the paper, the pen, my eyes

Berömmet över Mastodons senaste opus "Crack The Skye" börjar eka i bloggosfären. Innan mina egna intryck och superlativ börjar hagla över denna skapelse måste jag få avnjuta och dissikera den ytterligare. En recension kommer publiceras nästa vecka. Det jag kan säga tills dess är att albumet inte fastnade direkt, vilket i detta fall är bra då skivan växer för varje ny genomlyssning. Ungefär vid femte började jag digga "Crack The Skye". Detta vittnar om ett bra andrahandsvärde.

De första trevande solstrålarna möter mitt ansikte under min promenad i Västerås. Det är precis i brytningspunkten för vår. Min promenad föregås av ett konstant öppnande och stängande av jackan. I iPoden har jag den perfekta musiken, Cult Of Lunas “Somewhere Along The Highway”. Skivan är representativ för årstiden; ömsom varm, ömsom kall.

Spenderar helgen i Uppsala och Västerås. Tillbaka i Stockholm på tisdag.

Tills dess, varsågoda: lite Propagandhi

Klicka på den konstiga länken till höger på Twitter. Jag kommer köra framtida uppdateringar om mina publikationer, texter och andra reportage via denna lilla grunka så håll koll på den.

Nu snurrar det lite i min skalle. Dels från gårdagens konsert och att jag nu igen lyssnar på Burst senaste skiva "Lazarus Bird" om och om igen. Men idag kommer Mastodons "Crack The Skye" på posten och sen har vi nytt släpp från My Dying Bride, "For Lies I Sire" samt Hatebreeds live-DVD "Live Domination".

Jag vill inte behöva jobba idag.

EDIT: Jag glömde nämna att jag även har Napalm Deaths senaste "Time Waits For No Slave", Earth Crisis "To The Death" och min polares band Anchor och deras senaste skiva "The Quiet Dance". Nu vill jag verkligen inte jobba.

Min djupdykning i böckernas värld var nära på att få mig att bli sen till Burst spelning på Debaser ikväll. Fan vad jag är glad över att jag valde att gå på den i sista sekund. Detta är ett av de topp 10 bästa framträdanden jag bevittnat. Burst är helt rätt med sin musik och oerhört viktigt för den svenska musikscenen, eller för världens musikscen överhuvudtaget! Bandet är menat för de stora arenorna, inte sunkiga rockhak!

Tack för att ni gjorde min kväll, Burst!

Jag väljer att fly in i den fiktiga verkligheten som Paul Auster målar upp i sin bok "Man In The Dark" men efter att ha läst klart den på kort tid väljer jag nu att fly in i Marilyn Mansons depraverade leverne i "The Long Hard Road Out Of Hell".

Jag är som klistrad.

Finns även på denna blogg.

Till höger.

Propagandhi - How To Clean Everything
Propagandhi - Today’s Empires, Tomorrow’s Ashes
Propagandhi - Potemkin City Limits
Propagandhi - Supporting Caste

Lite nostalgi i mitt liv just nu.

Befinner mig just nu i ett skabbigt studentrum, någon gång efter 03 på natten, året år 2005 och det är mitt i sommaren. 

Har vi människor verkligen så bråttom att vi inte ens kan ta två minuter mer på oss att få mat tillagad? Följande scenario utspelades på det lokala pizzahaket på Ringvägen, Söder ikväll.

Jag var hungrig. Jag skulle ha kebabpizza. Det hade jag bestämt redan vid frukost.

Några minuter efter att jag gjort min beställning dyker det upp ett par i trettioårsåldern (ni vet, ett sådant där skitnödigt Stockholmspar som fortfarande bor i hyresrätt men vill köpa något istället eftersom mannen blivit erbjuden ett välbetalt jobb på Ernst & Young och paret i fråga planerar barn inför en inte alltför avlägsen framtid.) varpå mannen frågar pizzabagaren men en nedlåtande ton: "vad är det snabbaste du kan göra?".

Härpå följer en irrelevant diskussion mellan pizzabagaren och mannen i förhållandet huruvida en kebabrulle är snabbare att göra än en kebabtallrik. Jag blev stött av mannens nedlåtande ton och även om diskussionen inte varade särskilt länge kändes det som en evighet "In The Hell Of All Meaningless Conversations" där jag satt i mitt halvapatiska tillstånd och slogs mot hungerdemonerna.

Hade du inte ställt frågan hade ni varit på väg ut genom dörren nu.

Din.

Kompletta.

Nolla.

Jag fick åtminstone lära mig att det tar cirka fyra minuter att få en kebabrulle tillagad till skillnad från sex minuter för samma måltid serverad civiliserat på en tallrik och inte i handen.

Paret bestämmer sig till slut för kebabrullen varpå mannen ännu en gång kläcker ur sig följade spydiga kommentar, ännu mer nedlåtande än den förra: "få se hur snabb du är nu då!". Kvinnan är bara ett dumt bihang som småler lite fyndigt åt sin pojkväns lustigheter.

Paret vänder sig mot mig och tar sikte på bordet bredvid mig för att slå sig ner under väntetiden. Blickar möts och om mina hade kunnat tala hade de förmodligen sagt: "jag skulle vilja kötta er i småbitar, era nonchalanta jävla rövhål till människor och göra en mänsklig kebabrulle av era stympade extremiteter och servera råttorna i Skanstull t-banestation med.".

Kudos till den tålmodige pizzabagaren. Hade jag varit honom hade jag pissat i vitlökssåsen.

Just nu är jag helt inne i Paul Austers "Man in the dark".

Yikes! Han kan skriva nästlande historier. Hade nästan glömt bort hur duktig han  är på att trollbinda läsaren.

Återkommer när jag läst ut den.

"Only the good doubt their goodness which makes them good in the first place. The bad know they are good but the good know nothing. They spend their lives forgiving others, but it’s themselves they can’t forgive."

Min intervju med Opeth hittar du på Rockfoto.

Jag har precis upptäckt Five Finger Death Punch. Albumet "The Way Of The Fist" låter riktigt bra vid de första genomlyssningarna. Det finns något orientaliskt i bandets gitarrmattor som fastnar i mitt hjärta direkt.

Låten nedan, "The Bleeding" är rakt igenom ärlig.

En hård kille.

En tjej som sårat honom.

En storm av känslor, uttrycka rakt ut och som inte är inlindade i metaforer eller poetiskt sjungna.

Inte speciellt vackert. Han sjunger till och med falskt.

Men det är så brutalt ärligt att det börjar vattnas i mina ögon.