the paper, the pen, my eyes

Den olidliga längtan börjar sakta men säkert nå sitt slut. Nu känner jag att målet jag strävat efter och kämpat mot med mörbultade nävar och snav ekonomi kan skymtas i horisonten. T - 41 dagar innan den rödbruna sanden irriterar mig mellan tårna i mina flipflops och den olidliga värmen får mig att tömma ännu en 1,5 l vattenflaska. Om cirka sex veckor landar vi i Sydney, förmodligen totalt utmattade av resan och rejält jetlaggade av tidsomställningen kan jag tänka mig. Jag börjar få resfeber redan nu. Hur detta kommer arta sig mot slutet av min vistelse i Sverige kan jag bara sia om. Jag vet en sak säkert och det är att vi är fyra förväntansfulla individer som åker. Fyra individuella människor med egen vilja och sin alldelles egna uppfattning om hur resan kommer bli.

Den manliga huvudrollen i denna australiensiska dokussåpa utgörs av undertecknad - Tomasz, den förvirrade och dagligen frustrerade rockern som säljer av delar av sitt liv i jakt på en dröm! En ung man som aspirerar på sin passion för musiken och skrivandet. En man som väljer ovisshet, känslan av att inte veta vad som händer nästföljande dag och hela det uttjatade Carpe Diem-konceptet istället för materiell välfärd, stabilitet, rutin i vardagen och ekonomiskt oberoende. En blond långhårig kille, som knyter näven inför auktoriteter och som blivit inspirerad av sin favoritförfattare Paulo Coelho att följa sitt hjärta och den osynlige vägen som sakta ljusnar för varje steg han tar. En känslig man med djup kontakt med sitt inre och full av spirituella tankesätt.

Marie, undertecknads sambo och tillika livskamrat som drömmer om att få bli inredningsdesigner. En ung kvinna full av livskraft och en fighting spirit jag sällan skådat hos någon annan människa. En kvinna som kan vara riktigt tuff under det ömtåliga skalet bara den rätta situationen vill visa sig. En lojal kvinna som man alltid kan räkna med och som ställer upp i vått och torrt! Samtidigt även en kvinna som hellre ser lekfullhet i vardagen än att ta allt på blodigt allvar!

De två birollsinnehavarna är inga mindre än Sofia och Kristoffer. Den första - undertecknads flickväns lillasyster och även inneboende sedan juni. En ung och utåtriktad människa med hela livet framför sig. Även en tuff slalomtjej som hellre följer sitt hjärta och en dröm om att få resa, se världen och möta alla motgångar än att göra som hon blir tillsagd av andra. En fantastisk tjej, som trots sin relativt unga ålder är oerhört mogen i sitt tankesätt.

Den senare, Kristoffer, även känd som Stocken, är en talangfull och kreativ gitarrist/sångare som inte skäms för att bjuda på sig själv till fullo inför totalt främmande människor. En kille som man lär sig älska vid första bekantskapen och som verkligen gör ett kraftfullt intryck på andra. Med honom får man aldrig en tråkig stund och ett spännande äventyr väntar bakom varje hörn. En ung, vältränad gentleman - som får sin första erfarenhet av en längre utlandsvistelse med denna resa - och som behandlar alla han möter med stor respekt och som trots sin stora fysik är snäll som en liten kinesisk panda.

Lita på att dessa fyra individer kommer ha riktigt skoj och leva livet till det yttersta. Samtidigt är vi alla medvetna om allt ansvar som krävs av oss om vi ska lyckas leva tillsammans under samma tak. Vi innehar även vetskapen om vilka påfrestningar som kommer möta oss och att livet i Australien inte bara kommer vara en lek. För även om vi alla slitit arslet av oss det senaste året och kommer ta en välbehövlig semester den första månaden måste vi inom en snar framtid ordna upp det ekonomiskt för oss. Vi har alla vår egna ekonomi att hushålla med och även om mitt snåla leverne den senaste perioden skulle räcka för ett helt år av chill och upptäcktsresande vill jag dyka huvudstupa inför nästa utmaning. Vare sig det är att plocka frukt i outbacken för att inte blåsa hela reskassa direkt eller som skribent på en renommerad musikalisk tidsskrift. Det ska bli intressant att se hur det australiensiska samhället fungerar. Jag har hört mycket gott och ont om det men jag får bilda mig en egen uppfattning när jag väl börjar känna mig hemma.

Med allt detta sagt och alla förhoppningar och överraskningar som kommer lurpassa vart vi än vänder oss undrar jag om jag någonsin kommer slå mig till ro? Jag känner att min äventyrslusta aldrig sinar och efter längre vistelser i både Spanien och Malta vill jag bara fortsätta. Kanske är det den ungdomliga rastlösheten som gripit sina klor i min själ och aldrig vill släppa taget. Jag undrar hur länge jag kommer fortsätta med dessa - för andra människor - flyktiga excesser. Vägrar jag acceptera tillvaron i Sverige eller sträcker det sig djupare än så? Är det resultatet av att vara en andra generationens invandrare som inte kan hitta sin plats i samhället eller helt enkelt bara drömmen om att få uppleva något nytt och spännande? Jag vet nämligen att en vacker dag kommer jag behöva slå mig till ro. Eller kanske inte? Jag vet att jag är den sortens människa som behöver utmaningar. För mycket slentrian och lugn går mig på nerverna och får mig att må dåligt. Jag vill bilda familj och skaffa barn och det är inte heller främmande för Marie. Om det blir vi två som gör det tillsammans återstår att se. Bara framtiden kan utvisa detta. Samtidigt känner jag att behovet av att vara för mig själv och göra saker enbart för mig ju äldre jag blir. Då jag inte har någon biologisk klocka som tickar kanske jag inte blir farsa förrän om 10 år? Vad är det för fel på det? Jag känner hur jag blir fånge i alla normer och förutfattade meningar om hur livet ska vara och levas. Som den trotsiga människa jag ändå är utmanar jag dessa och oftast är det en kamp som inte går att vinna. Det slutar med att jag själv förlorar ett krig som det inte var menat att bekämpas.

En sak har jag åtminstone erfarit  och det har bland annat yrkeslivet lärt mig; att avsiktligen tappa kontrollen över saker och ting. Saker reder sig, oftast till det bästa. Med denna insikt har även mitt ansvar över det mesta i mitt liv runnit ur mig. Till det positiva för egen del eftersom jag ändå är en ansvarsfull människa men till nackdel för andra som får lov att städa upp efter mig. Men jag vet att jag gör detta för ingen annan än mig själv och att jag inte behöver kontrollera och ta ansvar för allt. Det har inte minst alla terapeutiska samtal fått mig att inse. Känslan av att inte bry sig slår det mesta om den tillämpas i rätt situation. Givetvis har jag inte blivit någon slacker för det utan bara minskat min egen börda på axlarna. Jag vill helt enkelt inte växa upp riktigt än. Faktumet att jag fortfarande drar ner mina jeans och blottar mina kallingar för alla åskådare bekräftar bara detta.

När nu dagarna lider mot sitt slut och jag börjar sälja av mitt materiella liv där lägenheten, bilen och en massa andra prylar försvinner känner jag även att det kommer bli lite trist att lämna saker här. Inte minst den bekantskap jag lyckats knyta med några få underbara människor utan även det faktum att navelsträngen kommer klippas av ännu en gång från mina föräldrar. Människor som jag vet gör allt för mig av ren kärlek och där jag alltid kommer ha stöd vad jag än gör. Däremot är jag medveten om att jag måste leva mitt egna liv. Vidare kommer jag sakna min systerson så kopiöst mycket! Bara tanken på att inte få träffa honom nu gör mig nästan gråtfärdig. Antar att det är separationsångesten från de nära och kära som gör sig påminnd. Däremot kommer jag inte sakna stan, jobbet och all ytlighet även om jag vet att jag säkerligen kommer påträffa samma symptom i Australien. Vare sig i fruktdisken på ICA Kangaroo eller i något annat yrke. Det är detta som är det vackra med drömmar. De går att realisera om man bara ger sig fan på det. Det kommer jag göra nu, till hundra procent! Jag börjar sakta inse vad jag vill göra i livet. När jag nu vet vilken väg jag vill gå kommer resten att ordna upp sig och visa sig för mig.

Så, fram till avresa återstår det ungefär en månads jobb kvar, flyttpackande och uppsägning av allt mellan himmel och jord. Jag har även några riktigt schyssta intervjuer på gång och det återstår att se om det blir av. När detta blir officiellt återkommer jag.

Soundtrack till bloggen: