the paper, the pen, my eyes

Idag är jag på riktigt dåligt humör. Det kan med största sannolikhet härledas till det faktum att jag inte sovit en blund inatt. Det är så olidligt varmt i Sydney sen några dagar tillbaka. Sluta klaga, tänker ni men detta är ingen sån här "åh-det-är-så-blaskigt-och-kallt-i-Sverige-jag-önskar-jag-kunde-byta-ut-det-mot-en-billig-sista-minuten-resa-till-solen-hos-Apollo"-värme.

Det är mer en värme som skulle kunna fälla vilken luttrad elefant som helst.

Det jobbiga är att det inte finns någonstans att ta vägen. Australiensarna är inte direkt världsbäst på att isolera sina lägenheter så addera ytterligare 10 grader inomhus till den redan 35-gradiga värmen utanför. Jag svettas ur ögonen och jag kan inte ens äta med armbågarna på bordet eftersom de är så blöta att de halkar ner hela tiden. Att röra sig inomhus är synonymt med en kraftansträngning liknandes ett maratonlopp med blyvikter på månen.

Inatt fick jag riktig panik. Den rostiga fläkten processerar redan gammal luft och gör mig allergisk mot allt damm som flyger omkring och på morgonen vaknade jag med en rejäl förkylning. Att sova i soffan i vardagsrummet med ett korsdrag från öppna fönster påverkar negativt även i ett land som Australien.

Bäst just nu, utan tvekan!

På sistone känner jag mig väldigt ambivalent gällande de flesta beslut i mitt liv, vare sig de är triviala eller inte. Jag har till och med börjat vela på morgonen när jag ska välja garderob för dagen. Det är väldigt olikt mig eftersom jag aldrig haft svårt för att fatta beslut. Samtidigt tror jag att det kan vara resultatet av den australiensiska mentaliteten; ingen bryr sig nämnvärt om något och man tar saker som de kommer. Visst, det finns en charm i detta och ärligt talat var det lite det jag eftersökte när jag åkte tvärs över jordklotet – att bara släppa kontrollen över saker och ting och låta dem reda ut sig själva. Komma bort från allt vad rutiner heter.

Med facit i hand är det inte så i dagsläget. Rutinen är mer påtaglig än någonsin tidigare och faktum är att jag för första gången i mitt liv erkänner den som en konstant i min vardag. Att jobba heltid på Rip Curl var i mångas ögon, speciellt mina, rätt soft och kanske till och med ”glamoröst” jämfört med de flesta 9-5 jobb i Sverige. Till en början var det även så. Däremot flyter dagarna in i varandra nu och inget nämnvärt händer. Planen att jobba ett tag i Sydney för att sedan resa vidare blev aldrig av. Till mina medresenärers förtret har de insett att ekonomin inte tillåter några extravaganta excesser. Själv? Jag har tillräckligt med pengar för att göra landet precis som jag skulle vilja. Däremot har min äventyrslusta minskat markant efter Fiji. Jag ville se något tropiskt och jag ångrar inte den resan men på något sätt tycker jag nu devisen ”same shit, different name” passar in på min situation.

Inom en rätt snar framtid kommer gänget splittras. Sofia åker hem tidigare än planerat. Kristoffer jobbar ett tag till innan hans brorsa kommer ner och de väljer att göra guldkusten tillsammans. Marie börjar sin utbildning inom tre veckor.

Ovissheten börjar tära på oss alla. Mina livsfilosofier har ställts på sin kant och det flyktiga livet jag ville leva är något som nu vill byta mot lite mer stadga. Fast jag kan ha fel. Känslorna är ombytliga för varje timme som går. Frågar folk mig, svarar jag att jag kommer hem någon gång mellan maj och augusti, med en resa uppför kusten som sista utflykt. Men vad vet jag egentligen? Sist när vi var ute och åt kunde jag inte ens bestämma mig vad jag ville ha på mina pannkakor.

Det slutade med att jag åt dem torra med socker på.

Bättre sent än aldrig. Min recension av José Gonzalez finns att läsa här.

Idag, den 26 januari är det Australia Day, australiensarnas nationaldag. Denna dag på året är större än nyår, ja nästan livet självt. Jag vaknade imorrse av att militärens F15 plan flög över taket och gjorde olika tricks i diverse konstellationer. Harbour Bridge var full av människor och dagen kommer firas in på småtimmarna. Tydligen blir australiensarna som tokiga denna dag. Springer omkring berusade på stan och med flaggor målade i ansiktet.

Ungefär som norrmännen. 

Vi tänkte börja lite försiktigare med att grilla hos en vän som bor i King’s Cross för att sedan gå ut. Vädret är närmare 30 grader, strålande solsken och på något sätt känns det som en riktigt fin svensk sommardag. Ibland önskar jag att vi hade samma tradition i Sverige.

Det känns inte lika häftigt och livat med en kung som hållet ett tradigt tal.

Ibland brukar jag fråga mig själv: "När ska du sluta ha häng på byxorna?"

Sen inser jag att jag inte vet svaret på frågan.

Jag vill helt enkelt inte växa upp än.

Jag har alltid - ända sedan barnsben - velat flyga. Alltså, bara så där utan några som helt tekniska prylar eller en mantel. Bara sträcka på armarna och lyfta. Lämna det stressade storstadslivet i sitt lilla näste och sväva bland molnen.

Ibland går jag ut på lunchen på jobbet och sätter mig i Circual Quay och höjer blicken till skyarna. Stressade människor passerar mig förbi och busslaster med asiatiska turister gör sina små pit stops för att fotografera så mycket som möjligt på kortast tid. Jag struntar i dem. Istället fokuserar jag min blick på en speciell punkt på himlavalvet som fångat min uppmärksamhet. Jag låtsas att jag är där. Jag ligger på en kudde av moln och oavsett vädret nere på marken har jag strålande solsken som värmer mitt ansikte. Efter ett tag känner jag mig rastlös och flyger vidare till nästa moln. Precis innan jag landar tar jag sats, flyger så högt upp i stratosfären som jag kan och dyker sen ner mot civilisationen i ultrafart bara för att bromsa in i sista stund och plana ut landningen i en enda mjuk rörelse.

Sen går jag in och fortsätter jobba.

En klassiker.

By the turnstile beckons a damsel fair
The face of Melinda neath blackened hair
No joy would flicker in her eyes
Brooding sadness came to a rise

Words would falter to atone
Failure had passed the stepping stone
She had sworn her vows to another
This is when no-one will bother

And conceded pain in crumbling mirth
A harlot of God upon the earth
Found where she sacrificed her ways
That hollow love in her face

Still I plotted to have her back
The contentment that would fill the crack
My soul released a fluttering sigh
This day fell, the darkness nigh

I took her by the hand to say
All faith forever has been washed away
I returned for you in great dismay
Come with me, far away to stay

Endlessly gazing in nocturnal prime
She spoke of her vices and broke the rhyme
But baffled herself with the final line
My promise is made but my heart is thine

Dags för en liten uppdatering. En liten summering av 2007 i musikväg och i form av topplistor kan finnas på Rockharder Reviews och på Werock.

Är ni intresserade av lite bilder från Fiji finns dessa att beskåda här och här.  

Jag läser Aftonbladets nyhet idag om Corey och hans eskapader när han hade FF hos sig. Det lustiga är att att detta är ingen nyhet längre, utan hände för över två veckor sedan. Killen har blivit åtalad för barnporrbrott och hans föräldrar trycker på en lista med åtalspunkter de vill att han ska åläggas för.

Alla småtjejerna älskar honom och han har blivit en stjärna över en natt. Det är lätt att se att han är en liten snorunge som inte kan tänka längre än sin pitt. Hans "15 minutes of fame" är över och de flesta har börjat glömma bort honom.

Hans straff är inte hårt nog men jag hånskrattar åt tönten.

Sedan jag kom hem från Fiji förra veckan har det spöregnat oavbrutet i Sydney.

Detta är ingen sommar.

Det är ett helvete men givetvis är de australiensiska bönderna överlyckliga!

Inte jag eftersom mina jävla paraplyn går sönder i blåsten när jag korsar Harbour Bridge…

Kuken!

Min resa till Fiji och dess öar är nu slut och det är med blandade känslor jag är tillbaka i Sydney och rutinen på Rip Curl. Det har varit avkopplande och rogivande att vara borta ifrån det moderna samhället.

Avsikten var att komma ifrån vardagen och få mer perspektiv på tillvaron och Fiji var rätt plats för detta. Även om jag snabbt blev rastlös, känner jag nu när jag är hemma att det var riktigt skönt att vara ensam, även om jag inte åkte själv. Jag behövde det då och jag behöver det fortfarande kan jag känna. Jag ville göra något för mig själv vilket jag också gjorde till slut.

Resan började med vi landar i Nadi häftigt försenade och med små tekniska problem på planet bara för att mötas av en luftfuktighet jag aldrig någonsin tidigare känt. Vi blir transporterade till Nadi Bay Hotel av män i kjolar. Männen bär tydligen någon form av kjol som nationaldräkt.

Vi stiger upp 06.30 på onsdagen för att transporteras till hamnen där katamaran som ska ta oss ifrån fastlandet till Yasawa Islands avgår. Denna resa hela vägen upp till de nordligaste av öarna tar cirka 4,5 timme. 13.00 stiger vi iland på vår första ö, Coral View, den enda ön med någorlunda teknologisk utveckling. Här stannar vi i två dagar och dessa spenderas mest genom att slappa i hängmattan, sola på stranden, snorkla och fiska. Vid det här laget är vi omedvetna om att de flesta av dagarna kommer att se ut som dessa, vilket var en bidragande faktor till vår rastlöshet.

Andra dagen åker vi taxibåt ut till några undervattensgrottor och simmar i tunnlar och trånga passager. Riktigt häftigt och läskigt på sina håll. Råkade du ta fel tunnel var du mer eller mindre körd. Lyckligtvis hade vi guider som visade vägen. Vi åkte även ut på eftermiddagen och fiskade med lokalbefolkningen vilket i slutändan visade sig vara riktigt trist eftersom vi kom hem tomhänta.

Den tredje dagen var vädret lite sämre. Det ska påpekas att vi hade riktigt tur med det annars. På fastlandet regnade det hela veckan samtidigt som de tropiska stormarna var oss hack i häl hela tiden. Vid lunchtid gick vi ombord på Wanna Taki Cruise Ship. En lite mindre katamaran som vi bodde på under ett dygn. Vi roade oss med att hoppa ifrån båten, fiska, snorkla ännu mera och kolla film på kvällen.

Vår andra ö, Waya Lai Lai Ecohaven, var mycket större än det första och hade en riktig lokalbefolkning. Här fanns det lite mer aktiviteter och bland allt volleybollspelande anordnades även en Summit Walk, en promenad uppför öns enda berg på morgonen för att kolla in den vackra uppstigande solen.

På söndagen var det en helig dag och inga aktiviteter anordnades överhuvudtaget. Jag spenderade min dag i hängmattan från halv åtta på morgonen till sex på eftermiddagen, mestadels sovandes och med musik i öronen.

Måndagen var den händelserikaste och mest adrenalinstinna dagen av de alla. Det var här som vi fick snorkla bland hajar. Som mest var jag omgiven av fyra white tipped reef sharks. Det kan tilläggas att man inte är så kaxig av att bli inringad av 2,5 meter långa rovdjur. Till saken hör att det inte blev bättre när lokalbefolkningen skulle imponera på oss genom att dra dem i fenorna och försöka vända på bestarna. Efter en halvtimme i vattnet tittade Marcus och jag på varandra och signalerade att det är nog bäst att vi går upp ur vattnet och ombord motorbåten.

Efter detta åkte vi till South Sea Island, en liten sandö med en minimal kvadratyta. Det tog cirka fem minuter att gå runt hela ön. Här snorklade vi ännu en gång och blev totalt överraskade när ännu en haj simmade förbi oss. Totalt ovetandes om att den var där under hela tiden vi kollade in korallreven.

Sista dagen innan vi åkte tillbaka till hotellet spenderades på en skabbig segelbåt vid namn Sea Spray. Vi hade öppen bar och grill ombord segelbåten. Jag rekommenderar inte fijiansk öl, smakar bara blaskigt. Vi åkte även omkring till diverse öar, bland annat den ön som Tom Hanks spelade in Cast Away på och som ligger på Burning West-sidan. Den sida av Fiji där det oftast bara är stekande sol.

Allt som allt spenderades sex dagar och sju nätter, utforskandes stora delar av Fiji eller liggandes i hängmattan. Har nästan fått liggsår.

Nu väntar sju dagars arbete istället.

Suck.

Hängmattan var inte så illa ändå.

Bula!

Det änns gott att vara tillbaka i sitt "pseudo-hem" i Sydney.

Jag återkommer inom kort med en full redogörelse!

Vinaka!

Eftersom jag befinner mig på Coral View, den enda ön som faktiskt är lite teknologiskt utvecklad kunde jag inte hålla mig från att uppdatera bloggen.

Det är andra dagen på var resa och idag har vi haft fullt upp, även fast det bara är lunchtid. Vi bor i små hyddor precis vid stranden och det är just så exotiskt som den sedvanliga broschyren eller Martin Timell vill göra gällande i Närr & Fjärran. Med andra ord; man vaknar och hoppar i vattnet direkt och ligger på stranden hela tiden.

Marcus och jag gick upp 06.30 imorrse för att snorkla. Tydligen ska det vara bästa tidpunkten på dygnet. Vi simmade i ett av reven utanför ön och såg ungefär alla fiskar som finns med i filmen "Hitta Nemo".

Efter detta åkte vi ut till några undervattensgrottor och simmade i mörka passager under vattnet. Smått läskigt men en riktigt häftig upplevelse. Härnäst väntar några timmars fiske med urinvånarna.

Imorrn blir det dykning bland hajar och chill i hammocken.