Det är mycket som engagerar mig men jag har på sistone valt att inte skriva så mycket om det. Mest för att jag inte längre orkar lägga ner energi på alla de fel i samhället jag stör mig på och som jag skulle vilja skriva om. Annat var det förr för er som följt bloggen under dess snart fyraåriga existens.
Missförstå mig rätt, det finns mycket att skriva om och mycket att diskutera och jag har starka åsikter men då jag följer många andra intressanta bloggar som tar upp dessa ämnen som ligger mig kärt ännu bättre, lämnar jag helt enkelt diskussionen dithän. Jag har valt att sakta men säkert dra ur mig det krig jag fört mot världen och insett att det är lönlöst att ödsla energi på dåraktiga saker. Världen kommer inte ändras. Jag lyckats bli bättre på att välja mina strider men jag följer gärna diskussionerna och stödjer det som engagerar mig helhjärtat på andra ställen.
Däremot var det en text som fick det att bränna till i bröstkorgen och det var mer det öppna resonemanget och stora hjärtan som fick mig intresserad mer än själva innehållet i inlägget.
Bra skrivet, önskar att flera kunde tänka som du.
Mitt svar:
"Tack för att du skriver detta. Jag känner mig träffad och håller till stor del med dig. Jag jobbar själv deltid på Carlings förutom mitt frilansande. För mig är det ett jobb, som vilket annat. Nu råkar jag ha ett intresse av kläder men jag anser mig inte tillhöra Carlings Rockstars (dvs, några wannabe rockers som tror de är hur grymma som helst) men jag har stött emot fördomar. Jag avskyr dessa "Carlings rockers" lika mycket som jag avskyr alla människor som är insnöade på en viss sak (cvlt pvnk, tr00 norwegian black metal, whatever). Det är mest fundamentalismen i det hela som stör mig. Nu klär jag mig inte som den gemene Carlings-anställde i svarta kläder, bandanas och nitar och diggar Mötley Crüe. Har en rätt blandad stil, allt från street till "rutiga flanellskjortan (som även den är en fördom mot oss anställda) och jag lyssnar på det mesta. Mitt favoritband är In Flames för de var inkörsporten till tyngre musik. Jag diggar Immortal lika mycket som Morbid Angel. Lyssnar lika mycket på Cannibal Corpse som jag lyssnar på Placebo, Kings Of Leon eller Coldplay.
Jag ser mig helt enkelt inte tillhöra någon kategori eller placerad i ett fack även om man till det yttre vissa gånger skulle kunna göra det. Jag älskar hardcore och punk för samhällskritiken och det öppna sinnet men tycker det finns lika många bakåtsträvare där som i allt annat. Metalskallar ska ju "stå" ut och vara emot etablissemanget men de kan vara lika, om inte mer, konsvervativa än "vanliga" människor med alla jävla regler om hur det ska låta, vad som kan säljas och vad som inte kan säljas eller hur man ska klä sig.
Jag har en japansk sleeve för att jag gillar kulturen. Jag har en text på vänster underarm som är av hardcorekaraktär för att alltid påminna mig själv om min dröm i livet. Jag har ett skelett på vaden som påminner mig om min kärlek till thrash metal och Machine Head. Jag svävar över alla gränser och ser mig själv som en väldigt öppen individ. Jag anser att jag berikar mitt liv mer genom att vara öppen och inte följa några regler som någon satt upp. För vems skull är dessa regler uppsatta?
Jag lyssnar på bra musik. Jag skäms inte för att säga att jag även lyssnar på rap eller pop för den delen. Jag älskar musik pga texterna då jag anser att det är stort att kunna förmedla en känsla i en mening. Samma sak kan betyda så många olika saker beroende på människa och plats i livet.
Och jag anser mig även vara punkare pga av mitt politiska ställningstagande och att jag går min egen väg, ingen annans. Och det har alltid varit punk i mina ögon, oavsett musikalisk tillhörighet."
"To Write Love on Her Arms is a non-profit movement dedicated to presenting hope and finding help for people struggling with depression, addiction, self-injury and suicide. TWLOHA exists to encourage, inform, inspire and also to invest directly into treatment and recovery."
Idag är det "To Write Love On Her Arms Day" och jag visar mitt fulla stöd genom en sådan enkel sak som att skriva "Love" på armen.
Ja jävlar. Har dragits med en förkylning/"light-influensa" sedan förra lördagen. Om det är den högtidliga svininfluensan vet jag faktiskt inget om. Jag har försökt att hålla mig lugn trots medias skrämselpropaganda och statens vädjan om att vaccinera mig men blev faktiskt lite orolig igår. Letade upp information på nätet och även om jag bara hade ett av de "tydliga" symptomen för svininfluensa (ont i lungorna) kände jag mig helt ok hela tiden. Visst, lite torrhosta och jag kanske jag var inte fit för att springa Stockholm maraton men energi hade jag och kände mig riktigt bra hela dagen. Så var det hela veckan. Ingen feber, varken ont i huvudet eller lederna.
En mindre förkylning trodde jag.
Så kom lördagskvällen och jag hade en middagsbjudning för några av mina vänner då plötsligt febern slog till. Två timmar var jag febrig och sen försvann det och jag kände mig hur frisk som helst. Det snackades om utgång när jag kände mig som bäst och precis när vi skulle ut slog det till igen. Låg febrig hela natten och sov i 14 timmar. Vaknade idag och känner mig frisk på nytt förutom att jag är snorig.
Nu tar jag det säkra före det osäkra och skippar jobbet imorrn trots att jag egentligen inte har råd och skulle behöva vara på plats. Måste vara kry till tisdagens projekt. Till råga på allt är det Thrash Metal Söndag nu igen och även om jag inte pallar någon musik med vare sig dist eller dubbla baskaggar får jag hålla mitt ord och sätta på en gammal klassiker. På datorn har jag bunkrat upp med sköna filmer så först ut blir den nya Zombieland.
Rubriken har inget med något att göra. Jag fick bara ett tourette-anfall nyss och kände hur skönt det vore att skrika ut det under matsmältningen av kvällens tacos och det ofrivilliga slötittandet av Idol. Kanske lite frustration över den enerverande förkylningen och tv-programmet, men det är i så fall allt.
Under tiden jag kryar på mig kan jag meddela att länklistan till höger blivit uppdaterad. Crank It Up är en ny community som startat och som kontaktat mig för samarbete. Mer om det senare.
Det börjar dra ihop sig till årsbästanomineringarna. Jag tror att Every Time I Dies "New Junk Aesthetics" kan knipa en hög placering tillsammans med bland andra Mastodons "Crack The Skye" och The Black Dahlia Murders "Deflorate". Återkommer med nomineringarna inom kort.
Guds arbetsmoral måste ha varit sjukt låg med tanke på att han var tvungen att vila upp sig efter sex dagars jobb (!) Jag tror inte han skulle klara sig i dagens yrkesverksamma samhälle. Kommer direkt att tänka på Family Guys parodi på Skapelseberättelsen och hur Gud förlorar en pokermatch mot en stereotypisk highschool-snubbe och hela universum uppkommer efter en stor fis (otroligt roligt för ett besatt fan av Family Guy som jag).
Hursomhelst, mina söndagar brukar allt som oftast inte vara av den lättare sorten utan jag arbetar denna dag. Bra så. Jag tycker söndagen ändå är så pass lugn att jag blir rastlös av att inte veta vad jag ska göra. Några timmars jobb med dubbel lön känns alltid bra och jag gillar att jag uträttat något vettigt på en dag som någon idiot för 2009 år sedan bestämde skulle vara helig. Måndagar är skönare att vara ledig på när resten av alla karrärslyssna stockholmare stressar iväg i sina kontorsskrudar, en liten portfölj, dollartecken i ögonen och med korporativ profit som enda mål.
Fuck that! Jag skulle istället vilja utlysa söndagen till Thrash Metal Söndag. För alla er som har intresse av musik i den lite hårdare skolan; tillägna denna dag lite hederlig old-school thrash.
Som jag idag, Metallicas Ride The Lightning gick varm på jobbet. Testament likaså och nu Slayer. Det behövs inte mycket. Sätt på en låt i iPoden under söndagspromenaden eller på datorn när du ändå slösurfar och visa att du inte accepterar den religiösa överhetens påtryckningar om att helga denna rätt menlösa dag.
Mitt uppe i min flytt (ännu en gång och denna gång med destination Sundbyberg) har jag jobbat och hunnit spisa en hel del musik; både på jobbet och mellan ned- och uppackningen av mina bohemiska tillgångar. Nästa vecka kommer Isis till Stockholm och spelar på Strand. Har i dagsläget inte bestämt mig för om jag ska recensera spelningen eller inte.
Jag har hunnit med att upptäcka ny som gammal musik och även återbekantat mig med ett stort band, Iron Maiden. Det har även hunnits med lite black metal. Mina favoriter bland det nya skivorna jag kommit över är Immortals senaste som är en riktigt trevlig bekantskap samt silverrävarna i Slayer. Slayer är Slayer och låter bra. Inga överraskningar. Men mer om det senare.
Lite av det som går varmt i mitt hushåll just nu och i mina lurar denna vecka:
Iron Maiden - Dance Of Death, Brave New World & A Matter Of Life And Death Isis - Wavering Radiant King Crimson - In The Court Of The Crimson King Entombed - Wolverine Blues & Uprising Immortal - All Shall Fall Marduk - Wormwood Slayer - World Painted Blood Between The Buried And Me - The Great Misdirect
Något som förmodligen undgått de flesta (inte konstigt med tanke på att jag inte skrivit om det) är mitt senaste projekt; en sleeve på högerarmen. Jag har hållit på sedan juni och idag avslutades min fjärde och nästsista sittning. Har bara några smådetaljer kvar att färglägga och eventuella korrigeringar. Det grymmaste med dagens sittning är att man verkligen ser skillnaden. Jag är skitnöjd men känner mig dock lite mörbultad och har tryckt i mig x antal Ipren redan. Nu väntar en natt med kladd. Ogillar alltid första natten efter en gaddning.
Sittningen ackompanjerades (lustigt nog med tanke på killarnas musiksmak) med 30 Seconds To Mars.
Jag blev lite smått inspirerad av Jonte när jag läste hans inlägg om sin tid i Oslo. För nu är det så att även min tid har tagit slut här på Ringvägen. Imorgon går sista flyttlasset och sedan kommer jag spendera en oviss tid på min vän och framtida sambo Tobias soffa.
Jag har aldrig varit någon materialist men alltid haft lätt för att fastna för saker; människor omkring mig men i synnerhet lägenheter som fungerat som ett ankare i en annars flyktig tillvaro. Däremot har jag inte hunnit tänka igenom och känna speciellt mycket inför denna flytt trots att jag spenderat dagen helt själv flyttandes kartonger upp och nedför gatan. Tobias bor 5 minuter ifrån mig så jag har inte sett någon anledning att involvera en flyttbil i detta arrangemang. Men jag vill minnas att det tog snäppet mycket hårdare på mig när jag och min dåvarande sambo (en riktig sådan) flyttade ut ur vår mysiga tvåa i Västerås. Äventyr väntade och ett liv i Sydney. Vårt hem hade verkligen blivit vårt och även om jag aldrig haft den känslan med den här lägenheten i Stockholm var den otroligt mysig att vistas i stundtals.
15 månader har spenderats i denna lägenhet och det har varit en tid som varit ömsom kaosartad ömsom ljuvlig. Jag vill inte påstå att det känns som om det var igår jag flyttade in för det känns faktiskt som evigheter sedan. Det var ett stort steg jag hade tagit. Efter ett abrupt slut i Australien bodde jag hemma hos föräldrarna innan jag åkte till Stockholm på en inflyttningsfest hos ett par kompisar och aldrig återvände. Jag gled på en räkmacka; fick både boende och jobb nästan direkt men det tog mig en tid att våga flytta in i lägenheten trots att jag hade fått nycklarna en vecka innan. Jag kan ärligt talat säga att jag var skraj. Jag hade aldrig tidigare bott själv trots att jag då var 25 år gammal. Åren innan spenderade jag boendes i diverse kollektiv utomlands och tiden innan dess var jag sambo. Jag har synnerligen lärt mig att bo ensam och även om jag hellre föredrar att välja mina ensamma kvällar när jag helst känner för det istället för att få dem påtvingade har jag behövt detta.
Jag gjorde allt för min egen skull.
Men nu känner jag faktiskt för att ta den annalkande hösten och vintern tillsammans med någon; en riktigt bra vän. Privatlivet kommer säkerligen ta lite stryk och det kommer säkerligen uppstå diskussioner mellan två människor där den ena föredrar The Beatles och den andra vill dra på Cannibal Corpse. Men vi är två intensiva, impulsiva och kreativa individer som tänkte göra detta till ett kreativt kollektiv.
Eller för att citera Tobias 03.45 i fredags: “Vår lägenhet ska bli värre än Mötley Crües turnébuss!”
Bra så, återstår att se.
Dagens skiva till ära: Every Time I Die - New Junk Aesthetic.
Äntligen får jag chansen att se högklassig stand-up med Pablo Fransisco. Showen är den 4 oktober på Chinateatern och jag är redan spänd som en liten gasell jagad av lejon på den afrikanska savannen. Min bästa vän Kristoffer introducerade mig till den amerikanska komikern 2004 i och med DVD-släppet “Bits & Pieces” och jag blev aldrig densamme efter detta. Det var en av de roligaste showerna jag sett och jag har sett just den showen elva gånger. Det var standard varje bakfyllesöndag att sätta på ett YouTube-klipp och garva ihjäl sig.
Faktum är att hela tillvaron för Kristoffer och mig har ändrats. Vi konverserar inte med varandra som vanliga människor efter detta utan alla form av kommunikation, vare sig via något random chatprogram, sms, telefon eller face to face sker genom spontana citat tagen ur någon av Pablo Fransiscos föreställningar. Det är så internt att folk undrar om inte vi är dumma i huvudet. Men skoj har vi. För varje situation i livet har vi något form av citat från denna man.
Hade helt och hållet glömt bort att uppdatera mig gällande ett av mina favoriter bland proggscenen, Porcupine Tree. Läste precis nyheten att det nya albumet "The Incident" släpps om 13 dagar. 2 år sedan konceptalbumet om nutidens degenererade ungdomar och MTV-kulturen "Fear Of A Blank Planet" kom ut. Lika lång tid har det tagit för mig att ens acceptera skivan som en möjlig skapelse från britterna. Jag var så besviken när skivan släpptes och kunde inte hitta något jag gillade på albumet förutom låten "Sentimental". Jag förbannade bandet, skrev ont om dem på bloggen och var allmänt missnöjd med hur tråkig skivan lät. Jag vill minnas att jag skrev något om att bandet går på repeat och bara återuppfinner sig själva.
Men.
Jag tvingande mig att lyssna in mig på skivan. Jag stötte på motstånd efter motstånd och kräkreflexen irriterades kraftigt. Men det verkar ha gjort succé eftersom jag i våras började hitta delar av skivan jag ändå gillade. Så fortgick det tills jag till slut tyckte att "Fear Of A Blank Planet" var är en hygglig skapelse.
Det var alltså för en månad sedan jag tyckte den var bra för första gången.
Lika svårt verkar inte bandet ha gjort för sig denna gång. Jag känner direkt en varm koppling till första singeln efter bara en genomlyssning. Vare sig det är stulet från Pink Floyd rakt av eller inte. Det låter Porcupine Tree som jag vill ha det.
Nu är detta bara en teaser och några minuter av en annars rätt lång låt (tror den klockar in på runt 12 minuter).
Under min vistelse i Västerås den gångna veckan har jag försökt att återuppta kontakten med gamla vänner. Jag fick chansen att träffa en av mina bästa kompisar under mellan -och högstadiet igår. Vi sprang på varandra på stan för några år sedan men har inte umgåtts på över tio år. Det har hänt mycket i våra liv. Han har sambo och barn. Jag står och trampar i någon form av självdestruktiv singeltillvaro.
I fredags spelade jag tennis med min far. Det var ett tag sedan jag stod på en bana och höll i ett racket. När jag klev in på banan och den särpräglade lukten av filtmatta nådde mitt luktcentra fick jag flashbacks till min barndom och färdades blixtsnabbt femton år tillbaka i tiden. Fotarbetet under matchen var dåligt och min annars så stenhårda forehand satte bara bollarna i nätet. Jag kunde inte koncentrera mig utan jag tänkte bara på min uppväxt och alla gamla kompisar från gården.
Annat var det för tolv år sedan då jag var distriktstvåa.
Sasha, den vackra mörkhyade flickan med nattsvart långt hår. Hennes pappa var från Iran och hennes mamma från Filipinerna. Vi var bästa vänner och umgicks varje dag. Hon var pojkflickan som hellre cyklade BMX, spelade Street Fighter II och lirade fotboll med killarna än lekte med andra flickor. Vi gick på samma fritids och skola men förlorade kontakten när vi började på högstadiet. Plötsligt var leksaker ett minne blott och vi hade kastats in i ett vuxnare liv där popularitet bland klasskompisarna var viktigare än vänskap. Vi gick förbi varandra på Kungsgatan i Stockholm förra sommaren. Hon kände inte igen mig men hon var precis lika vacker som när hon var 12.
Yngwe, En späd blond liten kille vars mor hade tagit livet av sig genom en överdos av smärtstillande när han var barn. Hans far var inte direkt en bra förebild utan gravt alkoholiserad. Vissa kvällar rörde han sig i tvivelaktiga sällskap och varje vecka hade han en ny kvinna i sin lägenhet. Yngwe försvann alltid på somrarna. Ingen visste vart men hans farsa förklarade alltid det med att han hälsade på släkten. Yngwe var timid och försynt och klart skadad av sin uppväxt och avsaknaden av en kvinnlig förebild. Yngwe och jag tog ett drastiskt steg in i vuxenlivet en dag när vi hittade en trave med porrfilmer i hans farsas garderob. Vi var spända och nervösa av att titta på filmerna. Vi förstod inte riktigt vad alla dessa personer höll på med men där nånstans lärde jag mig vad sex innebar. Att det sedan var barnförbjudet gjorde bara att det blev desto mer spännande. Yngwe och hans pappa flyttade ifrån stan till slut. Vart har jag ingen aning om.
Dennis, gårdens busunge och den alla flickor ville vara med. Han hade alltid de senaste prylarna och var ett riktigt rötägg som barn. Men han kom alltid undan med sina bus. Han såg precis ut som en verklig kopia av Dennis The Menace. Jag och Dennis brukade alltid ta våra cyklar ut i skogen och köra offroad bland fallna träd och stubbar. Det var ett privilegium att få umgås med honom och alla kidsen tävlade om hans uppmärksamhet. Vi bråkade om vems tur det var att få hänga med honom och den som kunde muta Dennis bäst med det senaste tv-spelet eller godiset fick hans uppmärksamhet under en hel dag. Dennis hade hela tiden flickvänner och vi alla ville vara som honom. Han var begåvad och något av en uppfinnare. Han gillade att mecka med sin moppe och jobbar som mekaniker nu.
Andreas, även det en späd kille vars föräldrar var riktiga praktexemplar av white thrash och levde på socialen. Andreas trängdes med sina föräldrar och fyra syskon i en lägenhet på 80 kvadrat. Hans mamma och pappa var riktigt tjocka som kontrast till den taniga kroppen han själv hade. Han åt alltid hemma hos mig för familjen hade aldrig råd med mat till alla. Farsan i familjen var en riktig tyrann och hade förflutet inom något MC-gäng. Han styrde familjen med järnhand och var alltid riktigt sträng, i synnerhet mot Andreas. De ertappade honom en gång med att sätta eld på ett dagis och han var även misstänkt för en skogsbrand. När pappan fick reda på detta slog han till Andreas och tryckte ner hans hand på köksbordet, tog fram en kniv och hotade att skära fingrarna av honom om han ertappade honom med att leka med eld igen. Det gick utför för Andreas i livet. Senast jag såg honom var 2002 och då stod han på torget i centrum och delade ut flyers för Sverigedemokraterna. Han vägde säkert över 100 kg.
Zigenarbrorsorna Victor och Lasse. Familjen var de stereotypiska zigenarna. Mamman hade alltid på sig sin zigenarskrud och pappan åkte omkring i en dyr Mercedes och fixade "jobb". Victor var den äldre och Lasse lillebrorsan som såg upp till honom. Lasse hade ett porslinsöga. Han hade lekt med en kniv och skadat högra ögat när han var barn. De bodde i ett annat kvarter och tillsammans med dem lärde jag mig att stjäla för första gången och bryta mig in i källare och på fritidsgården. Jag var alltid som värst när jag umgicks med dem och senast jag såg Victor var när jag var 18 och han och hans gäng haffade mig på väg hem från skolan och ville misshandla mig. Han kände inte igen mig men jag lyckades prata mig ur situationen. Båda hamnade sedan på fel sida av lagen.
Mohammed, en irakier och en av mina absolut bästa vänner. Han var den mest originella killen på hela gården. Familjen var inga fundamentalister utan gjorde ett tappert försök att bli integrerade i det svenska samhället. Pappan startade en taxifirma men gick i konkurs efter ett tag. Mohammeds största intressen var discomusik och amerikansk splatterfilm. Hans idol var John Travolta från Saturday Night Fever och han klädde sig alltid i utsvängda manchesterbyxor, klackskor och en färgglad och psykadelisk 70-talsskjorta. Hans dröm var att regissera skräckfilmer. Vi hade kontakt fram till 2003 då de amerikanska trupperna gjorde intrång i Irak. Jag var på väg till Spanien för att plugga och det sista jag hörde från honom var ett inspelat meddelande på telefonsvararen där han förklarade att hans familj skulle åka tillbaka till sitt hemland. Jag har inte hört något från honom sedan dess.
Dessa var mina vänner och de färgstarka individer som präglade min uppväxt. För vissa gick det riktigt snett i livet. Förmodligen var det bristen av familjär kärna och riktiga moraliska grunder att stå på som gjorde att våra liv tog sådana olika vändningar. Jag har alltid ansett mig vara uppfostrad i ett hem med mycket kärlek.
Det är inte förrän nu jag inser att alla inte är lika lyckligt lottade.
"Hej, jag heter Den Stora Meningslösheten. Hörde att du var i behov av sällskap så jag tänkte hänga med dig en stund framöver".
De två senaste dagarna har känts helt meningslösa. Är totalt oinspirerad och omotiverad till det mesta. Inte ens alla spontana nattliga utsvävningar känns roliga. Förvisso, helgens bestyr var roliga men att vakna upp och känna sig likgiltig inför det mesta är mindre roande. En av anledningarna är att jag jobbar så sjukt mycket och det tär på det mesta. De senaste fyra veckorna har jag varit ledig fyra dagar. Ja, har snittat en ledig dag i veckan och den dagen har mest gått åt att styra upp saker hemma, ligga bakfull i självömkan eller gadda sig.
Så nej, utvilad är jag inte alls.
Har bett min chef om lite extra ledighet nu och det kommer jag få. En vecka. Sticker ifrån stan för att umgås med familjen på tisdag. Jag har sett fram emot det bra länge nu.
Men nu är det söndag och meningslösheten är påtaglig. Folkskygg som jag är idag tänker jag isolera mig i min lilla kvart med sällskap av Have Heart.
