the paper, the pen, my eyes

Fan vad jag ogillar människorna i den här stan! Eller rättare sagt, jag ogillar den mentalitet som präglar många av de unga människorna som bor i Västerås! Varför ska jag alltid känna mig utanför all gemenskap? Fan, jag vill ju inte ens tillhöra den. Jag vill inte ens röra mig i de kretsar som inte tilltalar min personlighet. Fast med ett sådant beslut fattat finns det inget annat än att bara känna sig jävligt ensam ibland.

Frågan är ju då varför jag ibland rör mig i just dessa kretsar som inte tilltalar min personlighet? Ibland har jag inget val. De nära vänner jag har är splittrade runtom i landet och det är när man umgås med just dem som man kan känna sig säker och vara sig själv. Det är då jag känner mig hemma. Allt annat, alla arbetsrelaterade förhållanden med kollegor är ren ytlighet och något flyktigt. Något som kommer försvinna inom en väldigt snar framtid. Jag sticker inte under stol med att jag bidrar till denna ytlighet. Jag har själv valt att hålla mina murar högt runtom mig och inte låta speciellt många få en inblick i mitt allra privataste och det jag håller heligt. Jag håller alla på en säker distans och skyddar varje ord och handling jag gör. Jag gillar inte att jag gör detta för jag är en öppen människa men samtidigt finner jag inge tillit till människorna här. Med för mycket vetskap om mig, riskerar jag att blir sårad eller utnyttjad i ren illvilja av människor som livnär sig på sånt till vardags. Det har jag fått erfara flertalet gånger. Det är ett jävla konstverk, att balansera denna konflikt mellan att vara öppen men samtidigt inte låta andra komma dig nära inpå.

"All has now been broken
On streets I dare not walk
Freedom is an illusion
I build my fences high
If there was something out there
I’ve learned not to expect
There’s a hundred million reasons
Not to care"

Antar att talesättet att man inte kan välja sina arbetskollegor stämmer bra in här. En gång valde jag mina riktiga vänner men samtidigt känns det som om allt avstannade där. Ju äldre jag blir, desto mindre tid känner jag att jag vill lägga ner på nya människor. Nu har jag istället börjat kapa banden med människor som inte gör annat än att ta energi ifrån mig. Antingen har jag för höga krav då jag bara blir besviken eller så rör jag mig verkligen på fel platser. Bara grejen att mina förhållanden alltid börjat med att jag träffat tjejen i fråga utomlands säger ju sin sak. Här i Sverige lyckas jag inte ens ta mig förbi första dejten. Likadant med de fåtal riktigt underbara människor jag lärt känna de senaste åren - utomlands. Kanske är det just frånvaron av det svenska samhället som förändrar människor?

Jag vill träffa de där människorna som har den där speciella inverkan på mig. De människorna som betyder något och har en stor inverkan på mitt liv. De är få men de finns där ute. Jag vet för jag har träffat dem förr. Våra vägar har korsats och på något magiskt sätt har våra liv fått mening efter delade erfarenheter. Som guider eller vägvisare i livet dyker de upp i de rätta situationerna och visar mig vägen.

"I spend my days with all my friends
They’re the ones on who my life depends
I’m gonna miss them when the series ends"

Min väg korsades nyligen av en sådan människa och det var nära att kosta mig dyrt. Jag öppnade mig. Retrospektivt insåg jag att det var oerhört naivt av mig. Men sådan är jag, alltför öppen. När jag väl bestämmer mig för något kör jag järnet och i den här situationen rann allt bara ur mig. Det kändes skönt på ett terapeutiskt sätt för det betydde inte bara att jag delade med mig av mig själv inför en annan person  - som jag egentligen inte känner alls - utan att jag samtidigt även lyckades se mig själv i ett annat ljus. Jag skulle inte vilja ha det ogjort eftersom det ledde till något positivt och lyckades stärka mig. Men det var en smärtsam upplevelse just då, inte minst för de som stod mig allra närmast.

Samtidigt känner jag att mina murar kommer byggas högre. För varje ny människa som korsar min väg kommer tegelsten efter tegelsten att resultera i skyhöga grundvallar. Jag vill verkligen inte det men så länge jag stannar här kommer jag inte undan detta tragiska faktum. Kanske är detta anledningen till att jag aldrig kan slå mig till ro utan hela tiden måste iväg till andra platser eller hela tiden uppleva något nytt. Gräset är alltid grönare i min värld. Eller så vill jag framställa det det i alla fall.

I övrigt lämnas jag hän till den rådande ytlighet som präglar världsmetropolen Västerås. Staden, där alla dina drömmar kan realiseras och du kan bli precis det som du alltid velat vara. Ett Sveriges Los Angeles - bortsett från palmerna, havet och det faktum att du INTE KAN realisera dina drömmar - förpassat till ett industriellt läge nära Mälaren och där människorna träffas på det centralaste läget av allt, Bondtorget. Staden, känt för ABB och sin gurka. Tyvärr, mer upphetsande blir det inte. Likväl lever många unga människor i villfarelsen att de är så mycket här. Ett mindervärdeskomplex, att se upp till Stockholm, som dessvärre inte heller är någon att hänga i julgranen jämfört med vilka metropoler det faktiskt finns. Om det nu finns någon cred att bo i en metropol…

Fan, jag är inte gammal men med detta inlägg riskerar jag att låta som en konservativ socialistgubbe. Men vad fan händer? Västerås, en stad där det mesta och bästa i statusväg är att tillhöra "eliten" och hänga på Pluto. Ett ställe som inspireras av Stureplans nattliv och där den senaste nyheten är att de infört ett nytt kösystem. Istället för att regelrätt och logiskt ställa upp en rak linje så får besökaren trängas i en stor hög framför vakten medan denne överblickar läget och väljer de lämpliga som kan representera Pluto för kvällen. Som hyenor packas "eliten" framför dörren i hopp om att få den ärofyllda uppgiften att uppvisa sitt VIP-kort. Ett kort, som ska vara exklusivt och bara kan erhållas genom rekommendation men där tyvärr hela stans innelista har blivit "exklusiva". Ensamt, står den stackars knegaren kvar i den "vanliga" kön, ovetandes att han egentligen är den exklusiva som inte innehar något speciellt kort. Att människor personligen väljer att förnedras på ett sådant sätt undgår mitt förstånd. Det ironiska i allt detta är att denna "elit" egentligen inte är något annat än servitriser på Wayne’s Coffe, vanliga butiksanställda på bland annat 3 (tydligen erhållet man automatiskt "elitstatus" när man blir anställd på 3) eller andra butiksanställda. Där inne står alla töntar och poserar i den trendiga Paris Hilton-posén. Alltså, snett från sidan och ståendes med svankad och böjd rygg som om en japansk ninja precis karatesparkat den i två delar.

"We’re untouchable, a breed of our own
In kinship between those who live on the outside
No expectations, no extra weight
Only idiots nurture a dying dream
Make no mistake
A world separates our realities"

Nej, jag vill inte snacka med dig om hur grymt det var igår eller hur ofta jag viftade med kreditkorten. Nej, jag vill inte handclapa dig din jävla degenerat! Kan du inte skaka hand som en vettig människa? Jag pallar inte alla jävla hemliga kombinationer man ska göra när våra handflator möter varandra. Fan, min lunch är över innan vi visat omgivningen hur väl vi känner varandra. Varför kan du inte börja ett samtal med mig på ett förståndigt sätt? Måste vi börja mäta våra kukar direkt när vi ses? Dessa töntar är inget annat än stora malliga påfåglar som vill visa upp sina färger. Den dagen en människa kommer fram till mig, tar mig i hand som en vanlig person och frågar hur det står till, är dagen då jag blir imponerad.

"Washed out, dumbed down crash site
No brain conceptional straight faced lies
An army of well-dressed mannequins
House-broke clones without a clue as to why and what for"

Det lustiga är att människor som aldrig varit i Västerås verkligen observerar det. Vänner som varit här på besök, min flickvän som flyttade hit från Stockholm och en hel del andra bekanta som bevittnat detta fenomen har kommenterat detta beteende.

Nej, istället kan jag trösta mig med att en stor del av dessa människor fortfarande kommer leva in sin trångsynta rosa lilla sfär, troendes att de är något när de dag efter dag knegar på ett jobb de egentligen innerst inne hatar. Jag tycker bara synd om dessa människor som väljer att begränsa sitt perspektiv och sitt liv med denna form av trångsynthet. Under tiden har jag åstadkommit något många inte vågar, följa min dröm. Om jag lyckas eller inte återstår att se. Jag kommer inte anse mig vara bättre än min nästa eller särskilt elitistisk. Jag har bara berikat mitt liv ännu mer.