Fuck these chains
No god damn slave
I will be different

I’ll stand here defiantly
My middle finger raised
Fuck your prejudice

All my life
Always I’ve felt alone
Conditioned to believe that I’m always wrong
Only truth will help to set me free
My every weakness I must turn into strength

Every rage, every tear
Hate in so much hate
Never that pain will bind me
Ask of myself if I’ve the will to unwind
Every rage and tear

Hear me now
Words I vow
No fucking regrets

Fuck these chains
No god damn slave
I will be different

I’ll stand here defiantly
My middle finger raised
Fuck your prejudice

Carved upon my stone
I will go on
Patience, belief
Love will ascend

Just listen to it
Voice so true inside calling
To pick you up and march you on
Keep from falling
Let go your sorrow
Sun will shine, this I promise
Rising tommorow
Rising

Hear me now
I’m taking back the control
Of my
Life from societies hold
I vow
No more will I be a slave
Rise to
Challenge the whole human race

My spirit you cannot break

86 dagar kvar tills vi landsätter australisk (eller heter det australiensisk?) jord! 86 dagar! Det är 2064 timmar. Det är 123840 minuter. Sekunder orkar jag inte räkna! Under tiden begrundar jag mitt liv och ser det passera mig förbi på Autobahn i 230 km/h när jag står här i butiken och slavar ihop de sista stålarna. Allt känns absurt…

Mina senaste veckor har kantats av jobb. Har knåpat ihop allt material om Metaltown och Mustasch och snart publiceras det. Samtidigt har musiken influerats av ovan nämnda festival.

Playlist för juli:

Mastodon - Blood Mountain. Skiter hur pretto folk tycker bandet är. De är mina husgudar. Bland alla drogrus gör dom fantastisk musik som får mig att le.

Machine Head - The Blackening. Otroligt att se bandet live och ännu otroligare att de gjort en sådan fantastisk skiva!

Slayer - Christ Illusion. Ryser fortfarande när jag tänker på allsången i refrängen till Cult under festivalens sista timmar!

Paradise Lost - In Requiem. Makalöst tung och deppig. Jag som alltid trott Paradise Lost varit ett skitband. Nya upptäckter gillar jag!

Entombed - Serpent Saints. Mer punk än Masters Of Death blir det inte. Spelas frenetiskt i min mp3-spelare.

Mustasch - Latest Version Of The Truth. Jag är lyrisk över bandet och det inte bara för att jag trättat Ralf Gyllenhammar i person och fått ett snack med honom. Den riktiga förklaringen kommer i min recension som snart publiceras. Partymusik som tjejer kan gilla! Äntligen slipper jag kompromissa med flickvännen när jag har förfest hemma.

Meshuggah - Catch 33. Försöker och försöker. Går slött att komma in i skivan.

Turbonegro - Retox. Homoerotik för den metrosexuelle. Helt plötsligt blir jag osäker på min sexuella läggning. Det ligger en latent bög i oss alla! Praktiserar jag någon gång säker manlig sex kommer jag göra det till låten Rendevouz With Anus.

Watain - Sworn To The Dark. Ondskefullt fast i lyxig förpackning.

Cult Of Luna - Somewhere Along The Highway. Musik för mina morgonpromenader.

Det är med visst vemod i kroppen och en känsla av ångest jag skriver denna redogörelse för den gångna helgen. Om det beror på det stora intaget av hårdrocksjuice eller bara faktumet att man laddat så sjukt länge för detta - nu bara står kvar med känslan av vad fan det var som hände - vet jag inte…

Det var en riktigt lyckad festival och det var längesen jag njöt av musik till den höga grad som jag gjorde lördagen 30/6 2007. Creds till arrangörerna som verkligen lyckades få till en superb line-up detta år. Majoriteten av bandet har jag en egen personlig och känslomässig koppling till och det var helt fantastiskt att få se sina förebildar live. Vissa klagar på maten och drickat men då vi körde ölrace mellan alla spelningar och smugglade in öl, påverkade det inte mitt sällskap och mig. Däremot kan man fråga sig varför vissa människor med patronbälte blev stoppade eller tillsagda att lägga in dem i garderoben samtidigt som vissa sprang omkring med stora nitbälten. Policyn gällande kameror var lite väl fjantig den också. All respekt till banden, men vart går gränsen för en digitalkamera? Min polare/fotograf Erik blev stoppad med sin feta digitala systemkamera men lyckades smuggla in en modell mindre (dock med mycket bättre optik). Hursomhelst, fotoförbud eller inte, schyssta bilder har vi av tillställningen. De hjälpte även till att minnas några händelser dagen därpå.

Efter att ha suttit i bilen sedan 07.30 kom vi fram, relativt problemfritt, halv ett. En parkering och några öl senare stod vi utanför festivalområdet och började konversera med de första hårdrockarna. Mina polare var rejält taggade. Själv var jag inte lika laddad riktigt än eftersom jag hade ett jobb att utföra, intervjun med Mustasch sångare och frontman Ralf Gyllenhammar. 

Candlemass och Somber var först ut för dagen. Även om jag inte är något stort fan av den svenska doomakten kunde jag inte tycka annat än synd om bandet som var tvungna att spela sin ödesdigra svarta rock mitt på blanka dagen i solskenet. Folk strömmade hela tiden till festivalområdet så jag antar att bandet inte heller fick någon större uppmärksamhet. Somber på Close Up-scenen var den enda akt jag lyckades bevittna på just denna scen. Hade gärna sett både Marduk och Cult Of Luna spela men då dessa band kolliderade med giganterna Machine Head och Slayer var det en rätt enkel prioriteringsfråga. Entombed gjorde en lyckad spelning de också och det blev lite extra röj från Eriks och min sida när senaste singeln Master Of Death samt den avslutande Chief Rebel Angel tjöt ur högtalarna. Riktigt bra låtar!

 
Västerås tuffaste rockers? Stocken & Tomczek

En träff med Per Bussman från Triada Promotion och lite småstrul samt förseningar senare fick jag en stund över med Ralf Gyllenhammar från Mustasch. Den i mitt tycke stencoole frontmannen var smått stressad men svarade på alla mina frågor professionellt. Hade vi haft mer tid över hade intervjun säkert pågått över en timme. Hans redogörelser var riktigt informationsrika och jag tycker det är synd att jag inte hann ställa alla spontana följdfrågor. Missade därtill både Ill Niño och Hardcore Superstar. Arbete går före nöje antar jag. Det förstnämnda bandet hörde jag var riktigt duktiga och överraskade många. Hade gärna sett till hur det går till att spela med två trumset live. Hardcore Superstar gjorde tydligen en helt ok spelning, men inget mer. Som sagt, inget jag kunde avgöra.

Efter intervjun släppte alla hämningar så det bar iväg till bilen för att lämna all utrustning och börja ladda riktigt ordentligt. Nu var det dags att se Raised Fist, Mustasch och Meshuggah innan de amerikanska giganterna skulle gå på. Mustasch var riktigt bra på scen och vi fyra som åkte ner höll med om att de gjorde festivalens bästa spelning. Ralf Gyllenhammar är en riktigt rockig frontman och säg vad man vill om honom, men hans utstrålning och karisma gör honom till en av landets främsta frontmän. Att han sjunger som en riktig Gud gör inte saken värre direkt! Klassiker på klassiker revs av och vi alla hoppade till 6:36, Black City och den nästan uttjatade singeln Double Nature. Denna man är ämnad för de stora scenerna! Mark my words!

Tatueringen på höger underarm är för jävla snygg! 

Raised Fist gjorde en bra spelning. Dock är jag bara bekant med bandet sedan senaste släppet Sound Of The Republic. Det var bara låtar från detta alster jag kände igen. Kommer absolut att hålla koll på bandet i framtiden och ska dyka ner i deras backkatalog. Deras budskap tilltalar mig och energin live var påtagligt grym! Ville verkligen se Meshuggah och hade till och med en intervju bokade med dem. Men brist på tid och faktumet att jag inte ville arbeta efter 20.00 gjorde att den uteblev. Därtill, även av orsaken att vi alla satt i bilen och halsade en Jack Daniels och en massa öl. Lite barnsligt bråk och låtsasbrottning senare var vi på väg mot Mastodon. Nu skapligt taggade och fulla! De hade tillsammans med Slayer kvällens snyggaste backdrop. Riktigt vacker var den! Många bra låtar drogs av på löpande band och många människor trängdes för att se en skymt av bandet. Antar att trippa på syra verkligen påverkar kreativiteten märkbart till det bätte. Hur många band har inte skrivit sina bästa låtar under drogrus? Ingen vanlig människa kan komma på sådana sjukt utflippade och samtidigt bra låtar om låtsasvärldar bebodda av rosa elefantliknande älgar…

Piratrock! Piratrock! Piratrock! Mastodon i sitt esse! 

Väl till Machine Head, stod jag nästan längst fram vid scenen och sjöng med i klassiker som Davidian, Old, Descend The Shades Of Night och senaste singlen Aesthetics Of Hate. Rob Flynn tillägnade låten Dimebag Darell efter ett känsloladdat snack. Publiken var helt tokiga och bandet likaså. Det märktes att alla var på topphumör och att bandet verkligen diggade sin spelning! Världens bästa band idag? Tror fan det!

Oj, vad jag hade laddat för att sjunga med i refrängen till Slayers absolut bästa låt, kioskvältaren Cult. När den kom igång var vi som tokiga och skrek och hoppade vilt omkring tills vi däckade totalt. Nackdelen med att vara sist ut är väl att många har hunnit tröttna på all musik. Jag var riktigt sliten vid det här laget och ville egentligen bara sova. Jag fick nöja mig med att bevittna sista låten Reign In Blood på avstånd. Har iaf bevittnat bandet live och har uppnått ett av mina mål i livet!

God hates us all but even He listens to Slayer!

Då jag egentligen är lite av en musiksnobb eller snobbrockare som hellre föredrar att lyssna på musik ur ett par vanliga högtalare i mitt mysiga vardagsrum eller ur ett par hörlurar under en morgonpromenad hade jag lite svårt med den stora folkmassan. Det var min första festival och jag var där i både nytta och nöje. Det var värt varenda öre och jag skulle gärna göra om det. Däremot kommer jag aldrig kunna slappna av helt, då rädslan av att hamna i bråk pga struntsaker är skyhög på sådana här tillställningar. Det finns så många idioter som triggas av småsaker och jag kollade hela tiden bakom ryggen att inget hände. Hur observant eller försiktig man än är går det inte att undvika. Det fick vi erfara under Machine Heads spelning då några började mucka gräl med min kompis. Lyckligtvis stannade allt vid snack och inget annat.

Slutligen, vila i frid, du som hoppade från Göta Älvsbron! Ord kan inte beskriva denna totalt onödiga förlust av en människa. Jag undar hur människorna som pushade honom att hoppa mår idag!