Hade helt och hållet glömt bort att uppdatera mig gällande ett av mina favoriter bland proggscenen, Porcupine Tree. Läste precis nyheten att det nya albumet "The Incident" släpps om 13 dagar. 2 år sedan konceptalbumet om nutidens degenererade ungdomar och MTV-kulturen "Fear Of A Blank Planet" kom ut. Lika lång tid har det tagit för mig att ens acceptera skivan som en möjlig skapelse från britterna. Jag var så besviken när skivan släpptes och kunde inte hitta något jag gillade på albumet förutom låten "Sentimental". Jag förbannade bandet, skrev ont om dem på bloggen och var allmänt missnöjd med hur tråkig skivan lät. Jag vill minnas att jag skrev något om att bandet går på repeat och bara återuppfinner sig själva.
Men.
Jag tvingande mig att lyssna in mig på skivan. Jag stötte på motstånd efter motstånd och kräkreflexen irriterades kraftigt. Men det verkar ha gjort succé eftersom jag i våras började hitta delar av skivan jag ändå gillade. Så fortgick det tills jag till slut tyckte att "Fear Of A Blank Planet" var är en hygglig skapelse.
Det var alltså för en månad sedan jag tyckte den var bra för första gången.
Lika svårt verkar inte bandet ha gjort för sig denna gång. Jag känner direkt en varm koppling till första singeln efter bara en genomlyssning. Vare sig det är stulet från Pink Floyd rakt av eller inte. Det låter Porcupine Tree som jag vill ha det.
Nu är detta bara en teaser och några minuter av en annars rätt lång låt (tror den klockar in på runt 12 minuter).
Jahapp, verkar som om både Mustis och Vortex från Dimmu Borgir har fått sparken eller varit tvungna att lämna bandet ofrivilligt. När jag intervjuade Silenoz för ett tag sedan verkade allt prima. Två stora musiker försvinner nu från den norska symfoniska black metal-konstellationen.
Under min vistelse i Västerås den gångna veckan har jag försökt att återuppta kontakten med gamla vänner. Jag fick chansen att träffa en av mina bästa kompisar under mellan -och högstadiet igår. Vi sprang på varandra på stan för några år sedan men har inte umgåtts på över tio år. Det har hänt mycket i våra liv. Han har sambo och barn. Jag står och trampar i någon form av självdestruktiv singeltillvaro.
I fredags spelade jag tennis med min far. Det var ett tag sedan jag stod på en bana och höll i ett racket. När jag klev in på banan och den särpräglade lukten av filtmatta nådde mitt luktcentra fick jag flashbacks till min barndom och färdades blixtsnabbt femton år tillbaka i tiden. Fotarbetet under matchen var dåligt och min annars så stenhårda forehand satte bara bollarna i nätet. Jag kunde inte koncentrera mig utan jag tänkte bara på min uppväxt och alla gamla kompisar från gården.
Annat var det för tolv år sedan då jag var distriktstvåa.
Sasha, den vackra mörkhyade flickan med nattsvart långt hår. Hennes pappa var från Iran och hennes mamma från Filipinerna. Vi var bästa vänner och umgicks varje dag. Hon var pojkflickan som hellre cyklade BMX, spelade Street Fighter II och lirade fotboll med killarna än lekte med andra flickor. Vi gick på samma fritids och skola men förlorade kontakten när vi började på högstadiet. Plötsligt var leksaker ett minne blott och vi hade kastats in i ett vuxnare liv där popularitet bland klasskompisarna var viktigare än vänskap. Vi gick förbi varandra på Kungsgatan i Stockholm förra sommaren. Hon kände inte igen mig men hon var precis lika vacker som när hon var 12.
Yngwe, En späd blond liten kille vars mor hade tagit livet av sig genom en överdos av smärtstillande när han var barn. Hans far var inte direkt en bra förebild utan gravt alkoholiserad. Vissa kvällar rörde han sig i tvivelaktiga sällskap och varje vecka hade han en ny kvinna i sin lägenhet. Yngwe försvann alltid på somrarna. Ingen visste vart men hans farsa förklarade alltid det med att han hälsade på släkten. Yngwe var timid och försynt och klart skadad av sin uppväxt och avsaknaden av en kvinnlig förebild. Yngwe och jag tog ett drastiskt steg in i vuxenlivet en dag när vi hittade en trave med porrfilmer i hans farsas garderob. Vi var spända och nervösa av att titta på filmerna. Vi förstod inte riktigt vad alla dessa personer höll på med men där nånstans lärde jag mig vad sex innebar. Att det sedan var barnförbjudet gjorde bara att det blev desto mer spännande. Yngwe och hans pappa flyttade ifrån stan till slut. Vart har jag ingen aning om.
Dennis, gårdens busunge och den alla flickor ville vara med. Han hade alltid de senaste prylarna och var ett riktigt rötägg som barn. Men han kom alltid undan med sina bus. Han såg precis ut som en verklig kopia av Dennis The Menace. Jag och Dennis brukade alltid ta våra cyklar ut i skogen och köra offroad bland fallna träd och stubbar. Det var ett privilegium att få umgås med honom och alla kidsen tävlade om hans uppmärksamhet. Vi bråkade om vems tur det var att få hänga med honom och den som kunde muta Dennis bäst med det senaste tv-spelet eller godiset fick hans uppmärksamhet under en hel dag. Dennis hade hela tiden flickvänner och vi alla ville vara som honom. Han var begåvad och något av en uppfinnare. Han gillade att mecka med sin moppe och jobbar som mekaniker nu.
Andreas, även det en späd kille vars föräldrar var riktiga praktexemplar av white thrash och levde på socialen. Andreas trängdes med sina föräldrar och fyra syskon i en lägenhet på 80 kvadrat. Hans mamma och pappa var riktigt tjocka som kontrast till den taniga kroppen han själv hade. Han åt alltid hemma hos mig för familjen hade aldrig råd med mat till alla. Farsan i familjen var en riktig tyrann och hade förflutet inom något MC-gäng. Han styrde familjen med järnhand och var alltid riktigt sträng, i synnerhet mot Andreas. De ertappade honom en gång med att sätta eld på ett dagis och han var även misstänkt för en skogsbrand. När pappan fick reda på detta slog han till Andreas och tryckte ner hans hand på köksbordet, tog fram en kniv och hotade att skära fingrarna av honom om han ertappade honom med att leka med eld igen. Det gick utför för Andreas i livet. Senast jag såg honom var 2002 och då stod han på torget i centrum och delade ut flyers för Sverigedemokraterna. Han vägde säkert över 100 kg.
Zigenarbrorsorna Victor och Lasse. Familjen var de stereotypiska zigenarna. Mamman hade alltid på sig sin zigenarskrud och pappan åkte omkring i en dyr Mercedes och fixade "jobb". Victor var den äldre och Lasse lillebrorsan som såg upp till honom. Lasse hade ett porslinsöga. Han hade lekt med en kniv och skadat högra ögat när han var barn. De bodde i ett annat kvarter och tillsammans med dem lärde jag mig att stjäla för första gången och bryta mig in i källare och på fritidsgården. Jag var alltid som värst när jag umgicks med dem och senast jag såg Victor var när jag var 18 och han och hans gäng haffade mig på väg hem från skolan och ville misshandla mig. Han kände inte igen mig men jag lyckades prata mig ur situationen. Båda hamnade sedan på fel sida av lagen.
Mohammed, en irakier och en av mina absolut bästa vänner. Han var den mest originella killen på hela gården. Familjen var inga fundamentalister utan gjorde ett tappert försök att bli integrerade i det svenska samhället. Pappan startade en taxifirma men gick i konkurs efter ett tag. Mohammeds största intressen var discomusik och amerikansk splatterfilm. Hans idol var John Travolta från Saturday Night Fever och han klädde sig alltid i utsvängda manchesterbyxor, klackskor och en färgglad och psykadelisk 70-talsskjorta. Hans dröm var att regissera skräckfilmer. Vi hade kontakt fram till 2003 då de amerikanska trupperna gjorde intrång i Irak. Jag var på väg till Spanien för att plugga och det sista jag hörde från honom var ett inspelat meddelande på telefonsvararen där han förklarade att hans familj skulle åka tillbaka till sitt hemland. Jag har inte hört något från honom sedan dess.
Dessa var mina vänner och de färgstarka individer som präglade min uppväxt. För vissa gick det riktigt snett i livet. Förmodligen var det bristen av familjär kärna och riktiga moraliska grunder att stå på som gjorde att våra liv tog sådana olika vändningar. Jag har alltid ansett mig vara uppfostrad i ett hem med mycket kärlek.
Det är inte förrän nu jag inser att alla inte är lika lyckligt lottade.
Inget band har någonsin lyckats frammana sådant djup och atmosfäriskt mörker som Katatonia. Bandet har sedan länge varit en favorit hos mig bland de mer lugna akterna. Faktum är att jag inte lyssnar lika mycket på dark/goth/doom (eller vad ni nu vill kalla det, Paradise Lost exkluderat) sedan mina ungdomens år.
Första gången jag hörde Katatonia var 2003 med släppet “Viva Emptiness” och sedan letade jag mig bakåt i deras musikaliska karriär. Jag har däremot aldrig fastnat för deras tidigare period som bestod mer av black metal utan föredrar sångaren Jonas P. Renkse när han sjunger rent. Katatonia för mig är ett fenomenalt band, från “Discourages Ones” fram till nu och har överträffat sig själva och slagit mig med häpnad med varje release sedan dess. Senaste albumet “The Great Cold Distance” är inget undantag utan fortfarande en skiva jag lyssnar på regelbundet.
Med andra ord har det varit en olidlig väntan för undertecknad sedan 2006 då senaste opuset släpptes. Efter att bandet skrotat allt material (de ansåg aldrig att det höll måttet) och skjutit upp inspelningen verkar det som om den nya skivan “Night Is The New Day” släpps 2 november. Lagom till min födelsedag och en mörk och kall höst.
Vad kan vi vänta oss då? Det verkar redan som om releasedatumet har ändrats så man kan bara hoppas på att det nya blir 2 november och inte senare. Enligt bandet är det deras mest varierande låtmaterial till dags dato. Jag har alltid gillar Katatonias EP’s som de släppt mellan skivorna. Låtarna har alltid varit en eller två stycken som inte platsat på fullängdaren men ibland även speciellt skrivna för det mindre formatet.
“I think I will never stop being influenced by an album like Disintegration,” explains Anders. “But that shouldn’t be mistaken for an indication of the sound of the new album. Let’s just say it’s very current Katatonia - that’s where it’s at. If you liked our song ‘Unfurl’ (from the ‘July’ single) you will definitely not be disappointed in the new album
The Cures “Disintegration” är även det ett favoritalbum hos mig och som Anders Nyström uttrycker sig om EP-spåret “Unfurl” verkar det som om bandet ännu en gång kommer träffa mig rakt i mitt hjärta. Bland ovanligheterna hör att Krister Linder från Enter The Hunt kommer gästsjunga på något spår (han var även med och producerade just “Unfurl”).
När “Parachutes” släpptes 2000 blev jag rätt tagen av britternas musik. Aldrig tidigare hade jag blivit så omfamnad av något så intimt. Det var som om albumet talade till mig och mig enbart. Det var lustigt för det var inte ens den musikstil jag lyssnade på. Förvisso, under min ungdom var jag musikaliskt ambivalent och svalde det mesta men det var mest musik som var brutal och provokativ för en tonåring.
“Parachutes” var däremot mitt album. Ett album från ett band som höll på att bli kända men fortfarande inte hade nått fram till alla världens hörn. Just nu sitter jag och håller på BBC-dokumentären “Coldplay, Then & Now” och får veta hur otroligt mycket bandets debutalbum sålde. Någonstans försvinner all den mystik och intimitet jag kände när jag först bekantade mig med bandet.
Det känns lite trist.
“Parachutes” var mitt vinteralbum. Mitt deppalbum. Mitt album som jag sökte tröst till i en annars så förvirrad gymnasial tillvaro. Min första gymnasiefylla. Bejakandet av mig själv. Mitt kärleksförklarande till dåtidens ungdomskärlek.
Visst, det var på fyllan men ändå. Så mycket har romantiserats sedan dess. Coldplay släppte en färdig uppföljare, “A Rush Of Blood To The Head” men sedan dess har jag mer eller mindre tappat respekten för bandet. Tredje fullängdaren, “X & Y” var ett försök att slå sig in på en mer kommersiell bana och senaste albumet “Viva La Vida & Death And All His Friends” är inget annat än pretentiös smörja.
"Hej, jag heter Den Stora Meningslösheten. Hörde att du var i behov av sällskap så jag tänkte hänga med dig en stund framöver".
De två senaste dagarna har känts helt meningslösa. Är totalt oinspirerad och omotiverad till det mesta. Inte ens alla spontana nattliga utsvävningar känns roliga. Förvisso, helgens bestyr var roliga men att vakna upp och känna sig likgiltig inför det mesta är mindre roande. En av anledningarna är att jag jobbar så sjukt mycket och det tär på det mesta. De senaste fyra veckorna har jag varit ledig fyra dagar. Ja, har snittat en ledig dag i veckan och den dagen har mest gått åt att styra upp saker hemma, ligga bakfull i självömkan eller gadda sig.
Så nej, utvilad är jag inte alls.
Har bett min chef om lite extra ledighet nu och det kommer jag få. En vecka. Sticker ifrån stan för att umgås med familjen på tisdag. Jag har sett fram emot det bra länge nu.
Men nu är det söndag och meningslösheten är påtaglig. Folkskygg som jag är idag tänker jag isolera mig i min lilla kvart med sällskap av Have Heart.
Har en begränsad musikalisk katalog på jobbet. Det var inte som i våras då min iPod var den musikkällan på arbetet och då spisades det allt möjligt. Nej, nu har jag svårt att välja rätt musik och skivor som inte redan spelats. För är det något jag ogillar starkt är det att lyssna på samma skiva om och om igen. Bland all amerikansk alternativ rock och sleaze som har lämnats kvar av förra chefen hittar jag några få godingar. Bland annat denna.
Jag fullkomligt älskar taktbytet och trumkompet efter 55 sekunder. Det låter så klumpigt men ack så häftigt. Lyssna!
I väntan på ett nytt studiealster från The Haunted kan man, om man som jag sväljer det mesta Dolving spottar ur sig med hull och hår, lyssna på hans projekt Bring The War Home här. Det låter riktigt bra och rekommenderas varmt. Musiken? Nja, en blandning av allt möjligt faktiskt; från grunge, akustiskt poppigt till hardcore.
