the paper, the pen, my eyes

Sitter på flygplatsen i Hong Kong nu och väntar på flyget till London. Givetvis skulle det vara försenat med tre timmar så jag har lite dötid här. Som tur är påverkas inte min förbindelse med Stockholm utan jag beräknar fortfarande vara på Arlanda på tisdag förmiddag, åtskilliga tidszoner senare.

Passade samtidigt på att köpa lite utrustning för mina framtida karriär. Det blev en Canon EOS 400D, många hundralappar billigare än i Sverige. Dock så medföljde det ett standardobjektiv så jag får införskaffa mig ett bättre när jag väl kommer hem.

Just nu spisar jag Iron Maiden - A Matter Of Life And Death och försöker att inte bli sentimental, något jag är expert på. Det kändes oerhört tungt att lämna Sydney imorrse. Däremot såg jag till att rensa iPoden från lugn och känslosam musik och har nu mer eller mindre bara lyssnat på rens och döds. Det fungerar förvånansvärt bra. Tankarna glider inte nedför den banan som de så gärna vill.

Ju mer jag tänker på det desto skönare kändes det att säga upp sig från Rip Curl. Det var så mycket skit på gång mot slutet. Drömmen som den såg ut i början när alla butikschefer surfade och festade har sedan länge varit splittrad och istället utbytt mot ren fascism. Jag bidrog med något som verkade vara början på en flykt från företaget. Eller egentligen började det med att chefen och tillika min kompis James fick sparken från huvudbutiken. Efter detta gick jag och resten verkar hänga på. Snart står de där ensamma.

Med skägget i brevlådan för att använda ett gammalt uttryck.

Jag bara skrattar åt eländet och får återigen min teori om hierarkiska, profithungrande företag och hur de behandlar sin arbetskraft bekfräftad.

Jävla helvete, inte ens ett tack fick man för allt man gjorde.

Men jag är inte bitter. Tack för erfarenheten! 

Nu känner jag att jag gärna hade stannat kvar i landet även om jag var färdig med just Sydney. Samtidigt ville jag inte åka runt ensam.

Jag vill dela dessa minnen med någon.

Just därför har jag bestämt mig för att åka tillbaka någon gång inom en snar framtid som turist istället. Alla kan vara turist, det är svårare att få jobb, boende och bli en integrerad del av samhället.

Just det är jag stolt över att jag åstadkom. 

Kom nyss hem från utekvällen. Vissa dök upp, andra inte. Kändes rätt tungt att säga hejdå till många vänner. Men så är det alltid. Man lovar varandra att man ska hålla kontakten via mail, Facebook, MSN, MySpace, osv.

Det funkar i en vecka, sen återgår alla till sina vanliga liv.

Det bara är så.

Jovisst, klart jag känner mig lite nere ikväll.

Det har jag all rätt att göra.

Ikväll blir det en sista och avslutande fest för oss som jobbar på Rip Curl och väljer att lämna landet. Carina, en tjejkompis som jag lärt känna, och jag har anordnat en pubkväll på The Cruise Bar.

På söndag, beroende på nykterhetsgrad, tänkte jag åka till Bondi en sista gång och steka i solen och kanske kika in marknaden. På måndag bär det av till flygplatsen och Sverige. Kristoffer stannar i två månader till och Marie i minst ett halvår beroende på hennes studier.

När jag tänker tillbaka känns det sjukt hur fort tiden har gått. Fem månader har passerat blixtsnabbt och ibland känns det som om jag inte ens hunnit blinka.

Men roligt har det varit.

Nu är det dags att komma hem och ta tag i livet i Sverige. Sommaren är fullbokad med festivaler och annat skoj så jag kommer nog att kunna underhålla mig. Tonvis med intervjuer, reportage och recensioner kommer att vänta på mig.

Dags att få lite rutin på saker och ting.

Har sprungit omkring på diverse skattekontor i Sydney för att försöka få tillbaka skatten på det jag tjänat under min vistelse i Australien samt föra över alla pengarna från mitt australiensiska konto till det svenska. Smått byråkratiskt men det går förvånansvärt smidigt ändå. De sista papprena ska in idag och sen ska det mer eller mindre vara klart.

Ja, förutom en väntan på 8 veckor innan pengarna kommer.

Men det blir en trevlig överraskning.

Som min vän Claes-Christian brukar säga: "Den som väntar på något gott…" 

Vad jag saknar med Sverige:

Att vakna i min egen säng på morgonen (fast i sommar kommer det bli föräldrarnas soffa) och sedan få äta en ordentlig svensk frukost; fil och müsli, svenskt bröd med riktigt pålägg och dricka min Bravo apelsinjuice.

Leverpastej.

Att dricka mitt morgonkaffe framför datorn och läsa de senaste musiknyheterna och vad som hänt i världen på Svenska Dagbladet.

Att surfa med riktig uppkoppling och med riktig bredbandshastighet.

Att ladda ner musik, lyssna igenom den och sedan köpa skivorna.

Att på kvällarna bara surfa på nätet planlöst, snacka med vänner på MSN samtidigt som jag lyssnar på musik.

Mina morgonpromenader med musik i öronen.

Att få busa med min systerson och hitta på upptåg med honom.

Riktiga förfester. Har inte haft en enda riktig förfest här. Denna kulturen existerar inte.

Normala priser på öl som köps i butiker (läs Systembolaget, något som jag aldrig saknat).

Saniteten.

ICA Maxi. Finns knappt några stora matvarubutiker i samma utsträckning som i Sverige.

Förortskebab.

Vad jag kommer sakna med Australien:

De öppna människorna.

Faktumet att jag inte måste ta hänsyn till något alkoholtillstånd som börjar gälla från 14.00 eller liknande.

Klimatet och stranden.

Darling Harbour, The Rocks, Kirribilli och Circular Quay. Mina favoritplatser i Sydney.

De vännerna jag lärt känna.

Att bara strö omkring på gatorna och ta dagen som den kommer.
 

Mina slutgiltiga dagar i Sydney spenderas flanerandes på George Street, drickandes kaffe på Starbucks och bara allmänt filosoferande med musik i öronen. Vistelsen på hostelet i King’s Cross blev kortvarig så nu är Marie och jag tillbaka på 790 George Street, vårt första hostel och det i särklass bästa.

Min sista vecka kommer bestå av att fixa skattepapper, bankgrejer och andra småtrevliga byråkratiska saker. Jag planerar med att hinna en fest i Cronulla, surfa en sista gång och kanske även att åka till Newcastle innan hemresan.

Kanske hinner med en till tatuering?

Just nu spisar jag In Flames singel "The Mirror’s Truth". Låter lovande! 

I fyra månader armbågade jag mig fram bland kontorsråttor på min väg till jobbet.

Nu, klart vassare än Anja Pärsson, rundar jag transor, bögar, horor och pundare.

Välkommen till King’s Cross.

Kontrasten alltså…

När man flyttar är det inte gott med flyttvin.

Speciellt kl. 10 på morgonen.

Men jag skulle ju avsluta denna resa som jag började.

Hostel och ett glas rött.

Som ukrainska Ursula, med mina plasthandskar och håret uppsatt, skrubbade jag rent all skit i badrummet inför flytten nyss. Ångorna från kloret har satt sig i skallen. Ända skillnaden mellan den fiktiva Ursula och mig var ett glas vin och faktumet att Slayers "God Hates Us All" strömmade ur min iPod.

Det blir såååå mycket roligare att städa med blasfemisk musik.

Hursomhelst, hostel är bokat eftersom det verkar vara enda utvägen för Marie och mig de sista dagarna.

Vi har tak över huvudet. 

Kan blir bra, men statistiken säger att "overall cleaningness" är cirka 46 %.

Mindre bra.

Istället väljer jag att dela med mig av ytterligare lite rapporter från landet där langarna har grästorka för tillfället.

Nyligen publicerade jag den första delen av flera från Blue Mountains på Rockharder-Life. På samma sida, finns även Taronga Zoo, den andra delen. Vidare, på Mestrock har jag recenserat dödsbibeln Swedish Death Metal skriven av Daniel Ekeroth. Ett måste för alla fans av genren.

I skivväg har jag recenserat den enda flippade skivan efter den andra. Nu är det det okategoriserbara bandet Birds Of Prey och deras uppföljare "Sulfur & Semen".

Inte nog med att konserten med Parkway Drive gav mig magsjuka, den totalsög. Läs årets sågning av ett av mina kortlivade föredetta favoritband. 

Nu mer vin, mer metal och mer städning.

Heja Ursula! 

Jag har lovat mig själv att inte vela när jag väljer meny på Pancakes At The Rocks.

Istället bestämde jag mig redan sist jag var där att välja för nästa gång.

Det blir crepes ikväll.

Därmed basta.

Nu händer mycket på en gång.

Jag har sagt upp mig från jobbet vilket känns som det bästa beslutet jag tagit på länge.

Jag väljer att åka hem den 17:e mars.

Men mer om det senare.

Nu skiner solen, det luktar höst och detta är de sista dagarna jag fortfarande kan njuta av en latte vid operahuset iklädd en t-shirt.

It’s all good.

_____________________________

Jag känner mig som linjen ovanför.

Total likgiltig.

Åsiktslös.

Oroväckande lugn. 

När busungen Dennis. 10 år sprang in i mig under Parkway Drives konsert i en gympasal på en lågstadieskola, insåg jag att ett av mina nyfunna favoritband har reducerats till metal för dagiskidsen…

Är helt slut efter gårdagens trekking i Blue Mountains men det var en upplevelse värt det mesta! Jag har träningsverk i så gott som allting under midjan.

Vi kom hem sent igår kväll och det var bara att slänga sig direkt på att transkribera intervjun som jag gjorde med Björn Gelotte i In Flames förra lördagen. Efter vårt samtal som pågick under 40 minuter har jag så mycket material att det är riktigt svårt att sortera allt och skriva ihop det. Men kul som fan är det. För de intresserade kommer det bli en gedigen inblick i bandets vardag när de skriver musik men även om allt möjligt runtomkring rockstjärnelivet. Den bör vara uppe på Werock i veckan.

Ikväll ska jag få uppleva lite maskulint nöje i form av Parkway Drive i Manly. Till nästa gång kan ni läsa om mitt besök på Taronga Zoo. Första delen är publicerad. Passa på att läsa om en mindre spännande upplevelse som jag hade för ett tag sedan när jag gick på The Rocks bakgator. Slutligen, gillar du The Mars Volta finns en recension uppe på samma sida.

Ingen kan ha undgått den magiska natten då Iron Maiden tog min oskuld heller. Många verkar vara avundsjuka men ni får ju chansen i sommar då bandet hälsar på i Sverige. Läs hela rapporten här. 

Utrikeskorrespondenten Tomczek rapporterar direkt fran djungeln:

"Det ar varmt sa in i helvete och mycket skog…och kryp. Vi har precis bevittnat den fina utsikten over bergen och spottat Three Sisters. Nu ar vi pa vag mot vattenfallen."