the paper, the pen, my eyes

Har blivit ombedd att fota ett event för Smirnoff Ice i Värmland under helgen.

Kallingar? Check!

Multipla uppsättningar av minneskort, batterier och objektiv? Check!

Bingo Rimer-glasögon? Check!

Danko var lugn, harmonisk och tillbakadragen. Inte den personlighet du ser på scen.

Och han är nykterist.

…träffar jag denna herre.

Läser ni detta inlägg om Shinedown är det rätt tydligt hur jag kapade bandet vid fotknölarna. Motståndet höll i sig länge och jag var alltför trångsynt för att ge mig. Nu kryper jag till korset och bekänner att även jag fastnat för amerikanerna. Kanske inte så mycket för deras påstådda storhet, utan främst för deras uppriktighet och ödmjuka inställning till musiken och livet i samband med min intervju under Bandit Rock Awards.

Hoppas även att du, den inbitna hårdrockaren, ser förbi allt kommersiellt dravel, läser min intervju, lyssnar på bandets musik och sänker garden. Det tog mig ungefär tio genomlyssningar av senaste skapelsen "The Sound Of Madness". Ha i åtanke då att detta album är det mest kommersiellt gångbara jämfört med Shinedowns tidigare verk.

Att intervjua stora internationella band är som att förlora oskulden varje gång. De trevande minuterna innan samtalet äger rum är fyllda av positiv nervositet och pirr i kroppen. När intervjun är slutförd är jag utmattad och pulsen sjunker successivt ner till viloläge. Jag är nöjd och har ett fånigt leende på läpparna.

Enda skillnaden är att det inte är över på två minuter.

…intervjuar jag dessa herrar.

Lite ostigt, jag vet. Men det rör mig.

En blixtvisit i hemstaden senare. Trots den relativt korta distansen mellan Stockholm och Västerås var det bra längesedan jag var hemma. Jag hinner inte ens med hälften av det jag vill göra. Mitt liv finns i Stockholm nu.

Samma visa varje gång jag åker hem. Vattniga ögon från föräldrarna och jag ett uppassande av den förlorade sonen värdigt en kung.

Familjens svarta får. Han som hoppat av en högskoleutbildning sista kursen innan examen skulle tas. Han som flängt omkring i olika världsdelar i sökandet efter sig själv. Han som alltid blir villkorslöst älskad trots alla sömnlösa och nervösa nätter han åsamkat andra. Han som brytit sig ifrån för att leva ett eget liv där han själv får begå alla misstag och dra lärdom av dessa. Han som blint tror på det han gör, trots många dalar.

Det är så många jag alltid ska hinna träffa när jag är hemma att man får dela ut köpass. Ändå är det alltid någon som försummas.

Jag vill bara vara alla till lags.

Igår kväll när jag skildes åt från min äldsta systerson, efter att ha läst två godnattsagor för honom, sa han: "Tomasz, jag kommer sakna dig jättemycket".

Det högg till i bröstet och jag försökte blidka mitt redan dåliga samvete med att lova alla de roliga saker vi ska göra nästa gång vi ses.

Det var tungt att sätta sig på tåget idag.

Jag kände mig som en dålig människa.

Spenderade gårdagskvällen i mitt gamla pojkrum hos mina föräldrar med min vän K. Vi filosoferade och var allmänt bittra över egentliga trivialiteter. Efter att ha splittat en flaska Absolute Pear var huvudvärken och frustrationen påtaglig denna morgon.

Inte ens en timmes råbarkat energiutlopp på tennisbanan hjälpte.

Då slog det mig; hur trött jag är på att vakna upp på andras soffor, på golv eller i andras sängar, hos kompisar eller hos totala främlingar bara för att man haft ett svagt ögonblick och i behov av närhet.

Helg efter helg. Natt efter natt.

Att vakna bland pissljumma slattar i ölburkarna som irriterar luktsinnena och ger kväljningar. Att vakna upp i en trave Guitar Hero-gitarrer, som värst med en gitarr som letat sig upp i ett ställe där det är minst bekvämt.

Det slog mig hur gärna jag vill vakna upp med någon som betyder något för mig. 

Något djupare. Något varmare.

Att stridspitten Amor varit dyngrak och skjutit pilar till höger och vänster och inte kunnat sikta rätt en endaste gång. Att pilarna inte längre är röda och hjärtformade utan svarta, spetsiga och med miljoner små taggar som gör ännu mer ont när jag försöker dra ut dem ur mitt redan sargade hjärta.

Att mina misslyckanden, hur mycket lidande de än åsamkat mig, varit något jag måste gå igenom. Att mina murar är högre än tidigare och att jag nu ratar människor vid första intrycket.

Idag spelar inget av det jag håller högt någon roll. Inte mina värderingar, inte mina principer. Inget av det som gör mig till den individ jag är. Det får krigas bäst det vill. Människor i världen får dö, kapitalisterna får fortsätta profitera på fattiga. Samhällets orättvisor får fortgå. Peter Dolving får raljera bäst han vill. När jag annars spetsar öronen så orkar jag inte bry mig idag.

Pussycat Dolls får fortsätta spelas på radion och Linda Rosing får täcka varje löpsedel.

Jag vill bara vakna upp i sällskap av mänsklig värme.

Idag är jag sårbar. Murarna har raserats och vallgravarna är dränerade. Varsågoda och stig på.

Fan vad jag ogillar mig själv när jag blir så här blödig.

Har tagit några dagar ledigt för att vila ut hos mina föräldrar i Västerås. Det kan bli sparsmakat med djupare inlägg än detta under helgen, men håll till godo. Lite humor så så här i februari när genomsnittsvensken verkar ha svårt att vara glad för annat kan inte vara annat än upplyftande.

Samtal med 18-årig tjej från Kalmar på Bonden Bar på Söder tidigare ikväll:

"Vart ligger du politiskt?"

Jag sträcker ut vänsterarmen så långt jag förmår varpå hon svarar:

"Jaså, moderat?"

Ditt jävla såll.

Hade en diskussion med en vän igår om metal och intelligens. Slutsatsen vi kom fram till var att metalsnubbar inte direkt är de smartaste människorna på planeten. Givetvis finns det undantag men jag tror inte killarna Amon Amarth filosoferar över livet lika mycket som de gillar att dricka mjöd. Inget ont om bandet, de är duktiga. Men ni förstår vad jag menar.

I alla fall, jag blev utmanad genom att lista fem metalband som är smarta. Jag lyckades inte riktigt för de banden jag skrev ner var mer åt hardcore/punk-hållet men med metalinslag.

Instinktivt tänker jag på Dark Tranquillity. Stanne är en fantastisk textförfattare och killarna har dolda talanger vid sidan av; designar antingen omslag och hemsidor eller är pokerproffs. Opeth? Jag har lobbat för Misery Index, de verkar ha något på gång. Mastodon? Gör man sådan efterbliven musik som de gör och går på syra måste det vara ett tecken på djup intelligens. Inom black metal kanske det går att skönja lite smartare killar än Varg Vikernes?

Så, metal, vilken som; vilka fem band är smarta? Hjälp mig!

Just ja, jag får inte nämna Napalm Death eller The Haunted.

Fem helt suveräna skivor som vevas flitigt i det här hushållet.

Job For A Cowboy - Genesis
Misery Index - Traitors (se videon nedan)
Misery Index - Retaliate
Bloodbath - The Fathomless Mastery
Cannibal Corpse - Evisceration Plague

Maken på brutalare band har jag inte hört på länge.

Misery Index är en dödsmetal/grindcoreakt från Baltimore med en stark hardcore/punk-kärna. Rent textmässigt är de väldigt politiska och befinner sig långt vänster ut, gränsande till anarkism, på den politiska skalan.

De här grabbarna äter lama 80-tals posörer till frukost varje dag.

Hör ni det, H.E.A.T?

Det är aldrig så ensamt som i en storstad. Bland miljontals människor kan jag gömma mig och förbli anonym, trots att jag har folk runt om mig; vänner, bekanta eller totalt okända människor. Men det är sällan jag vill förbli anonym. Varje dag promenerar jag från Söder till stan och kryssar mellan människor som egentligen är helt obetydliga för mig. Som högst får jag en kortvarig personlig relation om jag råkar stöta ihop med någon runt ett hörn. Mer än så är det inte.

Jag är en social varelse och gillar att umgås med nya människor. Som tur är får jag göra detta i mitt yrkesliv. Varje dag träffar jag nya ansikten. Vissa lämnar ett djupare intryck, andra inte. Så är det alltid. Men jag kan inte sluta begrunda faktumet att det känns som om människor distanserar sig från varandra. Vi blir kalla mot varandra, öppnar inte upp oss och bygger murar för att inte låta den andre komma in oss på livet. 

Människor är intressanta och alla har en historia att berätta. Jag vill lära känna dig mer och se vem du är som person.

Jag vet inte om det är här är vanligt förekommande just i Stockholm eller för svenskar i allmänhet men under alla mina flyktiga eskapader utomlands har jag aldrig stött på ett kallare folkslag än svenskar. När jag bodde i Sydney blev jag först chockad av australiensarnas öppenhet och gästvänlighet men vande mig fort. Det föreföll ju helt naturligt. Totala främlingar kunde få mig att stanna till på gatan för att fråga efter något och det resulterade i en lång diskussion om precis vad som helst i livet. Människorna där är så pass vänliga och ärligt intresserade av att hjälpa varandra och veta vad den andre gör. Som om det vore det vanligaste i hela världen.

Eller som i när jag bodde i Spanien och där jag pratade med personen som satt i sätet bredvid mig i bussen eller att jag faktiskt lärde känna mina grannar.

Det finns en hjärtlig värme hos dessa folkslag som jag saknar oerhört mycket i Sverige. Här är vi kalla, vi bryr oss inte. Istället kryper vi djupare in i våra skal och sluter oss från omvärlden. Det skrämmer mig.

Jag har nog aldrig träffat skitnödigare människor än i Stockholm. Vad en person gör och dennes bekantskapskrets verkar vara ett statusmått och en värdemätare för personens liv. Jag bryr mig inte om det, jag vill lära känna dig på djupet, jag vill se vad du har för egenskaper som person. Allt annat skiter jag fullkomligt i. Lämna ett djupare intryck i mig.

Provocera mig. Lär mig något nytt. Jag är ivrig.

Eller bara prata med mig.

Efter att ha bott tio månader i den här staden börjar min bekantskapskrets sakta men säkert decimeras. Snart har jag bara några få riktiga vänner kvar och det är jag glad för. Jag värdesätter dessa människor högt och de betyder mycket för mig. Jag vet vart jag har dem.

Men om jag vill ha en ny vän då?