the paper, the pen, my eyes

…men jag har sällat mig till skaran av iPhone-användare. Behöver tips på bra och nödvändiga apps man inte kan klara sig utan.

Now Playing: Pelican - What We All Come To Need

Mitt uppe i min flytt (ännu en gång och denna gång med destination Sundbyberg) har jag jobbat och hunnit spisa en hel del musik; både på jobbet och mellan ned- och uppackningen av mina bohemiska tillgångar. Nästa vecka kommer Isis till Stockholm och spelar på Strand. Har i dagsläget inte bestämt mig för om jag ska recensera spelningen eller inte.

Jag har hunnit med att upptäcka ny som gammal musik och även återbekantat mig med ett stort band, Iron Maiden. Det har även hunnits med lite black metal. Mina favoriter bland det nya skivorna jag kommit över är Immortals senaste som är en riktigt trevlig bekantskap samt silverrävarna i Slayer. Slayer är Slayer och låter bra. Inga överraskningar. Men mer om det senare.

Lite av det som går varmt i mitt hushåll just nu och i mina lurar denna vecka:

Iron Maiden - Dance Of Death, Brave New World & A Matter Of Life And Death
Isis - Wavering Radiant
King Crimson - In The Court Of The Crimson King
Entombed - Wolverine Blues & Uprising
Immortal - All Shall Fall
Marduk - Wormwood
Slayer - World Painted Blood
Between The Buried And Me - The Great Misdirect

Något som förmodligen undgått de flesta (inte konstigt med tanke på att jag inte skrivit om det) är mitt senaste projekt; en sleeve på högerarmen. Jag har hållit på sedan juni och idag avslutades min fjärde och nästsista sittning. Har bara några smådetaljer kvar att färglägga och eventuella korrigeringar. Det grymmaste med dagens sittning är att man verkligen ser skillnaden. Jag är skitnöjd men känner mig dock lite mörbultad och har tryckt i mig x antal Ipren redan. Nu väntar en natt med kladd. Ogillar alltid första natten efter en gaddning.

Sittningen ackompanjerades (lustigt nog med tanke på killarnas musiksmak) med 30 Seconds To Mars. 

På repeat. Till förbannelse.

…spenderas horisontellt i en soffa plöjandes igenom serien "How I met your mother".

Återkommer.

Fy fan för att söka ackrediteringar. Arrangörerna blir alltmer giriga och alla mindre tidningar får det svårare att bli godkända alternativt får betala hutlösa summor som skribenten får punga ut med ur egen ficka.

Det var på håret att jag missade Porcupine Tree och Katatonia ikväll men efter en grov kommunikationsmiss och flertalet panikringningar till diverse branschfolk som jag aldrig fick tag på (varför har alla mobilen avstängda just ikväll?) bestämde jag mig helt sonika för att hoppas på det bästa och åkte ner till Fryshuset. En timmes väntan och en lång diskussion tog det men till slut (fråga mig inte hur det gick till för jag måste ha fått en black out) var jag inne. 

Sorgligt missade jag nästan hela Katatonias framförande. Det är inte ofta jag ser fram emot ett förband lika mycket som huvudakten. Jag hann komma in mot slutet och hörde de tre sista låtarna.

Vad.

Katastrofalt.

Det.

Lät.

Vad i helvete hade hänt? Visst, det är inte rättvist att recensera ett band under dessa omständigheter och bara på tre låtar (egentligen 2,5 låt) men det lilla jag hörde lät katastrofalt. Ljudet! Sången? Akustiken! Teargas slaktades, Follower likaså. Forsaker (från det kommande albumet) lät helt ok men det kändes mest som om alla bakomliggande och förinspelade sångslingor höjde låten.

Nej, jag väljer att bortse från detta. Jag hörde inte Katatonia ikväll.

Status quo.

Porcupine Tree däremot; årets spelning, helt klart

Är på besök i min gamla hemstad nu i veckan och passar på att ta det lugnt med lite Paradise Lost. Lagom till hösten kommer nu två rakbladsvassa och mörka släpp; dels engelsmännens "Faith Divides Us, Death Unites Us" som är ute nu och även Katatonias "Night Is The New Day" som jag lyssnat intensivt på och som släpps i början av november.

Paradise Losts lilla period med Depeche Mode-flörtarna glömmer jag helst bort och även om jag inte har den största kollen på bandet vet jag tillräckligt mycket om dem för att gilla "Draconian Times". Faktum är att jag nog är ett större fan av deras nyare sound (även om det nu ska vara en viss återgång till rötterna enligt dem själva). Förra skivan "In Reqiuem" var riktigt bra och spisades varmt i min iPod. Nya alstret fortsätter i samma tongångar och har ett par riktigt mörka pärlor. Bara denna videon till singeln ger mig rysningar längs ryggraden. Otroligt bra låt. Så mörk, så dystopisk.

Ja, den ja. Så här tyckte jag om den.

Lite mycket i min vardag just nu som håller mig borta från bloggen men det finns definitivt saker att skriva om och jag är inspirerad att fortsätta, trots att jag huserar på annan plats nu. Just nu laddar jag inför Raised Fists spelning på Tyrol i morgon med att köra ett..ja, Raised Fist-maraton ikväll.