7Elevens och Pressbyråns kreditkortsautomater är ju för fan nästan brottsliga. Motiveringen bakom chipbetalning är att det ska vara effektivare (nej, det tar längre tid) och säkrare (nej, läs klart detta inlägg). Att stoppa in sitt kreditkort med chipet före är precis som att lämna exakt valuta för en vara i handen på personalen, ta sin vara från disken den blivit scannad på och sedan säga "du kan slänga kvittot" och gå därifrån. Jag kommer på mig själv med att trycka in det där jävla plastkortet i automaten, stoppa tillbaka plånboken i bakfickan utan det och gå därifrån för att inse vad jag precis glömt, så gott som varje dag.
Idag var jag inte lika kvicktänkt. Jag kom på det fem timmar senare när jag skulle handla annat.
De där jävla automaterna är designade av elaka kapitalistiska bolag för att man avsiktligt ska glömma sitt kort så de kan skimma ditt konto och skratta sitt onda Dr. No skratt i ansiktet på dig.
Tycker bara August Burns Red blir bättre och bättre. Senaste plattan är inget undantag. Den smyger på mig långsamt och den växer för varje genomlyssning.
Precis som jag vill ha det.
Tycker videon är riktigt bra. Den frammanar en känsla och jag får gåshud när jag tittar på den. Kan inte riktigt beskriva vad det är för känsla men jag gillar den skarpt.
Vill passa på att tipsa om två för mig relativt okända band som jag precis börjat lyssna på. Between The Buried And Me har jag hört talas om vid ett flertal tillfällen men de har alltid passerat obemärkt i periferin. Anledningen till att jag väljer just dessat två band är för att jag hör otroligt mycket likheter mellan dem.
Scale The Summit är ett progressivt, instrumentalt och flummigt prettoband med jättelånga låtar. Jag får sjuka vibbar av deras musik och ibland blir det för mycket lager av ljud staplat på varandra. Men det funkar relativt bra och bör kollas in för fans av Dream Theater, Mastodon och Opeth. Tänk er en blandning av dessa band och lägg till soundtracket till Top Gun samt norrmännen i Immortal.
Between The Buried And Me är precis likadana, fast med sång.
Är äntligen färdig med sammanställningen av intervjun med The Bronx. Det var skitkul att snacka med killarna. Riktigt down to earth och med en riktigt nice inställning till livet och sitt musicerande. Jag kunde känna igen mig i dem och det de sa vilket jag hoppas kommer kunna urskiljas i intervjun. Förhoppningsvis publiceras den snart.
Jag är sliten och försöker hålla mig vaken med Enter Shikaris nya album "Common Dreads". Ännu mer trance och drum & bass, ännu mindre hardcore. Hmmm, det låter utflippat men frågan är om det håller i längden. Återkommer.
Tillbaka i Sverige efter vild resa som resulterade i att hela gänget gick ner sig i någon form av polsk monsterförkylning. Det har varit kul men jag tänkte vänta med att beskriva alla betraktelser tills alla tankarna är samlade.
Något som slog mig på färjan på hemvägen efter att ha bevittnat en riktig absurd situation är att jämlikhet i Polen verkar vara något som ligger bra mycket efter många andra länder. Förmodligen har många forna kommunistiska länder en bit kvar att arbeta med innan de kommer ifatt övriga Europa.
Tänk er nu en skabbig färja som tar 18 timmar på sig för att transportera passagerare från A till B. Detta var en vardag så antalet passagerare var nästan minimalt och begränsat till några få polacker, ett gäng lastbilschaffisar och mitt gäng och jag. Det finns inte speciellt mycket att göra på en färja som M/S Scandinavia förutom att sova, kolla på en film i "biosalongen" eller supa i baren.
Som bekant gillar polacker att supa i barer.
På dansgolvet stod en tjej i trettioårsåldern, blond och korpulent, klädd i en tight vit urringad t-shirt och jeans. Hon var inte det attraktivaste ett öga kan skåda. Hon var rejält berusad och dansade utmanande och porrigt; något som inte passar en tjej som henne eller en människa med någon form av självrespekt överhuvudtaget. Förstå mig rätt här; det var så otroligt pinsamt och äckligt att hon förmodligen skulle ha hoppat överbord om hon hade fått se sig själv på film. Ord kan egentligen inte beskriva vad hon sysslade med men det roade mig under den timmen jag satt vid ett bord och observerade händelseförloppet. Ju längre kvällen led desto mer ökade alkoholintaget och desto mer utmanande och aggressiv blev hon. Hon dansade medveten in i andra gäng och puttade bort andra tjejer för att dansa med killarna. Hon kaste drinkar omkring sig, till och med stolar och hängde i det låga taket. Efter att ha beställt sin hundrade drink för kvällen i baren kom det fram en fet lastbilschaffis. Det var som om en stor fabrik med industrifett var koncentrerad till enbart hans buk. Vad som sedan kom att hända var att denna man vänder sig till den berusade kvinnan och viskar något i hennes öra varav han får en hel drink spilld över sig.
Vad kan ha viskats? En tjock man som förmodligen är ensam, bitter, har dålig självkänsla och hatar kvinnor viskar något förnedrande till kvinnan eller erbjuder sig något efter att ha sett hennes beteende och tror att han kanske lyckas ro hem ett ligg i den romantiska postkommunistiska hytten. Hon accepterar självklart inte detta agerande från mannens sida trots att hon själv betett sig respektlöst mot både sig själv och andra.
Hur kan det någonsin kunna uppstå ömsesidig respekt och jämlikhet mellan könen om inte kvinnor respekterar sig själva, varandra och männen öppnar upp ögonen från sin primitiva neanderthalssyn på kvinnor?
Lite av en pojkdröm skulle man kunna säga. Sedan jag blev mer eller mindre byxmyndig och kunde tänka individuellt har jag alltid velat ta mina barndomsvänner till Polen för att visa mina rötter. Det har varit många turer kring detta de senaste åren och mycket snack men aldrig någon riktig verkstad. Men till slut gick det. Imorrn sticker mina tre vänner och jag till Gdansk för några nätter med spontant leverne och inmundigande av postkommunistisk kultur.
Något som skulle ha varit "supknullresa" på Rhodos blev till slut öststatshäng i riktig efterkrigsanda.
Sakta men säkert börjar min festivalinfekterade kropp återhämta sig. Efter alla hamburgare, äckliga pasta bolognese och gudvetvad och all alkohol har jag hållit mig nästan uteslutande till sallad och all möjlig light-kost sedan min hemkomst.
Roskilde skulle ha varit en semester från allt vad vardaglig rutin heter. Nu behöver jag semester från semestern. Min hals är helt jävla körd. Den är svullen och jag låter världens ouppfostrade människa när jag harklar mig och spottar ut något som mer ser ut som självlysande limegrön nukleär plasma än snor och saliv. Därför sticker jag till min hemstad för lite rekreation och om det vill säg väl blir det en spontanresa utomlands på fredag. Tanken är även att jag ska hinna avsluta intervjun med The Bronx.
Lyckas vi hitta ett bra pris kan det mycket väl bli så att jag äntligen får visa mina vänner Polen och Gdynia som är min polska hemstad.
Äntligen hemkommen från en jävligt varm festival. Har aldrig någonsin suktat så mycket efter vatten och letat efter skugga så febrilt som i år. Hade jag ingen mugg med vatten eller ett vattenhål i närheten var paniken påtaglig. Helt ärligt, det var så pass varmt att jag inte ens var tillräckligt peppad för att se alla de akter jag ville se fullt ut. Jag pallade att stå i moshpiten eller utanför ett kort tag och ofta gav jag upp giget efter 30 minuter bara för att kunna svalka mig inne på presscampet igen.
Musiken då? Jodå, Nine Inch Nails bjöd på en jävligt bra show och det märktes inte att Trent Reznor var känslig nu när bandet lägger ner. Synd att jag var lite för överförfriskad under fredagskvällen för att minnas alla detaljer. Oasis spelade innan och jag hade inget större intresse av de nonchalanta bröderna och deras attityd som världens påstådda bästa band. Ärligt talat, de har gjort några bra grejor men deras storhet är förbi om den ens överhuvudtaget fanns. Oasis attityd är typiskt rockstjärnemanér och något jag undanber mig om de vill fånga mitt intresse. Däremot så ljöd allsången under "Wonderwall" (som ändå inte är deras egna, jävla sopor) och "Don’t Look Back In Anger".
Isis var riktigt grymma. Ett band jag gärna ser ännu en gång till fast under intimare förhållanden. Satyricon och Wolves In The Throne Room var precis som jag trodde de skulle vara live. De sistnämnda gav mig en trevlig första bekantskap och Satyricon gjorde sitt. Däremot tycker jag att band av denna kaliber tappar mycket av känsla på en festivalspelning.
Social Distortion var trötta och hade ingen energi alls. Tyvärr, de har blivit förpassade till det lilla facket för åldersrasism. Mars Volta ska tydligen ha gjort en rätt medioker spelning. Eftersom det var första gången jag såg de överexperimentella prettofransmännen hade jag inga referensramar att gå efter alls. Faith No More gjorde sitt och bjöd på en bra spelning. Mike Patton skojade friskt och skämtade med allt och alla. Bandet gjorde till och med en liten cover på "Pokerface". Ni, vet, den där låten med den där kvinnliga artisten som har ett namn som är påfallande likt en sexuell oral aktivitet.
Volbeat var däremot otroligt lama. Ni kan läsa en recension på Rockfoto.
Den säger det mesta.
Festivalens höjdpunkt för många var Slipknot. Niomannakollektivet gjorde en helt ok spelning. Jag visste precis vad jag skulle få och blev inte ett dugg förvånad. Däremot lite besviken över just att det inte fanns några överraskningar (förutom två gamla spår de sällan spelat däribland "Left Behind"). Jänkarna verkar göra allt på rutin och jag väntade egentligen bara på sista låten "Spit It Out" där jag Corey Taylor skulle be publiken sitta ner och hoppa upp vid en given signal. Det var kul första gången men nu kommer detta bli deras paradnummer. Att även snacka om att varje land man spelar i är "det bästa landet vi någonsin spelat i" känns inte som den ärligaste av kommentarer att säga.
Något jag jag ångrar lite är att jag missade det danska bandet Mew. Men det gick inte alls att komma i närheten av Arenatältet. Snacka om att arrangörerna uppskattat fel. Petter fick Orangea scenen tidigt under festivalen men populära Mew fick nöja sig Arena. Det borde ha varit tvärtom. Missade även Coldplay och Neurosis eftersom jag hade ett tåg att passa. De sistnämnda post/hardcorerockarna hade jag gärna sett och jag grämer mig lite över detta.
Jag fick till en intervju med The Bronx och en plåtning så detta kommer publiceras inom kort.
Avslutningsvis; det var en helt ok spelning. Jag passade på att jobba lite mindre och bara njuta av all bra musik och att kunna vara ledig. Däremot gjorde värmen som sitt och att vissa artisters spelscheman inte var de bäst planerade.
Just ja, jag har aldrig varit med om att en festival luktar så mycket piss som i år. Stanken av urin sitter fortfarande i mina näsborrar.
