Jag blev lite smått inspirerad av Jonte när jag läste hans inlägg om sin tid i Oslo. För nu är det så att även min tid har tagit slut här på Ringvägen. Imorgon går sista flyttlasset och sedan kommer jag spendera en oviss tid på min vän och framtida sambo Tobias soffa.
Jag har aldrig varit någon materialist men alltid haft lätt för att fastna för saker; människor omkring mig men i synnerhet lägenheter som fungerat som ett ankare i en annars flyktig tillvaro. Däremot har jag inte hunnit tänka igenom och känna speciellt mycket inför denna flytt trots att jag spenderat dagen helt själv flyttandes kartonger upp och nedför gatan. Tobias bor 5 minuter ifrån mig så jag har inte sett någon anledning att involvera en flyttbil i detta arrangemang. Men jag vill minnas att det tog snäppet mycket hårdare på mig när jag och min dåvarande sambo (en riktig sådan) flyttade ut ur vår mysiga tvåa i Västerås. Äventyr väntade och ett liv i Sydney. Vårt hem hade verkligen blivit vårt och även om jag aldrig haft den känslan med den här lägenheten i Stockholm var den otroligt mysig att vistas i stundtals.
15 månader har spenderats i denna lägenhet och det har varit en tid som varit ömsom kaosartad ömsom ljuvlig. Jag vill inte påstå att det känns som om det var igår jag flyttade in för det känns faktiskt som evigheter sedan. Det var ett stort steg jag hade tagit. Efter ett abrupt slut i Australien bodde jag hemma hos föräldrarna innan jag åkte till Stockholm på en inflyttningsfest hos ett par kompisar och aldrig återvände. Jag gled på en räkmacka; fick både boende och jobb nästan direkt men det tog mig en tid att våga flytta in i lägenheten trots att jag hade fått nycklarna en vecka innan. Jag kan ärligt talat säga att jag var skraj. Jag hade aldrig tidigare bott själv trots att jag då var 25 år gammal. Åren innan spenderade jag boendes i diverse kollektiv utomlands och tiden innan dess var jag sambo. Jag har synnerligen lärt mig att bo ensam och även om jag hellre föredrar att välja mina ensamma kvällar när jag helst känner för det istället för att få dem påtvingade har jag behövt detta.
Jag gjorde allt för min egen skull.
Men nu känner jag faktiskt för att ta den annalkande hösten och vintern tillsammans med någon; en riktigt bra vän. Privatlivet kommer säkerligen ta lite stryk och det kommer säkerligen uppstå diskussioner mellan två människor där den ena föredrar The Beatles och den andra vill dra på Cannibal Corpse. Men vi är två intensiva, impulsiva och kreativa individer som tänkte göra detta till ett kreativt kollektiv.
Eller för att citera Tobias 03.45 i fredags: “Vår lägenhet ska bli värre än Mötley Crües turnébuss!”
Bra så, återstår att se.
Dagens skiva till ära: Every Time I Die - New Junk Aesthetic.
Lycka till, man. Själv har jag alltid varit själv, men efter en numera ganska lång räcka lägenheter och rum har även jag hamnat i en delad tvåa. Har sedan förra året inte riktigt rotat mig där jag bott; antagligen för att jag numera mest hänger utomlands där jag inte har varken pengar eller lust att göra något åt ställena där jag bor. Det har onekligen gjort det lättare när det kommit till att flytta… klar förbättring om man jämför med för ett par tre år sedan: http://navyseine.blogsome.com/2007/07/18/flyttkaos-del-1/
Comment by Joel — September 30, 2009 @ 4:36 pm
Flytta är verkligen ett större steg än man vill göra det till, precis som du säger så fastnar man för lägenheten, sitt hem. Hur man än tacklar det så är det ju faktiskt ens borg, på både gott och ont.
Har aldrig bott själv men ser verkligen fram emot att göra det en dag, ska bli skönt att få ha full kontroll över mitt hem. Men att bo två kompisar är inte att förakta, innan Oslo bodde jag nästan två år så i linköping och det var en fantastisk tid, och när man bara är två så får man faktiskt rätt mycket privatliv ändå. Förstår dock vad du menar med musiken, har haft samma problem var jag än bott=).
Comment by JonteRoyal — October 1, 2009 @ 11:55 am