the paper, the pen, my eyes

Redan som liten förstod jag att jag inte var som de andra pojkarna. När de alla andra barnen tittade på ”Krambjörnarna” och ”Alla Barnen I Bullerbyn” satte jag på MTV och kollade in de senaste hårdrocksvideorna; då hårdrock fortfarande var det dominanta innan den kvinnoförnedrande hip-hopen kom till. Det var det mörka som lockade mig.

Jag var skräckslagen med samtidigt hänförd av ormarna i Metallicas ”Enter Sandman”. Jag kunde inte förstå hur tung Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit” var och den gamla gubben som städar i videon fick mig alltid att rysa till lite extra. Det som ändå tog priset var Guns & Roses ”You Could Be Mine”. Vid nio års ålder var ”Terminator 2” min favoritfilm och denna låt soundtracket till min barndom.

Jag tyckte att alla andra tittade på något fjantigt barnprogram. Jag gillade att se fotsoldater få stryk av fyra muterade sköldpaddor med en äcklig fäbless för pizza samtidigt som stora robotar krigade mot ännu större och ondskefullare robotar. Jag sprang omkring på gården och ville leka krig. Jag kunde hitta på olika ljud för pistoler och maskingevär. Jag ville alltid vara krigsledaren samtidigt som de andra ungarna på gården fick nöja sig med att vara vanliga soldater.

Jag bestämde alltid.

Som liten älskade jag våld och det skadade mig aldrig. Även idag känner jag mig som en liten pojke när jag kör över människor i datorspelet ”Grand Theft Auto 3” bara för nöjes skull eller försöker göra utstuderade hopp på motorcykeln och kapa så många människor som möjligt. Det roligaste är ändå att plocka upp horor på gatorna i min Ferrari och åka iväg till en romantisk plats vid stranden. Jag betalar för lite interaktivt samlag bara för att sedan avrätta denna prostituerade kvinna - bestående av ettor och nollor - med ett brännbollsträ i bakhuvet och sno tillbaka pengarna.

Å andra sidan har jag alltid kunnat urskilja på dikt och verklighet.