the paper, the pen, my eyes

Sista dagen på det gamla året och lagom till australiensarnas nyårsfirande har vädret till slut styrt upp sig. Detta är fjärde dagen med böljande sol och LP-skivor under armarna. När man måste smörja in sig med solskyddsfaktor 30+ innan man går till jobbet halv nio på morgonen kanske man förstår hur klimatet är här nere. På morgonen får jag färg på vänster sida av kroppen när jag passerar bron och på tillbakavägen, höger sida. Min kropp är en enda stor färgtavla av olika nyanser av solbrändhet.

Det har varit relativt varmt enda sedan jag kom till Sydney men till mitt och många turisters förtret har den tropiska värmen vägrat att infinna sig. Istället har dagarna till stor del bestått av molnighet, stormar och blött väder. Australiensarna är givetvis glada eftersom denna årstid normalt består av torka.

Nyårsfirandet ikväll kommer bli majestätiskt om än lugnt. Jag jobbar till 18 men måste sticka ifrån jobbet tidigare för att hinna komma upp på bron innan de stänger av den för allmänheten. Vi har bjudit över några arbetskompisar på middag ikväll. Tanken är att bevittna de storslagna och omtalade fyrverkerierna över bron och hamnen från vårt vardagsrum. Vi hade ju den turen att få en av många riktigt schyssta lägenheter i Kirribilli och med en utsikt över just bron och operahuset.

Kommunen har i stor sett spärrat av allt i området och säkerheten är på topp. Överallt patrullerar vakter som ska hålla ordning på stökiga individer och oinbjudna gäster. På ett sätt känns det mindre fritt att festa här eftersom det finns så många restriktioner, inte minst idag men vi ska nog se till att kunna roa oss. Däremot lär vi inte ta med oss alkoholen ut på gatan för då väntar skyhöga böter.

Om det ändå fanns ett sätt att kunna fira nyår här och hinna tillbaka till Sverige i tid för ett nyårsfirande hemma…

Gott nytt år!

Ingvar Oldsberg med familj handlar sandaler i Sydney medans jag bevittnar José Gonzalez live på Enmore Theatre.

Redan som liten förstod jag att jag inte var som de andra pojkarna. När de alla andra barnen tittade på ”Krambjörnarna” och ”Alla Barnen I Bullerbyn” satte jag på MTV och kollade in de senaste hårdrocksvideorna; då hårdrock fortfarande var det dominanta innan den kvinnoförnedrande hip-hopen kom till. Det var det mörka som lockade mig.

Jag var skräckslagen med samtidigt hänförd av ormarna i Metallicas ”Enter Sandman”. Jag kunde inte förstå hur tung Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit” var och den gamla gubben som städar i videon fick mig alltid att rysa till lite extra. Det som ändå tog priset var Guns & Roses ”You Could Be Mine”. Vid nio års ålder var ”Terminator 2” min favoritfilm och denna låt soundtracket till min barndom.

Jag tyckte att alla andra tittade på något fjantigt barnprogram. Jag gillade att se fotsoldater få stryk av fyra muterade sköldpaddor med en äcklig fäbless för pizza samtidigt som stora robotar krigade mot ännu större och ondskefullare robotar. Jag sprang omkring på gården och ville leka krig. Jag kunde hitta på olika ljud för pistoler och maskingevär. Jag ville alltid vara krigsledaren samtidigt som de andra ungarna på gården fick nöja sig med att vara vanliga soldater.

Jag bestämde alltid.

Som liten älskade jag våld och det skadade mig aldrig. Även idag känner jag mig som en liten pojke när jag kör över människor i datorspelet ”Grand Theft Auto 3” bara för nöjes skull eller försöker göra utstuderade hopp på motorcykeln och kapa så många människor som möjligt. Det roligaste är ändå att plocka upp horor på gatorna i min Ferrari och åka iväg till en romantisk plats vid stranden. Jag betalar för lite interaktivt samlag bara för att sedan avrätta denna prostituerade kvinna - bestående av ettor och nollor - med ett brännbollsträ i bakhuvet och sno tillbaka pengarna.

Å andra sidan har jag alltid kunnat urskilja på dikt och verklighet.

Det är kvavt och mulet i Sydney. Julkänslan har aldrig infunnit sig. Samtidigt tror jag att det är ett fenomen som är förpassat till barndomen. Jag jobbar idag, julafton, och ikväll blir det någon form av fest på stranden.

Det enda som kan rädda denna jul och återskapa någon form av julmys är Slayer - Christ Illusion.

Ful jul på er!

Peter Dolving verkar ha lyssnat på sina fans och släpper en bok innehållandes hans blogginlägg. Mer info hittar ni på sångarens eminenta sida som finns länkad till höger. Äntligen säger jag!

2007 lider mot sitt slut och de sista dagarna avslutar ett spännande musikår. Några klassiska album har släppts som inte misslyckats att leva upp till sina förväntningar samtidigt som jag fått erfara både överraskningar och floppar.

Årets album

Tronen har egentligen aldrig varit hotad sedan Machine Head släppte The Blackening i april. Utan tvekan årets starkaste album. Visst, jag var skeptisk till en början då Rob Flynn skröt om längden på låtarna som om det skulle avgöra kvaliteten på albumet. Det tog sin tid och flertalet lyssningar senare började jag greppa vad allt handlade om. Majestätiskt!

Årets låt

Den i särklass svåraste kategorin och något som ändrats i takt med humöret. När slutar analysera och bara spontant tänker på vilken låt jag diggat mest förs tankarna osökt till Entombeds ”Masters Of Death”. Hade den inte spelats lika ofta på P3 Rockster under tiden jag jobbade på 3 hade jag säkert sålt fler abonnemang. Inget för säljyrket.

Årets svenska

 
Egentligen borde de flesta av de skivor jag omnämner här ligga under denna kategori då många är just svenska. Jag nöjer mig istället med att säga att Mustasch gjort det jävligt bra i år. Det känns som om Mustasch kommer föra hårdrocken in i det svenska folkhemmet. Bingolotto nästa!

Årets upplevda förväntning

Både Dark Tranquillity och Soilwork har levt upp till sina förväntningar med få överraskningar. Göteborgarnas Fiction kan stoltsera med ett band som kör på en redan etablerad bana där ett fåtal sidovägar tagits. Visst, den största överraskningen var återgången till 1999 års gotiska sound med Stanne sjungandes rent samt att de valde att använda en kvinnlig sångerska. Fiction är annars ett rutinerat släpp.

Skånes stolthet Soilwork återgick till ett mer thrashigare sound som infanns sig hos bandet tidigare i karriären. Annars tycker jag att Sworn To A Great Divide visar bandets nutida styrka att avväga hårdhet och melodi på ett naturligt sätt. En logisk fortsättning på 2005 års Stabbing The Drama.

Årets överraskning

Svartmetal har aldrig varit rumsrenare! Watain gör det på sitt sätt och med storslagen produktion och svulstighet. Varför sångaren insisterar på att han vill ha sin svartmetall rå, djurisk och opolerad förstår jag inte när jag lyssnar på Sworn To The Dark.

Trots åratal av ignorans mot engelsmännen i Paradise Lost fann jag In Requiem oerhört bra! Passar fint för deppiga höstkvällar många år framöver.

Årets flopp

Det är smärtsamt att behöva säga att årets största besvikelse är ett av mina favoritband Porcupine Tree. Britternas konceptalbum Fear Of A Blank Planet lyckades aldrig beröra mig på något plan, undantaget låten "Sentimental". Det känns som om Steve Wilson & Co försöker uppfinna hjulet med sina senaste skivor. Det blir mest repetitivt och trivialt i längden. Jag betvivlar att gruppen fortfarande besitter samma musikaliska kvaliteter som på In Absentia och Deadwing.

Steves sidoprojekt Blackfield har inte heller levt upp till de höga kraven jag hade efter den underbara debuten.

Årets hype

High On Fire har om något fått uppleva ungefär samma hype som Mastodon gjorde för några år sedan. Det var bara härom veckan jag satte på Death Is This Communion för första gången även fast skivan legat i iPoden bra länge. Jag gillar de proggiga stoner/doom influenserna.

Parallellt med detta har Symphony X hajpats oerhört. Flertalet musiktidningar och recensenter har höjt Paradise Lost till skyarna och gett den toppbetyg. Har aldrig sett så många tiopoängare. Det verkar vara en bra platta när man insupit alla progressiva element efter tjugotalet lyssningar. Jag har bara kommit halvvägs.

Årets skiva som jag (nästan) missat

Jag trodde aldrig jag skulle få tag på Coheed & Cambrias No World For Tomorrow innan denna sammanställning och tänkte därför skapa denna rubrik. Däremot lyckades jag, dagen innan detta skrevs, att få tag på den begränsade upplagan. Följaktligen har jag lyssnat som en dåre bara för att få ett grepp om amerikanernas avslutande epos. Det är för tidigt att säga något om skivan men det jag hört låter bra och mörkare än tidigare.

Årets konstigaste debut

Brittiska Enter Shikari och japanska Blood Stain Child får båda dessa kategorier då deras Take To The Skies samt Mozaiq är det sjukaste jag hört på länge. Samtidigt är det riktigt bra. Förstnämnda blandar hardcore med trance och eurodisco.

Asiaterna låter som en sjuk blandning av Strapping Young Lad möter Soilwork möter en argare Günther And The Sunshine Girls. Att ingen tänkt på detta tidigare? Är detta den nya vågen?

Årets brutalaste/monotona

Hatesphere tar lätt hem den kategorin med Serpent Smiles And Killer Eyes men det är bara för att varken Hatebreed eller Cataract släppt något i år. Synd bara på det förstnämnda bandets otaliga medlemsavhopp, nu senast sångaren. Däri låg mycket av bandets råhet.

Årets blasfemiska

Dimmu Borgir må vara rumsrena och mer kommersiella än tidigare. Så länge bandet fortsätter att släppa skivor om anti-religion och göra det så bra som på In Sorte Diaboli, kommer norska Hem & Skola motarbeta detta. Att trycka texterna uppochner och spegelvända är klockrent. Att sedan skicka med en spegel som medföljande accessoar bidrar bara till blasfemin.

Årets norska/bögigaste

Turbonegros Retox går på högvarv på jobbet och de homoerotiska norrmännen har fått mig att börja tvivla på min sexuella läggning. Vem vill inte ha manligt umgänge till låtar såsom ”I wanna come”, ”Hot & Filthy”, ”Stroke The Shaft”, ”No, I’m, Alpha Male” och ”You Must Bleed/All Night Long”?

Årets australiensiska

Det är få australiensiska metalband som kan skryta med att bli kända utanför känguruhagen. Parkway Drive är undantaget. Deras blandning av metal och hardcore är grymt bra! Att ha John McClanes klassiska citat från Die Hard-filmerna är bara för ballt. Yippie kay-hey motherfucker!

Årets festival/konsert

Ok, jag är ingen festivalmänniska, det erkänner jag men både Roskilde och Hultsfred var en besvikelse. Den danska festivalen regnade bort samtidigt som svenskarna tydligen hade svårt att locka folk till sin egna motsvarighet. Istället omnämner jag Metaltown till årets festival. Så många stora akter och tur med vädret gjorde detta till en minnesvärd tillställning för undertecknad. Skulle jag någonsin börja glömma hur jag bra jag mådde när mina förebilder i Machine Head, Mastodon och Slayer spelade har jag över 500 bilder som kan påminna mig om den 12 timmar långa lyckan lördagen den 30 juni 2007!

Det blev det senare.

Fan, mina bihålor…

I sann piratanda ska jag ikväll springa omkring på kryssningsfartyget och skrika "The deepest circle of hell is reserved for betrayers and mutineers".

Rip Curl anordnar nämligen en kryssning i skärgården. 20.00 bär det av med ca 65 alkoholstinna medarbetare från Sydney och alla närliggande förorter och städer i New South Wales. Själv börjar jag känna att en ordentligt förkylning kryper sig på. Det blir antingen att blåsa rent den helt med alkohol eller så gör man den bara värre. Det återstår att se när jag vaknar imorrn.

Min vapendragare Metallbibliotekarien har publicerat sin egna lilla lista över årets bästa skivor som finns att läsa här. Nästa vecka tänkte jag publicera min lista över årets fräckaste skiva. Samtidigt har jag sammanställt en Topp 20 för Rockharder Reviews som publiceras snart.

I övrigt har jag två recensioner på Werock. Det är Sodom och Agnostic Fronts senaste släpp.

Slutligen, den 29/12 ska jag se José Gonzalez uppträda på Enmore Theater så förvänta er en rapport därifrån och kanske även en intervju om det vill sig väl.

100% Marine grade stainless steel case with screw in case back, multi sealed crown and hardened mineral crystal. 23 carat gold plating.

Rabatten på inköpspriset gjorde att slutsumman hamnade på Big Mac-nivå.

Det finns många krogar i Australien som är licenserade "Bring Your Own".

Dessvärre gäller det bara flaskvin.

Fan, vi som precis köpt 4x4 liter lådvin för $12.

I torsdags var jag tvungen att sparka en tjej. Anledningarna var olika men hennes beteende hade nått en gräns som inte längre tolererades av företaget.

På ett sätt fattar jag vad hon gick igenom eftersom det är svårt att jobba för ett företag som bara tar utan att ge något tillbaka. Denna gång var det jag som hade makten tillsammans med regionschefen. Vi bestämde att hon fick gå med omedelbar verkan.

Jag kände mig berusad på makten jag hade och jag gillade det inte. 

Jag hade gärna velat stå på hennes sida eftersom jag själv stått där ensam så många gånger förr och utkämpat liknande slag.

Inte denna gång. Jag har själv andra slag jag måste kämpa för.

Från och med måndag är jag inte längre chef.

Som en skållad råtta springer jag fram till lådorna så fort nya varor levererats och plockar på mig nya schyssta kläder.

Ibland har detta jobb sina fördelar.

För många decennier sedan var butiken jag jobbar i en lokal pub som drevs av en kvinna vid namn Elisabeth. Ryktet går att hon dog i lågorna när puben brann ner och att hon nu hemsöker platsen.

Många forna anställda har vittnat om att mystiska saker pågår. Kranar sätts på och av, stereon går igång av sig självt, dörrarna är öppna och lamporna lyser när de stängts av kvällen innan. Ibland kan hon tydligen ses fladdra förbi i speglarna på kvällen.

Hon spökar även mycket på vinden. Där har vi vårt lager och toaletten. Givetvis är jag för cynisk för att tro på sagor. Jag är bara bekymrad av att det finns någon som kollar på mig när jag skiter.

Jag får svårt att slappna av då.

Efter gårdagens butikschefsmöte åkte alla anställda inom företaget till Rip Curl Training Night.

Fri sprit och pizza samt utbildning i företagets sortiment.

Alla var där.

Enbart för spriten.

Idag, på morgonen har alla butikchefer i Sydney möte.

På stranden.

Sen ska vi surfa.

Sweet!