the paper, the pen, my eyes

2007 lider mot sitt slut och de sista dagarna avslutar ett spännande musikår. Några klassiska album har släppts som inte misslyckats att leva upp till sina förväntningar samtidigt som jag fått erfara både överraskningar och floppar.

Årets album

Tronen har egentligen aldrig varit hotad sedan Machine Head släppte The Blackening i april. Utan tvekan årets starkaste album. Visst, jag var skeptisk till en början då Rob Flynn skröt om längden på låtarna som om det skulle avgöra kvaliteten på albumet. Det tog sin tid och flertalet lyssningar senare började jag greppa vad allt handlade om. Majestätiskt!

Årets låt

Den i särklass svåraste kategorin och något som ändrats i takt med humöret. När slutar analysera och bara spontant tänker på vilken låt jag diggat mest förs tankarna osökt till Entombeds ”Masters Of Death”. Hade den inte spelats lika ofta på P3 Rockster under tiden jag jobbade på 3 hade jag säkert sålt fler abonnemang. Inget för säljyrket.

Årets svenska

 
Egentligen borde de flesta av de skivor jag omnämner här ligga under denna kategori då många är just svenska. Jag nöjer mig istället med att säga att Mustasch gjort det jävligt bra i år. Det känns som om Mustasch kommer föra hårdrocken in i det svenska folkhemmet. Bingolotto nästa!

Årets upplevda förväntning

Både Dark Tranquillity och Soilwork har levt upp till sina förväntningar med få överraskningar. Göteborgarnas Fiction kan stoltsera med ett band som kör på en redan etablerad bana där ett fåtal sidovägar tagits. Visst, den största överraskningen var återgången till 1999 års gotiska sound med Stanne sjungandes rent samt att de valde att använda en kvinnlig sångerska. Fiction är annars ett rutinerat släpp.

Skånes stolthet Soilwork återgick till ett mer thrashigare sound som infanns sig hos bandet tidigare i karriären. Annars tycker jag att Sworn To A Great Divide visar bandets nutida styrka att avväga hårdhet och melodi på ett naturligt sätt. En logisk fortsättning på 2005 års Stabbing The Drama.

Årets överraskning

Svartmetal har aldrig varit rumsrenare! Watain gör det på sitt sätt och med storslagen produktion och svulstighet. Varför sångaren insisterar på att han vill ha sin svartmetall rå, djurisk och opolerad förstår jag inte när jag lyssnar på Sworn To The Dark.

Trots åratal av ignorans mot engelsmännen i Paradise Lost fann jag In Requiem oerhört bra! Passar fint för deppiga höstkvällar många år framöver.

Årets flopp

Det är smärtsamt att behöva säga att årets största besvikelse är ett av mina favoritband Porcupine Tree. Britternas konceptalbum Fear Of A Blank Planet lyckades aldrig beröra mig på något plan, undantaget låten "Sentimental". Det känns som om Steve Wilson & Co försöker uppfinna hjulet med sina senaste skivor. Det blir mest repetitivt och trivialt i längden. Jag betvivlar att gruppen fortfarande besitter samma musikaliska kvaliteter som på In Absentia och Deadwing.

Steves sidoprojekt Blackfield har inte heller levt upp till de höga kraven jag hade efter den underbara debuten.

Årets hype

High On Fire har om något fått uppleva ungefär samma hype som Mastodon gjorde för några år sedan. Det var bara härom veckan jag satte på Death Is This Communion för första gången även fast skivan legat i iPoden bra länge. Jag gillar de proggiga stoner/doom influenserna.

Parallellt med detta har Symphony X hajpats oerhört. Flertalet musiktidningar och recensenter har höjt Paradise Lost till skyarna och gett den toppbetyg. Har aldrig sett så många tiopoängare. Det verkar vara en bra platta när man insupit alla progressiva element efter tjugotalet lyssningar. Jag har bara kommit halvvägs.

Årets skiva som jag (nästan) missat

Jag trodde aldrig jag skulle få tag på Coheed & Cambrias No World For Tomorrow innan denna sammanställning och tänkte därför skapa denna rubrik. Däremot lyckades jag, dagen innan detta skrevs, att få tag på den begränsade upplagan. Följaktligen har jag lyssnat som en dåre bara för att få ett grepp om amerikanernas avslutande epos. Det är för tidigt att säga något om skivan men det jag hört låter bra och mörkare än tidigare.

Årets konstigaste debut

Brittiska Enter Shikari och japanska Blood Stain Child får båda dessa kategorier då deras Take To The Skies samt Mozaiq är det sjukaste jag hört på länge. Samtidigt är det riktigt bra. Förstnämnda blandar hardcore med trance och eurodisco.

Asiaterna låter som en sjuk blandning av Strapping Young Lad möter Soilwork möter en argare Günther And The Sunshine Girls. Att ingen tänkt på detta tidigare? Är detta den nya vågen?

Årets brutalaste/monotona

Hatesphere tar lätt hem den kategorin med Serpent Smiles And Killer Eyes men det är bara för att varken Hatebreed eller Cataract släppt något i år. Synd bara på det förstnämnda bandets otaliga medlemsavhopp, nu senast sångaren. Däri låg mycket av bandets råhet.

Årets blasfemiska

Dimmu Borgir må vara rumsrena och mer kommersiella än tidigare. Så länge bandet fortsätter att släppa skivor om anti-religion och göra det så bra som på In Sorte Diaboli, kommer norska Hem & Skola motarbeta detta. Att trycka texterna uppochner och spegelvända är klockrent. Att sedan skicka med en spegel som medföljande accessoar bidrar bara till blasfemin.

Årets norska/bögigaste

Turbonegros Retox går på högvarv på jobbet och de homoerotiska norrmännen har fått mig att börja tvivla på min sexuella läggning. Vem vill inte ha manligt umgänge till låtar såsom ”I wanna come”, ”Hot & Filthy”, ”Stroke The Shaft”, ”No, I’m, Alpha Male” och ”You Must Bleed/All Night Long”?

Årets australiensiska

Det är få australiensiska metalband som kan skryta med att bli kända utanför känguruhagen. Parkway Drive är undantaget. Deras blandning av metal och hardcore är grymt bra! Att ha John McClanes klassiska citat från Die Hard-filmerna är bara för ballt. Yippie kay-hey motherfucker!

Årets festival/konsert

Ok, jag är ingen festivalmänniska, det erkänner jag men både Roskilde och Hultsfred var en besvikelse. Den danska festivalen regnade bort samtidigt som svenskarna tydligen hade svårt att locka folk till sin egna motsvarighet. Istället omnämner jag Metaltown till årets festival. Så många stora akter och tur med vädret gjorde detta till en minnesvärd tillställning för undertecknad. Skulle jag någonsin börja glömma hur jag bra jag mådde när mina förebilder i Machine Head, Mastodon och Slayer spelade har jag över 500 bilder som kan påminna mig om den 12 timmar långa lyckan lördagen den 30 juni 2007!