Rubriken har inget med något att göra. Jag fick bara ett tourette-anfall nyss och kände hur skönt det vore att skrika ut det under matsmältningen av kvällens tacos och det ofrivilliga slötittandet av Idol. Kanske lite frustration över den enerverande förkylningen och tv-programmet, men det är i så fall allt.
Under tiden jag kryar på mig kan jag meddela att länklistan till höger blivit uppdaterad. Crank It Up är en ny community som startat och som kontaktat mig för samarbete. Mer om det senare.
Det börjar dra ihop sig till årsbästanomineringarna. Jag tror att Every Time I Dies "New Junk Aesthetics" kan knipa en hög placering tillsammans med bland andra Mastodons "Crack The Skye" och The Black Dahlia Murders "Deflorate". Återkommer med nomineringarna inom kort.
Guds arbetsmoral måste ha varit sjukt låg med tanke på att han var tvungen att vila upp sig efter sex dagars jobb (!) Jag tror inte han skulle klara sig i dagens yrkesverksamma samhälle. Kommer direkt att tänka på Family Guys parodi på Skapelseberättelsen och hur Gud förlorar en pokermatch mot en stereotypisk highschool-snubbe och hela universum uppkommer efter en stor fis (otroligt roligt för ett besatt fan av Family Guy som jag).
Hursomhelst, mina söndagar brukar allt som oftast inte vara av den lättare sorten utan jag arbetar denna dag. Bra så. Jag tycker söndagen ändå är så pass lugn att jag blir rastlös av att inte veta vad jag ska göra. Några timmars jobb med dubbel lön känns alltid bra och jag gillar att jag uträttat något vettigt på en dag som någon idiot för 2009 år sedan bestämde skulle vara helig. Måndagar är skönare att vara ledig på när resten av alla karrärslyssna stockholmare stressar iväg i sina kontorsskrudar, en liten portfölj, dollartecken i ögonen och med korporativ profit som enda mål.
Fuck that! Jag skulle istället vilja utlysa söndagen till Thrash Metal Söndag. För alla er som har intresse av musik i den lite hårdare skolan; tillägna denna dag lite hederlig old-school thrash.
Som jag idag, Metallicas Ride The Lightning gick varm på jobbet. Testament likaså och nu Slayer. Det behövs inte mycket. Sätt på en låt i iPoden under söndagspromenaden eller på datorn när du ändå slösurfar och visa att du inte accepterar den religiösa överhetens påtryckningar om att helga denna rätt menlösa dag.
Mitt uppe i min flytt (ännu en gång och denna gång med destination Sundbyberg) har jag jobbat och hunnit spisa en hel del musik; både på jobbet och mellan ned- och uppackningen av mina bohemiska tillgångar. Nästa vecka kommer Isis till Stockholm och spelar på Strand. Har i dagsläget inte bestämt mig för om jag ska recensera spelningen eller inte.
Jag har hunnit med att upptäcka ny som gammal musik och även återbekantat mig med ett stort band, Iron Maiden. Det har även hunnits med lite black metal. Mina favoriter bland det nya skivorna jag kommit över är Immortals senaste som är en riktigt trevlig bekantskap samt silverrävarna i Slayer. Slayer är Slayer och låter bra. Inga överraskningar. Men mer om det senare.
Lite av det som går varmt i mitt hushåll just nu och i mina lurar denna vecka:
Iron Maiden - Dance Of Death, Brave New World & A Matter Of Life And Death Isis - Wavering Radiant King Crimson - In The Court Of The Crimson King Entombed - Wolverine Blues & Uprising Immortal - All Shall Fall Marduk - Wormwood Slayer - World Painted Blood Between The Buried And Me - The Great Misdirect
Något som förmodligen undgått de flesta (inte konstigt med tanke på att jag inte skrivit om det) är mitt senaste projekt; en sleeve på högerarmen. Jag har hållit på sedan juni och idag avslutades min fjärde och nästsista sittning. Har bara några smådetaljer kvar att färglägga och eventuella korrigeringar. Det grymmaste med dagens sittning är att man verkligen ser skillnaden. Jag är skitnöjd men känner mig dock lite mörbultad och har tryckt i mig x antal Ipren redan. Nu väntar en natt med kladd. Ogillar alltid första natten efter en gaddning.
Sittningen ackompanjerades (lustigt nog med tanke på killarnas musiksmak) med 30 Seconds To Mars.
Jag blev lite smått inspirerad av Jonte när jag läste hans inlägg om sin tid i Oslo. För nu är det så att även min tid har tagit slut här på Ringvägen. Imorgon går sista flyttlasset och sedan kommer jag spendera en oviss tid på min vän och framtida sambo Tobias soffa.
Jag har aldrig varit någon materialist men alltid haft lätt för att fastna för saker; människor omkring mig men i synnerhet lägenheter som fungerat som ett ankare i en annars flyktig tillvaro. Däremot har jag inte hunnit tänka igenom och känna speciellt mycket inför denna flytt trots att jag spenderat dagen helt själv flyttandes kartonger upp och nedför gatan. Tobias bor 5 minuter ifrån mig så jag har inte sett någon anledning att involvera en flyttbil i detta arrangemang. Men jag vill minnas att det tog snäppet mycket hårdare på mig när jag och min dåvarande sambo (en riktig sådan) flyttade ut ur vår mysiga tvåa i Västerås. Äventyr väntade och ett liv i Sydney. Vårt hem hade verkligen blivit vårt och även om jag aldrig haft den känslan med den här lägenheten i Stockholm var den otroligt mysig att vistas i stundtals.
15 månader har spenderats i denna lägenhet och det har varit en tid som varit ömsom kaosartad ömsom ljuvlig. Jag vill inte påstå att det känns som om det var igår jag flyttade in för det känns faktiskt som evigheter sedan. Det var ett stort steg jag hade tagit. Efter ett abrupt slut i Australien bodde jag hemma hos föräldrarna innan jag åkte till Stockholm på en inflyttningsfest hos ett par kompisar och aldrig återvände. Jag gled på en räkmacka; fick både boende och jobb nästan direkt men det tog mig en tid att våga flytta in i lägenheten trots att jag hade fått nycklarna en vecka innan. Jag kan ärligt talat säga att jag var skraj. Jag hade aldrig tidigare bott själv trots att jag då var 25 år gammal. Åren innan spenderade jag boendes i diverse kollektiv utomlands och tiden innan dess var jag sambo. Jag har synnerligen lärt mig att bo ensam och även om jag hellre föredrar att välja mina ensamma kvällar när jag helst känner för det istället för att få dem påtvingade har jag behövt detta.
Jag gjorde allt för min egen skull.
Men nu känner jag faktiskt för att ta den annalkande hösten och vintern tillsammans med någon; en riktigt bra vän. Privatlivet kommer säkerligen ta lite stryk och det kommer säkerligen uppstå diskussioner mellan två människor där den ena föredrar The Beatles och den andra vill dra på Cannibal Corpse. Men vi är två intensiva, impulsiva och kreativa individer som tänkte göra detta till ett kreativt kollektiv.
Eller för att citera Tobias 03.45 i fredags: “Vår lägenhet ska bli värre än Mötley Crües turnébuss!”
Bra så, återstår att se.
Dagens skiva till ära: Every Time I Die - New Junk Aesthetic.
Äntligen får jag chansen att se högklassig stand-up med Pablo Fransisco. Showen är den 4 oktober på Chinateatern och jag är redan spänd som en liten gasell jagad av lejon på den afrikanska savannen. Min bästa vän Kristoffer introducerade mig till den amerikanska komikern 2004 i och med DVD-släppet “Bits & Pieces” och jag blev aldrig densamme efter detta. Det var en av de roligaste showerna jag sett och jag har sett just den showen elva gånger. Det var standard varje bakfyllesöndag att sätta på ett YouTube-klipp och garva ihjäl sig.
Faktum är att hela tillvaron för Kristoffer och mig har ändrats. Vi konverserar inte med varandra som vanliga människor efter detta utan alla form av kommunikation, vare sig via något random chatprogram, sms, telefon eller face to face sker genom spontana citat tagen ur någon av Pablo Fransiscos föreställningar. Det är så internt att folk undrar om inte vi är dumma i huvudet. Men skoj har vi. För varje situation i livet har vi något form av citat från denna man.
Hade helt och hållet glömt bort att uppdatera mig gällande ett av mina favoriter bland proggscenen, Porcupine Tree. Läste precis nyheten att det nya albumet "The Incident" släpps om 13 dagar. 2 år sedan konceptalbumet om nutidens degenererade ungdomar och MTV-kulturen "Fear Of A Blank Planet" kom ut. Lika lång tid har det tagit för mig att ens acceptera skivan som en möjlig skapelse från britterna. Jag var så besviken när skivan släpptes och kunde inte hitta något jag gillade på albumet förutom låten "Sentimental". Jag förbannade bandet, skrev ont om dem på bloggen och var allmänt missnöjd med hur tråkig skivan lät. Jag vill minnas att jag skrev något om att bandet går på repeat och bara återuppfinner sig själva.
Men.
Jag tvingande mig att lyssna in mig på skivan. Jag stötte på motstånd efter motstånd och kräkreflexen irriterades kraftigt. Men det verkar ha gjort succé eftersom jag i våras började hitta delar av skivan jag ändå gillade. Så fortgick det tills jag till slut tyckte att "Fear Of A Blank Planet" var är en hygglig skapelse.
Det var alltså för en månad sedan jag tyckte den var bra för första gången.
Lika svårt verkar inte bandet ha gjort för sig denna gång. Jag känner direkt en varm koppling till första singeln efter bara en genomlyssning. Vare sig det är stulet från Pink Floyd rakt av eller inte. Det låter Porcupine Tree som jag vill ha det.
Nu är detta bara en teaser och några minuter av en annars rätt lång låt (tror den klockar in på runt 12 minuter).
Under min vistelse i Västerås den gångna veckan har jag försökt att återuppta kontakten med gamla vänner. Jag fick chansen att träffa en av mina bästa kompisar under mellan -och högstadiet igår. Vi sprang på varandra på stan för några år sedan men har inte umgåtts på över tio år. Det har hänt mycket i våra liv. Han har sambo och barn. Jag står och trampar i någon form av självdestruktiv singeltillvaro.
I fredags spelade jag tennis med min far. Det var ett tag sedan jag stod på en bana och höll i ett racket. När jag klev in på banan och den särpräglade lukten av filtmatta nådde mitt luktcentra fick jag flashbacks till min barndom och färdades blixtsnabbt femton år tillbaka i tiden. Fotarbetet under matchen var dåligt och min annars så stenhårda forehand satte bara bollarna i nätet. Jag kunde inte koncentrera mig utan jag tänkte bara på min uppväxt och alla gamla kompisar från gården.
Annat var det för tolv år sedan då jag var distriktstvåa.
Sasha, den vackra mörkhyade flickan med nattsvart långt hår. Hennes pappa var från Iran och hennes mamma från Filipinerna. Vi var bästa vänner och umgicks varje dag. Hon var pojkflickan som hellre cyklade BMX, spelade Street Fighter II och lirade fotboll med killarna än lekte med andra flickor. Vi gick på samma fritids och skola men förlorade kontakten när vi började på högstadiet. Plötsligt var leksaker ett minne blott och vi hade kastats in i ett vuxnare liv där popularitet bland klasskompisarna var viktigare än vänskap. Vi gick förbi varandra på Kungsgatan i Stockholm förra sommaren. Hon kände inte igen mig men hon var precis lika vacker som när hon var 12.
Yngwe, En späd blond liten kille vars mor hade tagit livet av sig genom en överdos av smärtstillande när han var barn. Hans far var inte direkt en bra förebild utan gravt alkoholiserad. Vissa kvällar rörde han sig i tvivelaktiga sällskap och varje vecka hade han en ny kvinna i sin lägenhet. Yngwe försvann alltid på somrarna. Ingen visste vart men hans farsa förklarade alltid det med att han hälsade på släkten. Yngwe var timid och försynt och klart skadad av sin uppväxt och avsaknaden av en kvinnlig förebild. Yngwe och jag tog ett drastiskt steg in i vuxenlivet en dag när vi hittade en trave med porrfilmer i hans farsas garderob. Vi var spända och nervösa av att titta på filmerna. Vi förstod inte riktigt vad alla dessa personer höll på med men där nånstans lärde jag mig vad sex innebar. Att det sedan var barnförbjudet gjorde bara att det blev desto mer spännande. Yngwe och hans pappa flyttade ifrån stan till slut. Vart har jag ingen aning om.
Dennis, gårdens busunge och den alla flickor ville vara med. Han hade alltid de senaste prylarna och var ett riktigt rötägg som barn. Men han kom alltid undan med sina bus. Han såg precis ut som en verklig kopia av Dennis The Menace. Jag och Dennis brukade alltid ta våra cyklar ut i skogen och köra offroad bland fallna träd och stubbar. Det var ett privilegium att få umgås med honom och alla kidsen tävlade om hans uppmärksamhet. Vi bråkade om vems tur det var att få hänga med honom och den som kunde muta Dennis bäst med det senaste tv-spelet eller godiset fick hans uppmärksamhet under en hel dag. Dennis hade hela tiden flickvänner och vi alla ville vara som honom. Han var begåvad och något av en uppfinnare. Han gillade att mecka med sin moppe och jobbar som mekaniker nu.
Andreas, även det en späd kille vars föräldrar var riktiga praktexemplar av white thrash och levde på socialen. Andreas trängdes med sina föräldrar och fyra syskon i en lägenhet på 80 kvadrat. Hans mamma och pappa var riktigt tjocka som kontrast till den taniga kroppen han själv hade. Han åt alltid hemma hos mig för familjen hade aldrig råd med mat till alla. Farsan i familjen var en riktig tyrann och hade förflutet inom något MC-gäng. Han styrde familjen med järnhand och var alltid riktigt sträng, i synnerhet mot Andreas. De ertappade honom en gång med att sätta eld på ett dagis och han var även misstänkt för en skogsbrand. När pappan fick reda på detta slog han till Andreas och tryckte ner hans hand på köksbordet, tog fram en kniv och hotade att skära fingrarna av honom om han ertappade honom med att leka med eld igen. Det gick utför för Andreas i livet. Senast jag såg honom var 2002 och då stod han på torget i centrum och delade ut flyers för Sverigedemokraterna. Han vägde säkert över 100 kg.
Zigenarbrorsorna Victor och Lasse. Familjen var de stereotypiska zigenarna. Mamman hade alltid på sig sin zigenarskrud och pappan åkte omkring i en dyr Mercedes och fixade "jobb". Victor var den äldre och Lasse lillebrorsan som såg upp till honom. Lasse hade ett porslinsöga. Han hade lekt med en kniv och skadat högra ögat när han var barn. De bodde i ett annat kvarter och tillsammans med dem lärde jag mig att stjäla för första gången och bryta mig in i källare och på fritidsgården. Jag var alltid som värst när jag umgicks med dem och senast jag såg Victor var när jag var 18 och han och hans gäng haffade mig på väg hem från skolan och ville misshandla mig. Han kände inte igen mig men jag lyckades prata mig ur situationen. Båda hamnade sedan på fel sida av lagen.
Mohammed, en irakier och en av mina absolut bästa vänner. Han var den mest originella killen på hela gården. Familjen var inga fundamentalister utan gjorde ett tappert försök att bli integrerade i det svenska samhället. Pappan startade en taxifirma men gick i konkurs efter ett tag. Mohammeds största intressen var discomusik och amerikansk splatterfilm. Hans idol var John Travolta från Saturday Night Fever och han klädde sig alltid i utsvängda manchesterbyxor, klackskor och en färgglad och psykadelisk 70-talsskjorta. Hans dröm var att regissera skräckfilmer. Vi hade kontakt fram till 2003 då de amerikanska trupperna gjorde intrång i Irak. Jag var på väg till Spanien för att plugga och det sista jag hörde från honom var ett inspelat meddelande på telefonsvararen där han förklarade att hans familj skulle åka tillbaka till sitt hemland. Jag har inte hört något från honom sedan dess.
Dessa var mina vänner och de färgstarka individer som präglade min uppväxt. För vissa gick det riktigt snett i livet. Förmodligen var det bristen av familjär kärna och riktiga moraliska grunder att stå på som gjorde att våra liv tog sådana olika vändningar. Jag har alltid ansett mig vara uppfostrad i ett hem med mycket kärlek.
Det är inte förrän nu jag inser att alla inte är lika lyckligt lottade.
"Hej, jag heter Den Stora Meningslösheten. Hörde att du var i behov av sällskap så jag tänkte hänga med dig en stund framöver".
De två senaste dagarna har känts helt meningslösa. Är totalt oinspirerad och omotiverad till det mesta. Inte ens alla spontana nattliga utsvävningar känns roliga. Förvisso, helgens bestyr var roliga men att vakna upp och känna sig likgiltig inför det mesta är mindre roande. En av anledningarna är att jag jobbar så sjukt mycket och det tär på det mesta. De senaste fyra veckorna har jag varit ledig fyra dagar. Ja, har snittat en ledig dag i veckan och den dagen har mest gått åt att styra upp saker hemma, ligga bakfull i självömkan eller gadda sig.
Så nej, utvilad är jag inte alls.
Har bett min chef om lite extra ledighet nu och det kommer jag få. En vecka. Sticker ifrån stan för att umgås med familjen på tisdag. Jag har sett fram emot det bra länge nu.
Men nu är det söndag och meningslösheten är påtaglig. Folkskygg som jag är idag tänker jag isolera mig i min lilla kvart med sällskap av Have Heart.
7Elevens och Pressbyråns kreditkortsautomater är ju för fan nästan brottsliga. Motiveringen bakom chipbetalning är att det ska vara effektivare (nej, det tar längre tid) och säkrare (nej, läs klart detta inlägg). Att stoppa in sitt kreditkort med chipet före är precis som att lämna exakt valuta för en vara i handen på personalen, ta sin vara från disken den blivit scannad på och sedan säga "du kan slänga kvittot" och gå därifrån. Jag kommer på mig själv med att trycka in det där jävla plastkortet i automaten, stoppa tillbaka plånboken i bakfickan utan det och gå därifrån för att inse vad jag precis glömt, så gott som varje dag.
Idag var jag inte lika kvicktänkt. Jag kom på det fem timmar senare när jag skulle handla annat.
De där jävla automaterna är designade av elaka kapitalistiska bolag för att man avsiktligt ska glömma sitt kort så de kan skimma ditt konto och skratta sitt onda Dr. No skratt i ansiktet på dig.
Tillbaka i Sverige efter vild resa som resulterade i att hela gänget gick ner sig i någon form av polsk monsterförkylning. Det har varit kul men jag tänkte vänta med att beskriva alla betraktelser tills alla tankarna är samlade.
Något som slog mig på färjan på hemvägen efter att ha bevittnat en riktig absurd situation är att jämlikhet i Polen verkar vara något som ligger bra mycket efter många andra länder. Förmodligen har många forna kommunistiska länder en bit kvar att arbeta med innan de kommer ifatt övriga Europa.
Tänk er nu en skabbig färja som tar 18 timmar på sig för att transportera passagerare från A till B. Detta var en vardag så antalet passagerare var nästan minimalt och begränsat till några få polacker, ett gäng lastbilschaffisar och mitt gäng och jag. Det finns inte speciellt mycket att göra på en färja som M/S Scandinavia förutom att sova, kolla på en film i "biosalongen" eller supa i baren.
Som bekant gillar polacker att supa i barer.
På dansgolvet stod en tjej i trettioårsåldern, blond och korpulent, klädd i en tight vit urringad t-shirt och jeans. Hon var inte det attraktivaste ett öga kan skåda. Hon var rejält berusad och dansade utmanande och porrigt; något som inte passar en tjej som henne eller en människa med någon form av självrespekt överhuvudtaget. Förstå mig rätt här; det var så otroligt pinsamt och äckligt att hon förmodligen skulle ha hoppat överbord om hon hade fått se sig själv på film. Ord kan egentligen inte beskriva vad hon sysslade med men det roade mig under den timmen jag satt vid ett bord och observerade händelseförloppet. Ju längre kvällen led desto mer ökade alkoholintaget och desto mer utmanande och aggressiv blev hon. Hon dansade medveten in i andra gäng och puttade bort andra tjejer för att dansa med killarna. Hon kaste drinkar omkring sig, till och med stolar och hängde i det låga taket. Efter att ha beställt sin hundrade drink för kvällen i baren kom det fram en fet lastbilschaffis. Det var som om en stor fabrik med industrifett var koncentrerad till enbart hans buk. Vad som sedan kom att hända var att denna man vänder sig till den berusade kvinnan och viskar något i hennes öra varav han får en hel drink spilld över sig.
Vad kan ha viskats? En tjock man som förmodligen är ensam, bitter, har dålig självkänsla och hatar kvinnor viskar något förnedrande till kvinnan eller erbjuder sig något efter att ha sett hennes beteende och tror att han kanske lyckas ro hem ett ligg i den romantiska postkommunistiska hytten. Hon accepterar självklart inte detta agerande från mannens sida trots att hon själv betett sig respektlöst mot både sig själv och andra.
Hur kan det någonsin kunna uppstå ömsesidig respekt och jämlikhet mellan könen om inte kvinnor respekterar sig själva, varandra och männen öppnar upp ögonen från sin primitiva neanderthalssyn på kvinnor?
Lite av en pojkdröm skulle man kunna säga. Sedan jag blev mer eller mindre byxmyndig och kunde tänka individuellt har jag alltid velat ta mina barndomsvänner till Polen för att visa mina rötter. Det har varit många turer kring detta de senaste åren och mycket snack men aldrig någon riktig verkstad. Men till slut gick det. Imorrn sticker mina tre vänner och jag till Gdansk för några nätter med spontant leverne och inmundigande av postkommunistisk kultur.
Något som skulle ha varit "supknullresa" på Rhodos blev till slut öststatshäng i riktig efterkrigsanda.
