the paper, the pen, my eyes

På sistone känner jag mig väldigt ambivalent gällande de flesta beslut i mitt liv, vare sig de är triviala eller inte. Jag har till och med börjat vela på morgonen när jag ska välja garderob för dagen. Det är väldigt olikt mig eftersom jag aldrig haft svårt för att fatta beslut. Samtidigt tror jag att det kan vara resultatet av den australiensiska mentaliteten; ingen bryr sig nämnvärt om något och man tar saker som de kommer. Visst, det finns en charm i detta och ärligt talat var det lite det jag eftersökte när jag åkte tvärs över jordklotet – att bara släppa kontrollen över saker och ting och låta dem reda ut sig själva. Komma bort från allt vad rutiner heter.

Med facit i hand är det inte så i dagsläget. Rutinen är mer påtaglig än någonsin tidigare och faktum är att jag för första gången i mitt liv erkänner den som en konstant i min vardag. Att jobba heltid på Rip Curl var i mångas ögon, speciellt mina, rätt soft och kanske till och med ”glamoröst” jämfört med de flesta 9-5 jobb i Sverige. Till en början var det även så. Däremot flyter dagarna in i varandra nu och inget nämnvärt händer. Planen att jobba ett tag i Sydney för att sedan resa vidare blev aldrig av. Till mina medresenärers förtret har de insett att ekonomin inte tillåter några extravaganta excesser. Själv? Jag har tillräckligt med pengar för att göra landet precis som jag skulle vilja. Däremot har min äventyrslusta minskat markant efter Fiji. Jag ville se något tropiskt och jag ångrar inte den resan men på något sätt tycker jag nu devisen ”same shit, different name” passar in på min situation.

Inom en rätt snar framtid kommer gänget splittras. Sofia åker hem tidigare än planerat. Kristoffer jobbar ett tag till innan hans brorsa kommer ner och de väljer att göra guldkusten tillsammans. Marie börjar sin utbildning inom tre veckor.

Ovissheten börjar tära på oss alla. Mina livsfilosofier har ställts på sin kant och det flyktiga livet jag ville leva är något som nu vill byta mot lite mer stadga. Fast jag kan ha fel. Känslorna är ombytliga för varje timme som går. Frågar folk mig, svarar jag att jag kommer hem någon gång mellan maj och augusti, med en resa uppför kusten som sista utflykt. Men vad vet jag egentligen? Sist när vi var ute och åt kunde jag inte ens bestämma mig vad jag ville ha på mina pannkakor.

Det slutade med att jag åt dem torra med socker på.