Jag tackar gårdagens fria bar för att ha kurerat mig.
Jag trodde inte det var möjligt men detta är andra gången på raken jag super bort en förkylning och hög feber.
Slutsatsen: all C-vitamin och Naturapotekets verkningslösa kurer som jag stoppat i mig under veckan fungerar inte.
Öl is the way to go.
Fortfarande febrig men hemkommen från Bandit Rock Awards.
Fuck you fri bar, detta skulle bli en lugn kväll!
Intervjun med Shinedown gick riktigt bra. Får ta och revidera mina åsikter om bandet efter snacket med killarna och att ha sett dem live. Amerikanerna var kvällens behållning på en annars så medioker gala. Min fotograf Marcus lyckades deala till sig en signerad gura och ett backstagepass som gäller överallt i hela världen 2009 mot sin surfklocka med gitarristen Zack.
Annars var det en rätt trivial gala och mina intryck är för många för att dela med mig ikväll. Jag kommer skriva ihop en krönika inom den närmsta tiden.
Låt oss säga så här; det var inte så kontroversiellt som hårdrocken ska vara.
Tycker jag.
Det kändes som en smått hårdare variant av Grammisgalan.
Ryggdunkningar i all ära.
Men att se Anders Fridén och Daniel Svensson dyngraka vid baren var hårdrock om inget annat!
Nu är inte jag den personlighetstypen som gömmer mig under ett täcke och hänger mig åt patetisk självömkan när jag blir sjuk men att behöva slita som jag gjort denna vecka tär bra på en och ger mig rätt att klaga. Försöker bäst i att ignorera kroppens signaler på en annalkande sjukdom med diverse barndomsindoktrinerade kurer som jag egentligen vet inte funkar.
Grönt te? Dricker hellre urin.
Äta mycket frukt? Kebab funkar säkert lika bra.
Min egen kur idag bestod av en oversizad Red Bull med C-vitamin, extrakt av röd solhatt och en 200 grams chockladruta.
Jävlar i min lilla låda vad snabb jag blev!
Boosten har nått sin klimax nu och med en sista kraftansträngning försöker jag revidera mina frågor inför intervjun med Shinedown i morgon. Har även ansökt om ackreditering till Bandit Rock Awards och om det går vägen följer en rapport därifrån.
Kan någon förresten förklara storheten med Shinedown? Över sex miljoner sålda album och varenda singel amerikanerna släppt har legat på topplistorna. Jag tycker det är en grå amerikansk radiovänlig massa av musik.
Shinedown är Nickleback är Three Doors Down är Staind är Theory Of A Dead Man.
Bra så.
Oprovocerande och precis så där lagom innanför ramarna för vad som är tillåtet i USA om man vill vara farlig utan att sticka ut.
Fick precis lära mig att det är olagligt att streama musik. Film & musikbloggen har varit tvungen att sluta upp med det. Synd för att det var ett uppfriskande tillslag till skivtipsen. Även Metalvideo har stängt ner sin site på obestämd tid på grund av oklarigheter med rättigheterna för att ladda upp YouTube-klipp.
Detta börjar ta löjliga proportioner.
Ett i raden av band jag har en ambivalent inställning till men det är bra tåga i den här låten. Videon kommer från den nya pretentiösa blandfärsen "Shogun".
Kan måhända redan vara världens grymmaste omslag.
Det danska melodiösa meckmetalbandet Mnemic (förkortning för det töntiga namnet "Mainly Neurotic Energy Modifying Instant Creation") bekantade jag mig med för första gången vintern 2004. Då med sångaren med det fantastiska namnet Michael Bøgballe (erkänn att du precis fnissade) och släppet "The Audio Injected Soul". Sedan dess har bandet fått stå i periferin. Jag brukar sporadiskt kolla upp vad som händer med grabbarna.
Efter ovannämnda släpp hade bandet lite strul med vem som skulle ta hand om jobbet bakom micken eftersom Michael valde att koncentrera sig på sin nyfödda son. Samtidigt började mitt intresse svalna och efter några tunga värvningar (bl a fick Tony Jelencovich från Transport League, M-A-N sättas på prov) som aldrig blev permanenta, fick Guillaume Bideau från franska Scarve äran på plattan "Passenger". Musiken blev mer komplex och lutade mer åt Messhuggahs meckiga och tekniska metal men fortfarande med lika mycket melodier. Skivan är svagare och faktum är att Bøgballes röst passade bandet bättre. Något även bandet måste ha tyckt eftersom de frågade om han ville komma tillbaka innan fransmannen värvades.
"The Audio Injected Soul" får mig att minnas tillbaka på den kalla vintern 04/05 och värmer mig med sentimentalt värde. Musiken är tydligt influerad av Soilwork om än med lite dansk originalitet.
Visste du att låten nedan är inspelad med 3D-ljud på albumet och du får surround i vanliga hörlurar?
DeathboxUttrycket white trash har fått en helt ny innebörd efter helgen.
Det är något tragiskt och depraverande med en Finlandskryssning. Låginkomstsvensson åker iväg för ett billigt nöje och svinar sig igenom 24 timmar på en stor jolle och sjunger karaoke.
De sju dödssynderna blir påtagliga under ett evenemang som detta.
Girighet
Logiken bland Tax Free shopens konsumenter är otroligt korkad. Stiga ombord med tomma hockeytrunkar och inhandla så mycket som möjligt för att man faktiskt kan till den grad att man inte vet hur man ska transportera sig hem med sitt inköp.
Det är något otroligt skevt med svenskarnas inställning till alkohol.
Frosseri
Betala 200 kr och ät så mycket du vill på buffén. Någonstans sitter Satan och skrattar åt att människorna vältrar sig i den femte dödssynden.
Vällust
I ren desperation, ragga på allt med allt som har östrogen och knulla det för att det är en aktivitet förbehållen en kryssning som denna.
Lättja
Kryssning är en fristad för juvenilt beteende bland vuxna människor och inställningen att man även dagen efter måste supa ner sig till total apati innan man går iland är sjuklig.
Följaktligen kryssade jag bland äckligt feta Biker-finnar och ABB-svenskar och hörsammade deras otroligt intelligenta konversationer om hissar hela söndagen samtidigt som jag försökte vifta bort stanken av urin, avslagen öl och rapar som kom min väg. Vart jag än vände blicken såg jag familjer som ger intrycket av att gå på socialbidrag, lågutbildade ryssar och ukrainare som försöker ge sken av att vara rika med guldklockor, halsband och t-shirtar med stora Dolce & Gabbana tryck över bröstet.
Det är inte lite så att man får en bitter eftersmak och undrar vart mänskligheten är på väg. Jag såg då inget hopp för människan under detta dygn.
Det borde förresten vara dödsstraff på värdelösa coverband som gör pinsamma tolkningar av Paradise City eller massakrerar Fear Of The Dark.
Dödsstraff, I say!
Nu åker jag på kryssning.
Om människorna bakom sörjan "Färjan" fångar mig på bild kommer jag börja stämma folk.
Så det sjunger om det.
Om vi bortser från faktumet att en bekant till mig ligger med Sveriges mest överskattade man och att jag träffat på honom två gånger; en gång ätandes en morot på Skånegatan och senast igår, kryssandes onykter över Folkkungagatan, är det dags för lite musikrelaterade nyheter.
På Rockfoto hittar ni en ny intervju med Soilwork. Betydligt kortare än den jag gjorde i september 2007 men inte desto mindre intressant. Helsingborgarna kan ha gjort förra årets nästbästa spelning på Debaser och min recension finns här. Närmast väntar en transkribering av snacket med Opeth som jag hade i mitten av december. Till och med tant Agda gillade deras gig.
De arbeten som ligger i startgroparna är en intervju med det amerikanska dussinradiorockbandet Shinedown nästa fredag. Försöker även få till intervjuer med de betydligt mer intressanta akterna i Deathstars och Burst. De sistnämnda fick en hedersvärd fjärdeplats på min lista över förra årets bästa album.
På länkningsfronten har Isabelle Ståhl ny bloggadress samt att jag påbörjat ett samarbete med Metalvideo. Allt detta hittar ni till höger.
Extra, extra!
This just in:
Min kompis kompis ligger med Mikael Persbrandt!
Idag har allting gått i slowmotion.
Tur att dessa grabbar finns och kan få igång en lite.
Magiskt!
Den 29/1 är det International Blastbeat Celebration Day.
"A blastbeat is a kind of very, very rapid repeat hitting of the drums, usually in excess of 180bpms, so it sounds kind of like an apocalyptic typing pool," explains Hoare. "Most people associate it with NAPALM DEATH and EXTREME NOISE TERROR, because there was that period when John Peel was playing them a lot in the late ’80s and NAPALM DEATH’s drummer Mick Harris came up with the name, but blastbeats crop up in some of the strangest places."
Hela artikeln hittar du här.
I mångas ögon en bespottad genre. Men är den så vedervärdig som många vill göra den? Min åsikt är att denna "nya" genre kombinerar två av de bästa världarna; metal och hardcore. Där hardcore oftast går bett med simpel riffstruktur, singelgitarr med klenare ljud, singel bastrumma eller för "punkig" sång, får jag precis det motsatta när dessa två stilar blandas. Metalcore frambringar ett fetare gitarrljud och en aggressivare tyngd med dubbla baskaggar, tyngre röst och gitarrsolon.
Det verkar vara svårt för folk att kategorisera vilken musik som hör hemma i metalcore. Allt nytt som kommer idag och som oftast består av skriksång varvad med rena refränger och som sjungs av unga band, sponsrade av något klädmärke och med semilångt hår i sidbena, verkar falla inom ramarna för metalcore. Bullet For My Valentine är ett band som fått ta mycket oförtjänt skit för sitt musikaliska ställningstagande. Men är det verkligen metalcore? Säg vad man vill om musiken men jag tycker de förvaltar arvet efter Iron Maiden bra och gör något eget genom att blanda in old school thrash. Sedan att jag har en ambivalent ställning till bandet och inte direkt talar öppet om att jag ändå diggar vissa av bandets låtar, låter jag vara osagt.
Heaven Shall Burn hamnar egentligen inte heller i denna kategori. De blåser oftast på i ultrasnabba hastigheter och sångarens röst lutar mer åt döds- eller blackmetalhållet. Det är bra musik men att hålla en sådan hastighet ett album igenom gör att det blir tröttsamt i längden. Deathcore kanske?
Australiensiska Parkway Drive körde mer hardcore i begynnelsen men är tydligt influerade av våra akter In Flames och Soilwork med poppiga gitarrer och atmosfäriska melodier.
Nej, dags att stå upp för sig och erkänna att metalcore faktiskt inte är så dåligt. Som sagt, det är en bra blandning av de två bästa genres. Däremot har jag vissa kriterier för dessa band; breakdowns eller gitarronani stör mig inte men jag tycker att den rena sången ska hållas borta, särskilt i refrängerna. Sången får inte heller vara för gäll utan jag föredrar mörk basröst, gärna något i paritet med döds. Growl eller grunts funkar fint även det. Musiken behöver inte nödvändigtvis vara catchy och texterna får gärna vara politiska eller samhällskritiska. Killswitch Engage är ett tydligt exempel på hur fel det kan göras.
Ett relativt nytt band som jag lyssnat mycket på sistone är August Burns Red. Visst, killarna ser ut som postermodeller för Carlings eller JC men musiken är grymt brutal. Vad spelar klädstilen för roll där? De visar att man kan ha schyssta jeans och en t-shirt och spela extrem musik utan att ha snedvridna åsikter eller se ut som om man bott isolerad i en grotta i norska Bergen.
August Burns Red
Carlingssäljare
The Eleventh Hour