the paper, the pen, my eyes

Under min vistelse i Västerås den gångna veckan har jag försökt att återuppta kontakten med gamla vänner. Jag fick chansen att träffa en av mina bästa kompisar under mellan -och högstadiet igår. Vi sprang på varandra på stan för några år sedan men har inte umgåtts på över tio år. Det har hänt mycket i våra liv. Han har sambo och barn. Jag står och trampar i någon form av självdestruktiv singeltillvaro.

I fredags spelade jag tennis med min far. Det var ett tag sedan jag stod på en bana och höll i ett racket. När jag klev in på banan och den särpräglade lukten av filtmatta nådde mitt luktcentra fick jag flashbacks till min barndom och färdades blixtsnabbt femton år tillbaka i tiden. Fotarbetet under matchen var dåligt och min annars så stenhårda forehand satte bara bollarna i nätet. Jag kunde inte koncentrera mig utan jag tänkte bara på min uppväxt och alla gamla kompisar från gården.

Annat var det för tolv år sedan då jag var distriktstvåa.

Sasha, den vackra mörkhyade flickan med nattsvart långt hår. Hennes pappa var från Iran och hennes mamma från Filipinerna. Vi var bästa vänner och umgicks varje dag. Hon var pojkflickan som hellre cyklade BMX, spelade Street Fighter II och lirade fotboll med killarna än lekte med andra flickor. Vi gick på samma fritids och skola men förlorade kontakten när vi började på högstadiet. Plötsligt var leksaker ett minne blott och vi hade kastats in i ett vuxnare liv där popularitet bland klasskompisarna var viktigare än vänskap. Vi gick förbi varandra på Kungsgatan i Stockholm förra sommaren. Hon kände inte igen mig men hon var precis lika vacker som när hon var 12.

Yngwe, En späd blond liten kille vars mor hade tagit livet av sig genom en överdos av smärtstillande när han var barn. Hans far var inte direkt en bra förebild utan gravt alkoholiserad. Vissa kvällar rörde han sig i tvivelaktiga sällskap och varje vecka hade han en ny kvinna i sin lägenhet. Yngwe försvann alltid på somrarna. Ingen visste vart men hans farsa förklarade alltid det med att han hälsade på släkten. Yngwe var timid och försynt och klart skadad av sin uppväxt och avsaknaden av en kvinnlig förebild. Yngwe och jag tog ett drastiskt steg in i vuxenlivet en dag när vi hittade en trave med porrfilmer i hans farsas garderob. Vi var spända och nervösa av att titta på filmerna. Vi förstod inte riktigt vad alla dessa personer höll på med men där nånstans lärde jag mig vad sex innebar. Att det sedan var barnförbjudet gjorde bara att det blev desto mer spännande. Yngwe och hans pappa flyttade ifrån stan till slut. Vart har jag ingen aning om.

Dennis, gårdens busunge och den alla flickor ville vara med. Han hade alltid de senaste prylarna och var ett riktigt rötägg som barn. Men han kom alltid undan med sina bus. Han såg precis ut som en verklig kopia av Dennis The Menace. Jag och Dennis brukade alltid ta våra cyklar ut i skogen och köra offroad bland fallna träd och stubbar. Det var ett privilegium att få umgås med honom och alla kidsen tävlade om hans uppmärksamhet. Vi bråkade om vems tur det var att få hänga med honom och den som kunde muta Dennis bäst med det senaste tv-spelet eller godiset fick hans uppmärksamhet under en hel dag. Dennis hade hela tiden flickvänner och vi alla ville vara som honom. Han var begåvad och något av en uppfinnare. Han gillade att mecka med sin moppe och jobbar som mekaniker nu.

Andreas, även det en späd kille vars föräldrar var riktiga praktexemplar av white thrash och levde på socialen. Andreas trängdes med sina föräldrar och fyra syskon i en lägenhet på 80 kvadrat. Hans mamma och pappa var riktigt tjocka som kontrast till den taniga kroppen han själv hade. Han åt alltid hemma hos mig för familjen hade aldrig råd med mat till alla. Farsan i familjen var en riktig tyrann och hade förflutet inom något MC-gäng. Han styrde familjen med järnhand och var alltid riktigt sträng, i synnerhet mot Andreas. De ertappade honom en gång med att sätta eld på ett dagis och han var även misstänkt för en skogsbrand. När pappan fick reda på detta slog han till Andreas och tryckte ner hans hand på köksbordet, tog fram en kniv och hotade att skära fingrarna av honom om han ertappade honom med att leka med eld igen. Det gick utför för Andreas i livet. Senast jag såg honom var 2002 och då stod han på torget i centrum och delade ut flyers för Sverigedemokraterna. Han vägde säkert över 100 kg.

Zigenarbrorsorna Victor och Lasse. Familjen var de stereotypiska zigenarna. Mamman hade alltid på sig sin zigenarskrud och pappan åkte omkring i en dyr Mercedes och fixade "jobb". Victor var den äldre och Lasse lillebrorsan som såg upp till honom. Lasse hade ett porslinsöga. Han hade lekt med en kniv och skadat högra ögat när han var barn. De bodde i ett annat kvarter och tillsammans med dem lärde jag mig att stjäla för första gången och bryta mig in i källare och på fritidsgården. Jag var alltid som värst när jag umgicks med dem och senast jag såg Victor var när jag var 18 och han och hans gäng haffade mig på väg hem från skolan och ville misshandla mig. Han kände inte igen mig men jag lyckades prata mig ur situationen. Båda hamnade sedan på fel sida av lagen.

Mohammed, en irakier och en av mina absolut bästa vänner. Han var den mest originella killen på hela gården. Familjen var inga fundamentalister utan gjorde ett tappert försök att bli integrerade i det svenska samhället. Pappan startade en taxifirma men gick i konkurs efter ett tag. Mohammeds största intressen var discomusik och amerikansk splatterfilm. Hans idol var John Travolta från Saturday Night Fever och han klädde sig alltid i utsvängda manchesterbyxor, klackskor och en färgglad och psykadelisk 70-talsskjorta. Hans dröm var att regissera skräckfilmer. Vi hade kontakt fram till 2003 då de amerikanska trupperna gjorde intrång i Irak. Jag var på väg till Spanien för att plugga och det sista jag hörde från honom var ett inspelat meddelande på telefonsvararen där han förklarade att hans familj skulle åka tillbaka till sitt hemland. Jag har inte hört något från honom sedan dess.

Dessa var mina vänner och de färgstarka individer som präglade min uppväxt. För vissa gick det riktigt snett i livet. Förmodligen var det bristen av familjär kärna och riktiga moraliska grunder att stå på som gjorde att våra liv tog sådana olika vändningar. Jag har alltid ansett mig vara uppfostrad i ett hem med mycket kärlek.

Det är inte förrän nu jag inser att alla inte är lika lyckligt lottade.