the paper, the pen, my eyes

"Watershed"

01. Coil
02. Heir Apparent
03. The Lotus Eater
04. Burden
05. Porcelain Heart
06. Hessian Peel
07. Hex Omega

Vad tycks? 

Kanske dags att länka till min arbetsblogg. Länken hittar ni till höger i listan.

Just nu sitter jag med ambivalenta känslor kring In Flames nionde fullängdare "A Sense Of Purpose". Ni hittar en kort förhandstitt på samma sida.  

Äntligen fick jag lite tid för mig själv att lyssna in mig på min milslånga lista av ny musik! Just nu spisar jag senaste In Flames och även om jag bara hört några få spår kan jag säga att "The Chosen Pessimist" är en klockren dänga! Men oj vad den påminner mig om det norrländska vemodet i Khoma!

Bäst just nu:

Kingdom Of Sorrow - S/t
The Dillinger Escape Plan - Ire Works
Mary Beats Jane - Locust

Sitter just nu i min kompis lägenhet på Kungsholmen under tiden han jobbar och röjer på Guitar Hero 3. Äntligen kan jag själv få spela In Flames - Take This Life!

Nu finns en rykande färsk recension av walesiska Bullet For My Valentine uppe.

Precis som rubriken förtäljer, har detta falkenbergska band börjat blogga på Werock. Ni finner studiebloggen här.

"Knock, knock"

"Who’s there?"

"It’s reality checkin’ up on ya laddy" 

Frånsett faktumet att det känns som om jag druckit dålig polsk potatisvodka i en vecka och har nu världens fetaste baksmälla från flygresan är tillvaron helt ok. Mitt bagage kom ikväll och jag kan äntligen sätta på mig ordentliga kläder och sluta springa omkring i surfshorts och linnen som jag gjort nu i två dagar.

Däremot känns allt fortfarande absurt. Bara själva grejen att komma från 30 grader och sol till -2 och snöblask gör ju inte saken bättre. Saknar Sydney och alla som hör till emellanåt när tankarna fäster sig i huvudet. Logiskt sett är det ju inte konstigt att jag fortfarande är rätt groggy. Undrar hur det blir när tillvaron blir normal? Oroar mig kanske lite i onödan just nu.

Äntligen kan jag börja beta av listan på all musik jag velat lyssna på. Under dagen har det spisats både nya Meshuggah, Bullet For My Valentine, The Dillinger Escape Plan, Kingdom Of Sorrow, Serj Tankian och Cavalera Conspiracy.

Och mer är på gång! 

Jag loggar in på Facebook, klickar mig vidare till Profile och Relationships. Väljer "Cancel relationship" och vips, på en sekund raderas mitt förflutna.

Om allt ändå vore så enkelt.

Bara en knapptryckning ifrån allt. 

Under min resa från Sydney fram till dörren hemma hos mina föräldrar lyssnade jag på detta (i ordning):

High On Fire - Death Is This Communion
Mustasch - Latest Version Of The Truth
Machine Head - The Blackening
Metallica - Master Of Puppets
Soilwork - Stabbing The Drama
Dimension Zero - He Who Shall Not Bleed
Iron Maiden - A Matter Of Life And Death
In Flames - The Mirror’s Truth EP
Looptroop - The Struggle Continues
Tool - 10,000 Days
Dark Tranquillity - Damage Done
Watain - Sworn To The Dark
Cataract - With Triumph Comes Loss
Qüeenrÿche - Operation Mindcrime
Mnemic - Passenger
Dimmu Borgir - Death Cult Armageddon
System Of A Down - Mesmerize/Hypnotize

En salig blandning men något som gjorde helvetesresan lite mer bekväm. 

Sitter på flygplatsen i Hong Kong nu och väntar på flyget till London. Givetvis skulle det vara försenat med tre timmar så jag har lite dötid här. Som tur är påverkas inte min förbindelse med Stockholm utan jag beräknar fortfarande vara på Arlanda på tisdag förmiddag, åtskilliga tidszoner senare.

Passade samtidigt på att köpa lite utrustning för mina framtida karriär. Det blev en Canon EOS 400D, många hundralappar billigare än i Sverige. Dock så medföljde det ett standardobjektiv så jag får införskaffa mig ett bättre när jag väl kommer hem.

Just nu spisar jag Iron Maiden - A Matter Of Life And Death och försöker att inte bli sentimental, något jag är expert på. Det kändes oerhört tungt att lämna Sydney imorrse. Däremot såg jag till att rensa iPoden från lugn och känslosam musik och har nu mer eller mindre bara lyssnat på rens och döds. Det fungerar förvånansvärt bra. Tankarna glider inte nedför den banan som de så gärna vill.

Ju mer jag tänker på det desto skönare kändes det att säga upp sig från Rip Curl. Det var så mycket skit på gång mot slutet. Drömmen som den såg ut i början när alla butikschefer surfade och festade har sedan länge varit splittrad och istället utbytt mot ren fascism. Jag bidrog med något som verkade vara början på en flykt från företaget. Eller egentligen började det med att chefen och tillika min kompis James fick sparken från huvudbutiken. Efter detta gick jag och resten verkar hänga på. Snart står de där ensamma.

Med skägget i brevlådan för att använda ett gammalt uttryck.

Jag bara skrattar åt eländet och får återigen min teori om hierarkiska, profithungrande företag och hur de behandlar sin arbetskraft bekfräftad.

Jävla helvete, inte ens ett tack fick man för allt man gjorde.

Men jag är inte bitter. Tack för erfarenheten! 

Nu känner jag att jag gärna hade stannat kvar i landet även om jag var färdig med just Sydney. Samtidigt ville jag inte åka runt ensam.

Jag vill dela dessa minnen med någon.

Just därför har jag bestämt mig för att åka tillbaka någon gång inom en snar framtid som turist istället. Alla kan vara turist, det är svårare att få jobb, boende och bli en integrerad del av samhället.

Just det är jag stolt över att jag åstadkom. 

Kom nyss hem från utekvällen. Vissa dök upp, andra inte. Kändes rätt tungt att säga hejdå till många vänner. Men så är det alltid. Man lovar varandra att man ska hålla kontakten via mail, Facebook, MSN, MySpace, osv.

Det funkar i en vecka, sen återgår alla till sina vanliga liv.

Det bara är så.

Jovisst, klart jag känner mig lite nere ikväll.

Det har jag all rätt att göra.

Ikväll blir det en sista och avslutande fest för oss som jobbar på Rip Curl och väljer att lämna landet. Carina, en tjejkompis som jag lärt känna, och jag har anordnat en pubkväll på The Cruise Bar.

På söndag, beroende på nykterhetsgrad, tänkte jag åka till Bondi en sista gång och steka i solen och kanske kika in marknaden. På måndag bär det av till flygplatsen och Sverige. Kristoffer stannar i två månader till och Marie i minst ett halvår beroende på hennes studier.

När jag tänker tillbaka känns det sjukt hur fort tiden har gått. Fem månader har passerat blixtsnabbt och ibland känns det som om jag inte ens hunnit blinka.

Men roligt har det varit.

Nu är det dags att komma hem och ta tag i livet i Sverige. Sommaren är fullbokad med festivaler och annat skoj så jag kommer nog att kunna underhålla mig. Tonvis med intervjuer, reportage och recensioner kommer att vänta på mig.

Dags att få lite rutin på saker och ting.

Har sprungit omkring på diverse skattekontor i Sydney för att försöka få tillbaka skatten på det jag tjänat under min vistelse i Australien samt föra över alla pengarna från mitt australiensiska konto till det svenska. Smått byråkratiskt men det går förvånansvärt smidigt ändå. De sista papprena ska in idag och sen ska det mer eller mindre vara klart.

Ja, förutom en väntan på 8 veckor innan pengarna kommer.

Men det blir en trevlig överraskning.

Som min vän Claes-Christian brukar säga: "Den som väntar på något gott…"