Den olidliga längtan börjar sakta men säkert nå sitt slut. Nu känner jag att målet jag strävat efter och kämpat mot med mörbultade nävar och snav ekonomi kan skymtas i horisonten. T - 41 dagar innan den rödbruna sanden irriterar mig mellan tårna i mina flipflops och den olidliga värmen får mig att tömma ännu en 1,5 l vattenflaska. Om cirka sex veckor landar vi i Sydney, förmodligen totalt utmattade av resan och rejält jetlaggade av tidsomställningen kan jag tänka mig. Jag börjar få resfeber redan nu. Hur detta kommer arta sig mot slutet av min vistelse i Sverige kan jag bara sia om. Jag vet en sak säkert och det är att vi är fyra förväntansfulla individer som åker. Fyra individuella människor med egen vilja och sin alldelles egna uppfattning om hur resan kommer bli.
Den manliga huvudrollen i denna australiensiska dokussåpa utgörs av undertecknad - Tomasz, den förvirrade och dagligen frustrerade rockern som säljer av delar av sitt liv i jakt på en dröm! En ung man som aspirerar på sin passion för musiken och skrivandet. En man som väljer ovisshet, känslan av att inte veta vad som händer nästföljande dag och hela det uttjatade Carpe Diem-konceptet istället för materiell välfärd, stabilitet, rutin i vardagen och ekonomiskt oberoende. En blond långhårig kille, som knyter näven inför auktoriteter och som blivit inspirerad av sin favoritförfattare Paulo Coelho att följa sitt hjärta och den osynlige vägen som sakta ljusnar för varje steg han tar. En känslig man med djup kontakt med sitt inre och full av spirituella tankesätt.
Marie, undertecknads sambo och tillika livskamrat som drömmer om att få bli inredningsdesigner. En ung kvinna full av livskraft och en fighting spirit jag sällan skådat hos någon annan människa. En kvinna som kan vara riktigt tuff under det ömtåliga skalet bara den rätta situationen vill visa sig. En lojal kvinna som man alltid kan räkna med och som ställer upp i vått och torrt! Samtidigt även en kvinna som hellre ser lekfullhet i vardagen än att ta allt på blodigt allvar!
De två birollsinnehavarna är inga mindre än Sofia och Kristoffer. Den första - undertecknads flickväns lillasyster och även inneboende sedan juni. En ung och utåtriktad människa med hela livet framför sig. Även en tuff slalomtjej som hellre följer sitt hjärta och en dröm om att få resa, se världen och möta alla motgångar än att göra som hon blir tillsagd av andra. En fantastisk tjej, som trots sin relativt unga ålder är oerhört mogen i sitt tankesätt.
Den senare, Kristoffer, även känd som Stocken, är en talangfull och kreativ gitarrist/sångare som inte skäms för att bjuda på sig själv till fullo inför totalt främmande människor. En kille som man lär sig älska vid första bekantskapen och som verkligen gör ett kraftfullt intryck på andra. Med honom får man aldrig en tråkig stund och ett spännande äventyr väntar bakom varje hörn. En ung, vältränad gentleman - som får sin första erfarenhet av en längre utlandsvistelse med denna resa - och som behandlar alla han möter med stor respekt och som trots sin stora fysik är snäll som en liten kinesisk panda.
Lita på att dessa fyra individer kommer ha riktigt skoj och leva livet till det yttersta. Samtidigt är vi alla medvetna om allt ansvar som krävs av oss om vi ska lyckas leva tillsammans under samma tak. Vi innehar även vetskapen om vilka påfrestningar som kommer möta oss och att livet i Australien inte bara kommer vara en lek. För även om vi alla slitit arslet av oss det senaste året och kommer ta en välbehövlig semester den första månaden måste vi inom en snar framtid ordna upp det ekonomiskt för oss. Vi har alla vår egna ekonomi att hushålla med och även om mitt snåla leverne den senaste perioden skulle räcka för ett helt år av chill och upptäcktsresande vill jag dyka huvudstupa inför nästa utmaning. Vare sig det är att plocka frukt i outbacken för att inte blåsa hela reskassa direkt eller som skribent på en renommerad musikalisk tidsskrift. Det ska bli intressant att se hur det australiensiska samhället fungerar. Jag har hört mycket gott och ont om det men jag får bilda mig en egen uppfattning när jag väl börjar känna mig hemma.
Med allt detta sagt och alla förhoppningar och överraskningar som kommer lurpassa vart vi än vänder oss undrar jag om jag någonsin kommer slå mig till ro? Jag känner att min äventyrslusta aldrig sinar och efter längre vistelser i både Spanien och Malta vill jag bara fortsätta. Kanske är det den ungdomliga rastlösheten som gripit sina klor i min själ och aldrig vill släppa taget. Jag undrar hur länge jag kommer fortsätta med dessa - för andra människor - flyktiga excesser. Vägrar jag acceptera tillvaron i Sverige eller sträcker det sig djupare än så? Är det resultatet av att vara en andra generationens invandrare som inte kan hitta sin plats i samhället eller helt enkelt bara drömmen om att få uppleva något nytt och spännande? Jag vet nämligen att en vacker dag kommer jag behöva slå mig till ro. Eller kanske inte? Jag vet att jag är den sortens människa som behöver utmaningar. För mycket slentrian och lugn går mig på nerverna och får mig att må dåligt. Jag vill bilda familj och skaffa barn och det är inte heller främmande för Marie. Om det blir vi två som gör det tillsammans återstår att se. Bara framtiden kan utvisa detta. Samtidigt känner jag att behovet av att vara för mig själv och göra saker enbart för mig ju äldre jag blir. Då jag inte har någon biologisk klocka som tickar kanske jag inte blir farsa förrän om 10 år? Vad är det för fel på det? Jag känner hur jag blir fånge i alla normer och förutfattade meningar om hur livet ska vara och levas. Som den trotsiga människa jag ändå är utmanar jag dessa och oftast är det en kamp som inte går att vinna. Det slutar med att jag själv förlorar ett krig som det inte var menat att bekämpas.
En sak har jag åtminstone erfarit och det har bland annat yrkeslivet lärt mig; att avsiktligen tappa kontrollen över saker och ting. Saker reder sig, oftast till det bästa. Med denna insikt har även mitt ansvar över det mesta i mitt liv runnit ur mig. Till det positiva för egen del eftersom jag ändå är en ansvarsfull människa men till nackdel för andra som får lov att städa upp efter mig. Men jag vet att jag gör detta för ingen annan än mig själv och att jag inte behöver kontrollera och ta ansvar för allt. Det har inte minst alla terapeutiska samtal fått mig att inse. Känslan av att inte bry sig slår det mesta om den tillämpas i rätt situation. Givetvis har jag inte blivit någon slacker för det utan bara minskat min egen börda på axlarna. Jag vill helt enkelt inte växa upp riktigt än. Faktumet att jag fortfarande drar ner mina jeans och blottar mina kallingar för alla åskådare bekräftar bara detta.
När nu dagarna lider mot sitt slut och jag börjar sälja av mitt materiella liv där lägenheten, bilen och en massa andra prylar försvinner känner jag även att det kommer bli lite trist att lämna saker här. Inte minst den bekantskap jag lyckats knyta med några få underbara människor utan även det faktum att navelsträngen kommer klippas av ännu en gång från mina föräldrar. Människor som jag vet gör allt för mig av ren kärlek och där jag alltid kommer ha stöd vad jag än gör. Däremot är jag medveten om att jag måste leva mitt egna liv. Vidare kommer jag sakna min systerson så kopiöst mycket! Bara tanken på att inte få träffa honom nu gör mig nästan gråtfärdig. Antar att det är separationsångesten från de nära och kära som gör sig påminnd. Däremot kommer jag inte sakna stan, jobbet och all ytlighet även om jag vet att jag säkerligen kommer påträffa samma symptom i Australien. Vare sig i fruktdisken på ICA Kangaroo eller i något annat yrke. Det är detta som är det vackra med drömmar. De går att realisera om man bara ger sig fan på det. Det kommer jag göra nu, till hundra procent! Jag börjar sakta inse vad jag vill göra i livet. När jag nu vet vilken väg jag vill gå kommer resten att ordna upp sig och visa sig för mig.
Så, fram till avresa återstår det ungefär en månads jobb kvar, flyttpackande och uppsägning av allt mellan himmel och jord. Jag har även några riktigt schyssta intervjuer på gång och det återstår att se om det blir av. När detta blir officiellt återkommer jag.
Nu är min recension av Mustasch senaste släpp "Latest Version Of The Truth" publicerad på Rockharder Reviews. Kolla in den och kommentera gärna. Uppriktigt sagt måste jag säga att jag är väldigt nöjd med recensionen och det är en fantastisk platta att lyssna på. Rekommenderas varmt!
Inom kort dyker det även upp en recension av bandets framförande på Metaltown i år. Jag fick även tid över att prata med bandets frontman Ralf Gyllenhammar och ställa några frågor. Håll utkik!
1. The Reaping 2. No World for Tomorrow 3. The Hound (of Blood and Rank) 4. Feathers 5. The Running Free 6. Mother Superior 7. Gravemakers & Gunslingers 8. Justice in Murder
9. The End Complete I -The Fall of House Atlantic II - Radio Bye Bye III - The End Complete IV - The Road and the Damned V - On the Brink
Coheed & Cambria är det där typiska bandet som delar in människor i två grupper - de som älskar bandet och de som hatar det. Jag tillhörde den senare skaran av människor. Lyckligtvis var jag inte så pass dum att jag inte kunde ge bandet en chans. Tur var väl det för jag tämligen älskar deras förra släpp "Good Apollo, I’m Burning Star IV, Volume One: Fear Through The Eyes Of Madness". Den skivan kännetecknar hela essencen av svensk sommar. Varje gång jag lyssnar på "Welcome Home", "The Suffering" eller de övriga briljanta spåren fylls min själ till bredden av lycka. Dumt går jag omkring med ett fånigt leende och tänker drömskt och sentimentalt tillbaka på sommaren 2006 och alla aktiviteter som man utför under en typisk svensk sommar; grillning, bad, fest och promenader i sommarnatten.
Oturligt nog kommer skivan ut i handeln efter min avresa till Australien så jag får nöja mig med att införskaffa den i outbacken istället. 23 oktober mer precist släpps den efterlängtade uppföljaren och epilogen till Claudio Sanchez episka historia. För er som inte är insatta i bandet är detta frontmannen och serietecknaren Claudios serie överförd till musikformat. Jag är inte heller insatt till hundra i hans verk men vet att bandets skivor bygger på hans serietidningar. Enligt Wikipedia var bandets ambition att släppa fem skivor där varje album är ett kapitel i en berättelse. Kort handlar berättelsen om det gifta paret Coheed och Cambrias liv och död och deras sons kamp för rättfärdig hämnd. De skivor som redan släppts är bland annat "The Second Stage Turbine Blade" som kom 2002 och "In Keeping Secrets of Silent Earth", släppt 2003.
Fan vad jag ogillar människorna i den här stan! Eller rättare sagt, jag ogillar den mentalitet som präglar många av de unga människorna som bor i Västerås! Varför ska jag alltid känna mig utanför all gemenskap? Fan, jag vill ju inte ens tillhöra den. Jag vill inte ens röra mig i de kretsar som inte tilltalar min personlighet. Fast med ett sådant beslut fattat finns det inget annat än att bara känna sig jävligt ensam ibland.
Frågan är ju då varför jag ibland rör mig i just dessa kretsar som inte tilltalar min personlighet? Ibland har jag inget val. De nära vänner jag har är splittrade runtom i landet och det är när man umgås med just dem som man kan känna sig säker och vara sig själv. Det är då jag känner mig hemma. Allt annat, alla arbetsrelaterade förhållanden med kollegor är ren ytlighet och något flyktigt. Något som kommer försvinna inom en väldigt snar framtid. Jag sticker inte under stol med att jag bidrar till denna ytlighet. Jag har själv valt att hålla mina murar högt runtom mig och inte låta speciellt många få en inblick i mitt allra privataste och det jag håller heligt. Jag håller alla på en säker distans och skyddar varje ord och handling jag gör. Jag gillar inte att jag gör detta för jag är en öppen människa men samtidigt finner jag inge tillit till människorna här. Med för mycket vetskap om mig, riskerar jag att blir sårad eller utnyttjad i ren illvilja av människor som livnär sig på sånt till vardags. Det har jag fått erfara flertalet gånger. Det är ett jävla konstverk, att balansera denna konflikt mellan att vara öppen men samtidigt inte låta andra komma dig nära inpå.
"All has now been broken On streets I dare not walk Freedom is an illusion I build my fences high If there was something out there I’ve learned not to expect There’s a hundred million reasons Not to care"
Antar att talesättet att man inte kan välja sina arbetskollegor stämmer bra in här. En gång valde jag mina riktiga vänner men samtidigt känns det som om allt avstannade där. Ju äldre jag blir, desto mindre tid känner jag att jag vill lägga ner på nya människor. Nu har jag istället börjat kapa banden med människor som inte gör annat än att ta energi ifrån mig. Antingen har jag för höga krav då jag bara blir besviken eller så rör jag mig verkligen på fel platser. Bara grejen att mina förhållanden alltid börjat med att jag träffat tjejen i fråga utomlands säger ju sin sak. Här i Sverige lyckas jag inte ens ta mig förbi första dejten. Likadant med de fåtal riktigt underbara människor jag lärt känna de senaste åren - utomlands. Kanske är det just frånvaron av det svenska samhället som förändrar människor?
Jag vill träffa de där människorna som har den där speciella inverkan på mig. De människorna som betyder något och har en stor inverkan på mitt liv. De är få men de finns där ute. Jag vet för jag har träffat dem förr. Våra vägar har korsats och på något magiskt sätt har våra liv fått mening efter delade erfarenheter. Som guider eller vägvisare i livet dyker de upp i de rätta situationerna och visar mig vägen.
"I spend my days with all my friends They’re the ones on who my life depends I’m gonna miss them when the series ends"
Min väg korsades nyligen av en sådan människa och det var nära att kosta mig dyrt. Jag öppnade mig. Retrospektivt insåg jag att det var oerhört naivt av mig. Men sådan är jag, alltför öppen. När jag väl bestämmer mig för något kör jag järnet och i den här situationen rann allt bara ur mig. Det kändes skönt på ett terapeutiskt sätt för det betydde inte bara att jag delade med mig av mig själv inför en annan person - som jag egentligen inte känner alls - utan att jag samtidigt även lyckades se mig själv i ett annat ljus. Jag skulle inte vilja ha det ogjort eftersom det ledde till något positivt och lyckades stärka mig. Men det var en smärtsam upplevelse just då, inte minst för de som stod mig allra närmast.
Samtidigt känner jag att mina murar kommer byggas högre. För varje ny människa som korsar min väg kommer tegelsten efter tegelsten att resultera i skyhöga grundvallar. Jag vill verkligen inte det men så länge jag stannar här kommer jag inte undan detta tragiska faktum. Kanske är detta anledningen till att jag aldrig kan slå mig till ro utan hela tiden måste iväg till andra platser eller hela tiden uppleva något nytt. Gräset är alltid grönare i min värld. Eller så vill jag framställa det det i alla fall.
I övrigt lämnas jag hän till den rådande ytlighet som präglar världsmetropolen Västerås. Staden, där alla dina drömmar kan realiseras och du kan bli precis det som du alltid velat vara. Ett Sveriges Los Angeles - bortsett från palmerna, havet och det faktum att du INTE KAN realisera dina drömmar - förpassat till ett industriellt läge nära Mälaren och där människorna träffas på det centralaste läget av allt, Bondtorget. Staden, känt för ABB och sin gurka. Tyvärr, mer upphetsande blir det inte. Likväl lever många unga människor i villfarelsen att de är så mycket här. Ett mindervärdeskomplex, att se upp till Stockholm, som dessvärre inte heller är någon att hänga i julgranen jämfört med vilka metropoler det faktiskt finns. Om det nu finns någon cred att bo i en metropol…
Fan, jag är inte gammal men med detta inlägg riskerar jag att låta som en konservativ socialistgubbe. Men vad fan händer? Västerås, en stad där det mesta och bästa i statusväg är att tillhöra "eliten" och hänga på Pluto. Ett ställe som inspireras av Stureplans nattliv och där den senaste nyheten är att de infört ett nytt kösystem. Istället för att regelrätt och logiskt ställa upp en rak linje så får besökaren trängas i en stor hög framför vakten medan denne överblickar läget och väljer de lämpliga som kan representera Pluto för kvällen. Som hyenor packas "eliten" framför dörren i hopp om att få den ärofyllda uppgiften att uppvisa sitt VIP-kort. Ett kort, som ska vara exklusivt och bara kan erhållas genom rekommendation men där tyvärr hela stans innelista har blivit "exklusiva". Ensamt, står den stackars knegaren kvar i den "vanliga" kön, ovetandes att han egentligen är den exklusiva som inte innehar något speciellt kort. Att människor personligen väljer att förnedras på ett sådant sätt undgår mitt förstånd. Det ironiska i allt detta är att denna "elit" egentligen inte är något annat än servitriser på Wayne’s Coffe, vanliga butiksanställda på bland annat 3 (tydligen erhållet man automatiskt "elitstatus" när man blir anställd på 3) eller andra butiksanställda. Där inne står alla töntar och poserar i den trendiga Paris Hilton-posén. Alltså, snett från sidan och ståendes med svankad och böjd rygg som om en japansk ninja precis karatesparkat den i två delar.
"We’re untouchable, a breed of our own In kinship between those who live on the outside No expectations, no extra weight Only idiots nurture a dying dream Make no mistake A world separates our realities"
Nej, jag vill inte snacka med dig om hur grymt det var igår eller hur ofta jag viftade med kreditkorten. Nej, jag vill inte handclapa dig din jävla degenerat! Kan du inte skaka hand som en vettig människa? Jag pallar inte alla jävla hemliga kombinationer man ska göra när våra handflator möter varandra. Fan, min lunch är över innan vi visat omgivningen hur väl vi känner varandra. Varför kan du inte börja ett samtal med mig på ett förståndigt sätt? Måste vi börja mäta våra kukar direkt när vi ses? Dessa töntar är inget annat än stora malliga påfåglar som vill visa upp sina färger. Den dagen en människa kommer fram till mig, tar mig i hand som en vanlig person och frågar hur det står till, är dagen då jag blir imponerad.
"Washed out, dumbed down crash site No brain conceptional straight faced lies An army of well-dressed mannequins House-broke clones without a clue as to why and what for"
Det lustiga är att människor som aldrig varit i Västerås verkligen observerar det. Vänner som varit här på besök, min flickvän som flyttade hit från Stockholm och en hel del andra bekanta som bevittnat detta fenomen har kommenterat detta beteende.
Nej, istället kan jag trösta mig med att en stor del av dessa människor fortfarande kommer leva in sin trångsynta rosa lilla sfär, troendes att de är något när de dag efter dag knegar på ett jobb de egentligen innerst inne hatar. Jag tycker bara synd om dessa människor som väljer att begränsa sitt perspektiv och sitt liv med denna form av trångsynthet. Under tiden har jag åstadkommit något många inte vågar, följa min dröm. Om jag lyckas eller inte återstår att se. Jag kommer inte anse mig vara bättre än min nästa eller särskilt elitistisk. Jag har bara berikat mitt liv ännu mer.
Jag gillar sommaren men det som stör mig är att det på något outgrundligt sätt är lag på att man måste "vistas ute i det vackra vädret" bara för att det är varmt och soligt. Om jag känner för att vara hemma, spelar vädret ingen roll. Lik förbannat blir jag stressad eller får dåligt samvete för att man inte tar chansen att hitta på utomhusliga aktiviteter de få månader det faktiskt är varmt i detta kalla och regniga IKEA-land. När dagarna är molniga, kyliga eller rentav regniga trivs jag bättre. Får då kan jag krypa ner under täcket och lyssna på sådan här musik med rent samvete:
Marduk - Rom 5:12 Watain - Sworn To The Dark Dimmu Borgir - In Sorte Diaboli Mayhem - Ordo Ad Chao
1. Sworn To A Great Divide 2. Exile 3. Breeding Thorns 4. Your Beloved Scapegoat 5. The Pittsburgh Syndrome 6. I, Vermin 7. Light Discovering Darkness 8. As The Sleeper Awakes 9. Silent Bullet 10. Sick Heart River 11. 20 More Miles
Den 19 oktober kan vi hårdrocksälskare dega ner oss i ett mörkt och grötigt träsk för att lyssna på Soilworks kommande skiva. För visst kan ni hålla med om att låttitlarna skvallrar om ett mycket mörkare tema? Att sedan det sjukt läckra omslaget bidrar till ännu en känsla av total meningslöshet gör bara saken bättre. Jag får känslan av att Soilwork, dessa rockande farbröder inom melodisk metal, skruvat ner lite på alla glada refränger och melodier till förmån för lite dystrare tongångar. Föregångaren Stabbing The Drama var ju en orgie i läckra och klatshiga refränger. Jag har inte hört en ton från det nya albumet så jag kan ju ha helt fel. Enligt gitarristen Ola Frenning anspelar både albumets titel och musiken på all den förändring bandet genomgått de senaste två åren med medlemsbyten och avhopp. Jag är riktigt nyfiken på hur musiken kommer låta. Kanske blir det en nytändning. Trummisen Dirk Verbauen har i vilket fall en särskild trumstil som jag gillar och Speed har en helvetes strupe. Håll utkik i höst!
