Något som går riktigt varmt i detta hushåll nu är bandet Sparta. De spelar någon form av alternativ rock/post hardcore och är resterna av det upplösta At The Drive-In. Sparta hann släppa en EP och tre studioalbum innan de tog en paus 2008.
Denna låt, “While Oceana Sleeps” kommer från plattan “Porcelain”.
Jag kommer hem sent efter jobbet så gott som varje kväll. Efter ett tio timmars pass är kreativiteten så pass slutkörd att jag inte kan förmå mig till att skriva något vettigt på bloggen. Den lediga tid jag har över går åt till de impulsiva handlingarna istället.
Ursäkter.
Men därför håller jag mig till korta inlägg alternativt diverse YouTube-klipp/musiktips.
Men jag har ett antal drafts sparade med lite mer meningsfulla tankar. De kommer så fort jag får tid. Och när jag känner att min inspiration kommer fritt, inte forcerat. Just därför får detta inlägg bli en liten summering av den gångna veckan.
För den har genomsyrats av helvetetiskt mycket kärlek.
Från människor som betyder mycket för mig.
Mina vänner.
Lägg på ett fint bröllop där undertecknad var fotograf på detta och helgen avslutades gott.
Har ni hört Intronaut? Jaså, inte? Grottmetal kan jag närmare beskriva det som. I slutet av 2008 släppte bandet andra plattan "Prehistoricism". Första plattan "Void" knockade mig med sina überbrutala hårdhet innan jag faktiskt tröttnade snabbt.
Nu har jag inte hört så mycket från den nya plattan men den ligger på listan över skivor som ska lyssnas igen.
Den officiella kassa videon:
Jag måste vurma för min arbetskollega och musikern, men framförallt min vän Claes band Anchor. Han har precis åkt ut på sin första USA-turné och har valt att skriva om sina tankar och känslor under vistelsen. Du hittar länken till höger men för enkelhetens skull kan ni även klicka här.
Så in och läs bloggen och börja lyssna på bandets musik. Har du något politiskt intresse överhuvudtaget är du skyldig bandet detta.
Löpsedlarna skyltar med att Carolas intima bilder är stulna och religionshippien oroar sig. Inte ens Kristi Brud är obefläckad. Välkommen till att vältra dig i mänsklig (o)lust.
Religiösa freaks.
Det är bevisat; jag blir bättre på att spela Guitar Hero och ökar i svårighetsgrad med ökat intag av alkohol. Igår fick jag möjligheten att spela Guitar Hero: Metallica och efter att ha plöjt igenom och värmt upp med Machine Heads "The Beautiful Mourning", Mastodons "Blood & Thunder" kunde jag ta mig an nästan vilken Metallica-låt som helst på expert.
Gitarronani ftw!
Jag vet inte om det är monsterbakfyllan från gårdagens extravaganser eller det faktum att jag börjar bli sjuk som tvingar mig till en lugn hemmakväll denna lördag, sekluderad från all mänsklig kontakt. Av en slump spelas kanske Sveriges lökigaste bidrag i Eurovision Song Contest genom tiderna. Nej, jag är inte den som flyr evenemanget men inte heller sällar mig till skaran av schlagerbögar som gärna spenderar kvällen dansant till den mest urvattnade tävlingen mänskligheten måste genomlida varje år.
Jag råkar bara befinna mig hemma ikväll och jag har inte så många kanaler på TV. Det är ett under att den ens är påslagen. Men skiten är mutad och istället spelar jag Opeths "Ghost Reveries".
Detta kommer inte bli ett seglivat inlägg om schlagerohyran som präglar Europa ikväll. Nej, det enda jag vill nöja mig med att säga är att visst, schlager kan väl gå an för vissa. Den finns där ute för de som är intresserade och för de som inte är det, ja ni behöver inte titta på det och så kan ni hålla käften. Jag är trött på allt gnäll.
Schlager är i alla fall inget för mig. Jag tröttnar och måste sätta på annan musik för jag blir inte berörd.
Inte ens i stjärten.
Schlager är kommersiell musik, inte i syfte att beröra på något plan, utan bara där för prestigen och profiten. Sverige kan sin musik som världens tredje största musikexport så de skickar sina bidrag på löpande band varje år. Det jag däremot tycker är sorgligt är de länder (ofta de krigshärjade och inte de som förklarat sig neutrala de senaste 120 åren) som väljer att inkorporera sin gamla kultur i denna tävling i syfte att fiska efter fler röster.
Länder, värna om er rika historia och exploatera inte den för att vinna en fånig tävling.
Jag hade inte tyckt att det vore ok om min favoritvisa som barn och tillika en krigssång som sjöngs av polska soldater under andra världskriget hade hamnat i en Euro-Extended-Ultra-Trance-Remix på scenen i Moska ikväll.
Serce w plecaku (Hjärtat i ryggsäcken):
"The Grey" är förra årets nästbästa EP (den platsen innehas ohotat av In Flames "The Mirror’s Truth”). Saosin bildades 2003 och för att använda sig av journalistisk kategorisering, kan närmast beskrivas spela alternative rock/post-hardcore. Namnet är kinesiskt och betyder "älska med försiktighet". De har släppt några demos och EP’s men bara en fullängdare, en självbetitlad sådan 2006.
I väntan på en uppföljare kom nu denna EP i oktober förra året men det dröjde ett tag innan jag noterade detta. De fem spåren som utgör "The Grey” (tre nya och två akustiska versioner, varav en avskalad version från debuten) har flest spelningar i mitt iTunes-bibliotek just nu.
Nedan bjuder jag på två av dessa, "Keep Secrets" och den akustiska "Come Close":
Mitt förhållande till Metallica just nu är verkligen ett av hatkärlek. Vart om vartannat tycker jag de är antingen genialiska eller helt slutkörda på allt vad musikalisk kreativitet heter. Egentligen borde jag ha mer respekt för ett band som fick mig in i hela hårdrocksvärlden via den i mitt tycke underskattade "Load" men när jag lyssnar på de äldre plattorna och sedan drar igång något de gjort de senaste 13 åren blir jag bara besviken och irriterad.
Förra veckan lyssnade jag på "Kill ‘Em All" på jobbet och förundrades över känslan albumet igenom. Hungern, det naiva i thrash-Metallica innan de blev Business-Metallica.
Metallica pre-Napster. Det oskuldsfulla, finniga Metallica som bara ville rocka röven av dig. När jag sedan sätter på "Death Magnetic" är det bara gamla gubbar jag hör. Utslitna silverrävar som försöker ihärdigt utan att komma någonstans. På det senaste alstret hör jag bara trötthet.
En genomsnittstid på 9 minuter per låt. Riffester för sakens skull. Malplacerade solon som gjort comeback och en trumis på dekis.
Ett försök att få tillbaka sin cred genom att vara lite extra pretto. Nej, den gubben går inte.
Äsch, jag vet inte. Ibland älskar jag verkligen Metallica, ibland hatar jag dem.
I helgen spelade jag sönder denna låt på Guitar Hero, plötsligt älskar jag killarna igen:
(Eftersom det är Metallica vi pratar om så får ni inbilla er ett YouTube-klipp med den officiella videon till "One".)
Uttryckslösa skyltdockor utan själ.
Androgyna utseenden. Pastischer på sig själva
En armé av välklädda och dresserade kloner som alla höjer högerarmen vid kommando.
Genetisk perfektion ur ett provrör.
Jag håller mig i framtiden borta från Stureplan mellan 23-05 på helgerna.
när man gick in i en skivbutik, lade fram caset till en skiva på disken och bad om att få lyssna på musiken?
Görs det fortfarande?
Kärt barn har många namn heter det ju men detta tar ju för fan priset. Sedan jag flyttade till Stockholm går jag under alltför många olika verbala identiteter. Jag presenterar mig som Tomas, trots att jag heter Tomasz på grund av allt krångel detta inneburit under alla mina levnadsår.
Som allra mest enerverande var det under gymnasietiden. Let’s face it, som hårdrockare var man inte den populäraste killen i klassen. Att man sedan föredrog stenhårda Cannibal Corpse framför mysfarbröderna Kent och hade ett namn som lät som en ny munsjukdom gjorde inte saken lättare. Det var just alla avarter av namn som störde mig. Detta hängde efter mig under min studetid på högskolan där jag ibland fick höra sådana konstiga uttal att jag egentligen bara ville ge personen i fråga en käftsmäll.
Just därför presenterar jag mig som Tomas, kort och gott. Då slipper jag oftast kommentarer såsom "vad sa du att du hette?", trevligt att träffas Toni/Tommi/Tonik" eller ett riktigt högt "vassaru?"
Jubelidioter.
Däremot har detta skapat ett litet problem då mitt umgänge mixas rätt ofta av både nytt folk och gamla vänner. De senare känner mig som Tomek eftersom det är det polska officiella smeknamnet till Tomasz (logiskt sätt, översätter du Tomasz till svenska blir det ju Tomas). Däremot ser inte mina riktiga vänner mig som en Tomas.
Lägg därtill diverse smeknamn som andra kallar mig och under en helkväll med olika människor kan jag heta allt från Tomas/Tomek/Tom/Tomczek. Det blir oftast mer förvirrande för de personer som precis träffat mig och som jag presenterat mig som Tomas för.
Jag som bara vill väl och för en gång skull kunna presentera mig utan att få en konstig grimas till svar.
Kunde jag inte ha döpts till Sven?
Vad jag hetat och kallats för i mitt liv av vänner, främlingar, snorungar på högstadiet som mobbade mig och en göteborska på högskolan:
Tomasz
Tomas
Tomek
Pingu (farsan)
Tomczek (hittade jag på själv eftersom min idol var tjeckiska målvakten Hasek i Detroit Red Wings när jag var yngre. Detta är vanligt förekommande smeknamn just nu)
Lillcheck
Tomcat
Tomeco
Tom (i Australien, inte så konstigt)
Tomkanack (min kompis farsa som hörde fel varenda jävla gång jag ringde men så var han döv på ena örat)
Pomac
Flumek (översittar-Hasse som trodde han var ballast på högstadiet. Egentligen hade han alltid samma gråa collegetröja på sig och en väldigt liten snopp. Det vet jag, för vi simmade i samma lag, även en annan plats han kunde smäda mig verbalt på.)
Tommy
Tommi
Tommie
Tomi
Tony
Tonie
Tonik (wtf?)
Tomik
Tompa (blir jävligt arg när folk kallar mig det. Jag avskyr denna variant)
Och så har vi alla verbala spyor när folk ska uttala mitt namn:
"Tååååmek"
"Tååååmash"
"Tom Ek"
"Tomiiiik"
"Tåååmääääk"
"Tåååååmääääsh"
"Tooomik"
Hur svårt ska det vara människor? Till och med namnet Ahmed har en värre tungvrickning.
Tog IDMB’s rekommendation och såg City Of God tillsammans med Marcus igår kväll. Filmen rekommenderas varmt.
Två stora koppar kaffe kl 23 med sojamjölk rekommenderas inte.
Jävlar vilken lång natt jag haft.
Svettig. Vaken. Psykadelisk.
Sömn var ju det jag behövde in regards to the förra inlägget.
Helgen har förflutit i raketfart.
Igen.
Här står jag, tre dagar äldre och undrar vad fan som hände. Det är söndag, rimligtvis borde jag varva ner och spendera lite tid ensam. Samtidigt, varför ska jag göra det om jag ändå föredrar att spendera majoriteten av min tid med andra? Jag är ingen ‘lone wolf". Jag gillar att umgås med vänner och ha folk omkring mig. Ju fler, desto bättre. När saker händer kring mig, impulsiva utsvävningar som leder till spontana möten med andra människor och sjuka äventyr, ja då känns det som om jag lever mitt liv till det yttersta. Plötsligt får saker en mening.
Visst, en lugn kväll ensam är inte att underskatta men alltför många sådana dagar leder till att jag börjar ifrågasätta lugnet.
Igår kunde mycket möjligt ha varit den längsta dagen i mitt liv. Vaknade upp efter en blöt fest i min lägenhet med Marcus. Vi åkte hem till honom i Sundbyberg där jag både hann få stryk i dart, skriva förra inlägget samt laga mat. Sedan mötte vi upp David för en picknick i den lokala parken. Tre killar och hårdrock i en bärbar iPod-docka förstörde statsdelens familjeidyll. Vi bestämde oss för Söder och hamnade på Debaser Medis. Några öl senare drog vi vidare till Mariatorget och mycket väl stans godaste thaimat. Spontana som vi var klämde vi in en bio innan vi fortsatte kvällen på Café Ljungrens, Tiffany’s, Reisen (där vi även lyckades beskåda ett sexköp mellan ett sönderknarkat öststatsluder och en svensk torsk) och slutligen Imperiet.
Sedan tog min energi slut. Min reservbehållare är tömd idag också.
Och det är här lugnet borde träda in. Det är här jag borde sätta mig ner i stillsamt och rofyllt, vända mig till mig själv och mitt inre för att kunna skriva det jag är bra på; personliga texter. Få ut alla de tankar jag haft de senaste dagarna, all den inspiration jag fått genom alla dessa flyktiga excesser. Telefonens memofunktion börjar bli överfylld av anteckningar. Post it-lapparna är slut. Ändock har jag svårt att förmå mig till att skriva något när jag väl loggar in här.
Det tar stopp. Jag orkar inte titta inåt. Jag vill bara fortsätta leva på fel sida av motorvägen i 200 knyck. Det är impulsivt som jag gillar det. Spontant, som jag. Smart långsiktigt? Nej, verkligen inte. Men så nalkas den svenska sommaren och vi är det Spontana Sommarfolket Som Blir Lite Extra Trevliga så här kring denna årstid. Jag säger till mig själv att varva ner och ta det lugnare. Jag frågar mig hur länge jag kan fortsätta i detta tempo? Det är inte jag. Tomasz pre-Stockholm var en helt annan person. Men just när jag vill säga ‘nej’ till mig själv kommer en kompis och drar århundradets värsta klyscha: it’s time to start living today.
Jävlar i min låda vad det funkade.
När jag startade den här bloggen för över tre år sedan lovade jag mig själv en ventil för mina egna tankar och funderingar. Nu känns det som om den förvandlats till ett cybermonster som totalt tagit kontrollen över mig.
Så, ursäkta lättjan. Ibland vill även undertecknad känna vinden i håret på Autobahn. Frågan är bara när man kraschar?